Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

En skam för den fackliga rörelsen

Unionens ordförande Cecilia Fahlberg konstaterar i en krönika i tidningen Kollega att hennes ben kommer att bära i stegen framåt in en avtalsrörelsen. Ja, det må man ju hoppas, med tanke på att hon tjänar 91.000 kr i månaden. Jag kan lova att nog skulle mina ben orka bära långt för dessa pengar...
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Hon konstaterade detta i en tidning som tidigare sagt upp personal i besparingssyfte. Men eftersom hennes lön är tillräcklig för tre personer, så är det lätt att undra var någonstans det är bäst att skära ner.

Tidigare har hon dock försvarat sig med att hennes lön är ett kongressbeslut efter förslag från valberedningen och därav detta brev/insändare. Vem/vilka är det som står bakom detta beslut? Hur kan man ens komma på tanken att betala ut en liknande summa för fackligt arbete, när facket själva säger upp personal och de flesta inom facket jobbar ideellt???

Med liknande beslut så är det inte svårt att förstå att fackrörelsen tappar medlemmar. Det som skrämmer mig mest är att detta inte ens ifrågasätts!!! Jag vill att min lokala fackklubb driver denna fråga, jag vill att distriktet i Uppland driver denna fråga, jag vill att det tas upp på centrala förbundsmöten och jag vill omedelbart se en halvering av Cecilia Fahlbergs sanslöst höga lön.
Garry Nilsson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson