Hon försökte komma ihåg när det hade varit en skillnad, men gav upp. Visst hade hon dagar då hon fick hoppa in på kommunens servicecenter och då ringde klockan vid den tid hon numera normalt somnade - men de dagarna var så få att det inte spelade någon roll. Hon hade ju plus på sömnkontot - till skillnad från bankkontot.

Det var inget fel på Nilla, det hade bara blivit så att hon blivit kvar till sist och nu fanns det inga jobb. Kanske var hon för gammal, hade haft fel jobb tidigare och verkade desperat när hon sökte de få som hon trodde sig klara av. Att hon egentligen inte var ensam om situationen visste hon ju, men det gjorde inte magkrampen lättare i slutet av månaden när hon skulle få sitta och göra prioriteringar i räkningshögen. Att bara ha några år kvar till 50 och inte ha en familj eller ett jobb hade kanske tröttat ut henne, men kunde man vara så fräck och säga att man var uttröttad när man inte jobbade. Grannen jobbade minsann och hade långa dagar och fler än de 40 timmar som skulle vara norm för en heltidsanställning, likaså många av hennes före detta vänner jobbade minsann fler timmar än det och alla var de trötta och utslitna - men hon som "bara" gick hemma kunde väl inte vara det?

Att bara sluta ögonen och inte behöva ha ett bekymmer kvar, kändes lockande men så var det ju hennes stora kärlek - djuren! Vad skulle de göra utan henne? Hon kunde ju inte överge dem, allt som stod i hennes makt gjorde hon för att ge dem ett bra liv - även om hon måste erkänna att hon inte orkade lika mycket som förr. Hon hade varit mörkrädd tidigare, efter ett överfall i den lilla staden hon bott i sedan barnsben - men nu sökte hon sig ut och nästan hoppades att det skulle hända något och att det skulle gå fort.

Vad är det som händer med en mäniska när arbetslivet tagit slut i förtid? Egentligen var det ju inte så att arbetet var det viktigaste - men inkomsten var absolut det. Omgivningen trodde att man var lat eftersom man inte hade ett jobb och utan att skämmas så tycker man att då kan hon ju bidra med att hämta deras barn, måla om deras hall eller passa huset när de åker på semester. Och visst, det var inte så att hon inte kunde det - men om hon behövde hjälp så var ju alla andra så upptagna och hade möten på kvällar och en massa aktiviteter på helgerna så tiden räckte inte till att hjälpa henne också.

Bitter, javisst var hon det, men mest på sig själv. För besvikelsen satt alltid som en klo på hennes axel. Hon hade misslyckats och det gick inte att komma över den känslan - fast hon visste att det var dåligt att tänka negativt och att det drog till sig fler misslyckanden. Hon försökte tänka positivt, tänka sig det liv hon skulle vilja ha och vilka steg som skulle leda henne dit. Men det hade hon ju gjort i flera år nu och ett litet tecken på att det hjälpte skulle vara välkommet.

Hon tänkte på "alla andra" och hur upprörda alla var för att de med lite makt försökte sno åt sig det lilla extra genom att ljuga eller dölja något. Senast var det ju en socialdemokrat i ledande ställning som skämtsamt sa att han var "kul-bo" istället för sambo - roligt för han att vara "kul-bo" tänkte hon. Menade han det så hade hon verkligen unnat honom att vara kul-bo - men det gjorde han naturligtvis inte. Han hade bara hittat på en annan verklighet för att få mer pengar att röra sig med, och om hon hade kunnat skulle hon också försöka hitta på något för att få mer pengar... Så varför vara alla så upprörda - de som hade kommit en bit på väg hade ju möjlighet till att göra det! Det var ju bara så att de som inte hade det var avundsjuk på möjligheten till det.

Hon försökte också tänka på miljön och sin omgivning, hon snålade på uppvärmningen - lika mycket för miljön som för plånboken. Problemet var ju att hon inte hade råd att vara fullt ut miljömedveten, kunde inte byta ut kylskåtet eller varmvattenberedaren till energisnåla nyproducerade. De hon hade hade hon köpt begagnade, likaså med bilen eller något annat. Det gick inte att vara klimatsmart när man inte hade några pengar. Inte åt hon jätteräkor - för hur skulle hon ha råd till det. Tyvärr hade hon heller inte råd att äta närproducerat eller helsvenskt - utan det blev det billigaste paketet som fanns på hyllan på ICA. Att åka iväg på semester gjorde hon ju inte heller längre - så någon miljöbov var hon i alla fall inte på det området.

Hon tänkte på alla idéer hon försökt göra verklighet av - idag finns det miljoner i olika EU-bidrag som ska förbättra för långtidsarbetslösa, ungdomar, funktionshindrade och nya näringar på landsbygden. Men ingen av dessa bidrag vill egentligen se till att blir något fast och bestående. Man kan få en hög med pengar för förstudier, projekt som ska undersöka eller ge möjlighet att komma ett steg närmare arbetslivet - men man vill ju inte att de ska kliva in i arbetslivet på riktigt! Att satsa pengar så man skapar en riktig möjlighet till arbete för en eller flera är omöjligt. Dessutom har man som krav att man ska ligga ute med pengarna och får inte bidragen förrän man betalt dem. Hade man råd att betala så varför söka bidrag? Hela systemet var sjukt och hon hade varit på flera möten där man från olika myndigheter faktiskt sa rent ut att man skulle förvarnska sina bidragsansökningar så man hade pengar till sin egen administration. Kunde behålla sina projektledare med sin välbetalda löner och förmåner. Om man var för exakt med vad man ville med projektet var det risk för att man inte skulle få det - bättre att vara lite allmänngiltig och lägga största delen av projektmedlen på löner, administration och omkostnader. Det sista projektet som hon varit lite inblandad i var lika som alla andra men där hade man också sagt att hon tänkte för högt och för detaljrikt så det uppdraget fick hon inte heller.

När hon tänkte på allt det här så blev hon plötsligt glad att hon inte hade några egna barn. Ingen att oroa sig för i framtiden - fast riktigt sant var det ju inte, hon hade många som hon verkligen unnade ett gott liv. Ett liv som hon faktiskt också hade haft, med en massa möjligheter, nya jobb och ett bra socialt liv. Det finns säkert många som har det idag också men det var för många som inte hade det och som inte skulle få det heller. Ibland tänkte hon att hon kanske skulle starta ett nytt parti för alla dem - att få ett samhälle som gjorde verklighet i allt som lovades av de befintliga partierna, på myndigheternas välskrivna hemsidor om individens rätt till än det ena och än det andra. Att ge en möjlighet för dem med idéer att förverkliga dem och skapa en miljö där alla var delaktiga på just sina villkor. Men alla pengar som är i omlopp idag skulle ingen i Sverige behöva känna sig utanför, borträknad eller chanslös!

Att man idag kräver högskoleexamen för nästan alla typer av jobb är kanske självklart för många och de flesta ungdomar är ju tvugen att fortsätta in på högskolan trots att de kanske inte direkt har vad man kallade förr - ett läshuvud. Till och med för att på arbetsförmedlingen krävs det 180 poäng för att bli platsförmedlare... Där om någonstans vore det den personliga erfarenheten som skulle vara det viktigaste i meritförteckningen. För någon platsförmedlingen är det ju inte på riktigt - inte till arbeten med inkomst i alla fall. Praktik och andra typer av närvaro på olika företag som får betalt för att ta hand om de stackars arbetslösa finns det en hel mängd av.

Nu hade hon suttit för länge - det var dags att rasta hundarna och medan hon gick förbi köksbordet plockande hon ihop frukostdisken, tog ut soppåsen och knöt ihop den. Hundarna var redan vid ytterdörren och hon gick ut i höstsolen.