Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

En rapport från två års arbetslöshet

Jag blev arbetslös den 1 juni 2008 efter att ha arbetat i drygt 30 år inom den offfentliga sektorn. Brukar tänka att jag hör till "första vågens arbetslösa" - vi som drabbades av regeringsskiftet hösten 2006 eftersom vi jobbade på någon av de myndigheter som Alliansen valde att skära ner, skära bort eller slå ihop.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Jag gick alltså ut i arbetslöshet, mitt livs första, ungefär samtidigt som lågkonjunkturen började svepa över landet. Var nästan lite stolt över att jag tog mitt ansvar - som arbetslös kostade jag ju staten mindre pengar än som statsanställd. En stolthet som snabbt gick över, dels för att jag insåg att jag borde skämmas för att jag var arbetslös - trots att det enda "fel" jag möjligtvis begått var att befinna mig på fel plats vid fel tillfälle - dels för att jag började inse att min tidigare lön inte gick till någon bättre behövande av typ vård, skola,omsorg, nej min lön finansierar nu ett antal jobbskatteavdrag!

På våren/försommaren 2008 dyker också Alliansens affischer om "utanförskap" upp i t ex tunnelbanan. Det tog lång tid innan jag förstod att de bl a var mig de pratade om. Att jag, i egenskap av arbetslös, skulle känna utanförskap!!! Något senare läser jag en krönika i Unionens medlemstidning Kollega - en krönika där skribenten säger att för henne är utanförskap något helt annat än arbetslöshet. Själv har jag, nu som då, svårt att inse att jag med radhus, sommarstuga, man och barn, bil och segelbåt, amorteringar och tv-licens, mat på bordet, sparkonton och pensionsförsäkring  - skulle känna utanförskap! Den känslan har jag väl snarast snuddat vid på resor utomlands, i länder där jag t ex inte förstår språket, men knappast här hemma i mitt eget land, i min egen hemstad.

Numera har jag förstått att uttryck som "utanförskap" och "värna arbetslinjen" snarast är en del i den politiska retoriken - och därmed uttryck som har tappat sin egentliga betydelse.

Samtidigt, och framför allt efter att ha läst Eva Franchells bok "Väninnan" så blir det ju så väldigt tydligt att är det några som lever i "utanförskap" så är de väl just de som lever sina liv i eller kring Rosenbad. Där verkar det ju totalt saknas insikt i hur andra lever sina liv - och det har troligen ingen betydelse vilken parti som sitter vi makten.

Dessutom blir det så tydligt att det finns en klar viljeinriktning, nästan ett behov, från politiker och ledarskribenter mfl, att dela upp oss på olika sätt. Fast sanningen ju är, precis som Fredrik Lundberg skriver i en insändare i DN den 14 maj, att uppdelningen mellan "de som arbetar" och "bidragstagarna" är så totalt felaktig - "det är inga grupper, det är samma människor vid olika tillfällen".

Jag har ju också lärt mig att det har stor betydelse att arbetslösheten egentligen inte har nått Stockholm överhuvudtaget, att diskussionerna kring både arbetslöshet, konjunktursvängningar, sjukskrivningar o dyl troligen skulle vara helt annorlunda om det var ett "huvudstadsproblem". Nu är det ju inte så, här är väl arbetslösheten lägst i landet, men det gör ju att frågan inte riktigt tas på allvar, i alla fall inte på ett sätt som jag menar med ta på allvar.

Under min arbetslöshet har jag sökt ca 120 jobb, dvs i princip alla de jobb som  har funnits inom min bransch. Av dessa har ca fem varit "100% träff" - dvs jobb som har bekrivits precis som mitt gamla arbete, där jag kunnat gå dit direkt och bara satt igång. Så när jag inte ens där blir kallad till intervju så blir jag naturligtvis fundersam. Vid ett tillfälle så ringer jag upp för att ta reda på vad som inte stämde. Möts av en nervös personalhandläggare som säger något om att de håller på med generationsskifte, hade tänkt sig någon yngre (jag är född 1955).

En "coach" jag träffar säger att jag har (minst) tre fel, jag är för gammal, har varit för länge på samma arbetsplats (drygt 30 år) och är arbetslös.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta! Här har det pratats i ca 15 - 20 år om alla katastrofer som kommer hända på svenska arbetsplatser när fyrtiotalisterna går i pension. Hur alla vi yngre kommer att få arbeta till 70 år (minst) för att kunna ersätta dem. Hur vi kommer att behöva importera arbetskraft osv . Så, en stilla undran blir ju, när kommer den katastrofen? De äldsta fyrtiotalisterna fyller 70 år i år, så det borde ju vara dags? Nej, istället så blir det så tydligt att vi femtiotalister åker ut med samma badvatten, anses lika gamla. Vi som mest av alla väntat på vår tur, i alla år fått höra att det snart skulle bli vi som fick ta plats. Precis som Ulf Hanson skriver i Metro den 20 maj så är vi femtiotalister bortglömda i debatten - kanske för att vi är "den tysta generationen"?

Och visst, det är viktigt att titta på arbetslösheten från olika håll - men måste grupper ställas mot varandra? Just nu är det ungdomsarbetslösheten som är politiskt korrekt att prata om, och då försvinner alla andra. Vid andra tillfällen är det de "utrikes födda" som har mest problem - men vi som har lämnat våra jobb "mitt i karriären" , oss pratas det inte så mycket om. Vi som ofta är välutbildade, har massor av kunskap och erfarenhet, men ändå inte anses intressanta. Eller kanske just därför, ibland känns det ju faktiskt som om dagens arbetsmarknad inte vill ha människor med kunskap och erfarenhet - att vi, helt enkelt, är lite skrämmande.

Vi är ca 500.000 arbetslösa i Sverige och just idag finns det ca 33.000 lediga jobb hos arbetsförmedlingen. Jag är medveten om att alla jobb inte anmäls dit så låt oss säga 50.000 lediga jobb. Det betyder att det på varje ledigt jobb går tio arbetslösa.

  Och ändå har man mage att säga att min arbetslöshet är mitt ansvar, att det är upp till mig att lösa just mitt problem. Det säger ju sig självt att det inte går! Eller, lyckas jag få ett jobb, rädda just min situation, så är det en droppe i havet. Samtidigt så är det ju det som pengarna läggs på. Jag får gå på kurs, "fila på mitt CV", träffa "coacher", öva intervjuteknik etc. Allt för att göra just mig så "anställningsbar" som möjligt. Men inget krut läggs på arbetsgivarna - de, om några, skulle väl behöva gå på kurs! Få lära sig att anställa en arbetslös i första hand, det är väl knappast för mycket begärt att göra det olagligt att, i nuläget, välja någon som redan har ett jobb om det finns arbetslösa sökande som uppfyller kvalifikationerna?

För några år sedan pratades det mycket om vikten av att "vårda sitt varumärke" Just nu, under de dåliga tiderna, så vore det väl utmärkt om fler företag tänkte på att vårda sitt? Använde fantasin, tänkte nytt, gjorde något som fick just dem att framstå som attraktiva arbatsgivare när det vänder. För de tror väl inte att de kan bete sig illa nu, och ändå tro att det kan locka till sig arbetskraft senare, när det behövs?

Som tur är så börjar det hända saker, åtminstone i vissa delar av t ex pressen. Det börjar komma artiklar som handlar om att vi måste börja titta på alternativa lösningar. För vad Alliansen än säger så är det ju knappast en framkomlig väg att de nio av tio som blir kvar som arbetslösa startar varsitt eget städbolag. Plockar fram de, just nu, så hett eftertraktade "entreprenörsegenskaperna" (här har man valt att helt glömma att de övriga tre också behövs - analytiker, utredare och förvaltare). Nej, vi måste ju hitta helt nya alt. nygamla lösningar.

Jag läser att man i Finland valt att permanenta friår och väljer att permittera istället för att säga upp - allt för att människor, trots att de t ex lever på a-kassa ska ha förankringen på arbetsplatsen kvar. Jag tycker att det låter alldeles förträffligt! Om det nu är så att arbetskraftsbristen faktiskt kommer, förr eller senare, så erbjuder ju detta möjligheter för myndigheter och företag att "övervintra". Att t ex låta fyra anställda dela på tre tjänster, att en hela tiden är på friår. Jag kan tänka mig att det finns massor av lösningar på detta, att det bara är fantasin som sätter gränser.

Överhuvudtaget så tycker jag att det saknas just fantasi (och en hel del humor) i debatten. Det är så fruktansvärt trist att höra att det antingen är "Arbetslinjen" eller "Ledighetslinjen" etc. Eftersom det är dags att börja inse att det här med tillväxt inte håller längre, att vi inte kan fortsätta att "skapa jobb"  i en massa nya branscher. Dessutom så finns det ju ingen brist på arbeten - det finns ju hur mycket som helst som behöver göras. Vi skulle kunna stoppa in varenda arbetslös i t ex skola, vård och omsorg - de skulle knappast bli utan arbetsuppgifter.

Nej, det är ju betalningsviljan som saknas. Eller också drivs hela samhället av någon slags tro att vi människor hellre shoppar skor än har bra dagis och skolor till våra barn. För det är väl så jobbskatteavdragen kom till? För att vi skulle shoppa mer, få fart på de berömda hjulen, för att "på sikt" skapa nya arbetstillfällen som Anders Borg, lite kallsvettigt lyckades få fram, pressad av en reporter under budgetgenomgångarna i höstas.

Hur långt, "på sikt" är kan man ju bara undra över - arbetsförmedlingen pratar om "det magiska året" 2012" - då ska tydligen allting vända.

Samtidigt så ökar stressen för dem som har arbete. Jag tyckte att jag med 45 - 50 timmarsveckor jobbade hårt, rapporterna jag nu får säger att det har blivit ännu tuffare under de två år som jag varit borta från arbetsmarknaden.  Så varför är det så livsfarligt att prata om arbetsdelning, 6-timmarsdagar o sv? Själv misstänker jag rädsla. Rädsla för att tänka i nya banor, pröva något okänt. "För dyrt" hör jag många skrika, "fungerar inte" säger andra. Men det fungerar inte att ha 500.000 arbetslösa heller! Och dyrt blir det också - inte heller a-kassa, jobb-och utvecklingsgaranti eller socialbidrag är gratis. Eller sjukersättning till alla som bränner ut sig när de anställda som ska utföra arbetsuppgifterna blir färre och färre

Under våren skrevs det rätt mycket om boken "Jämlikhetsanden". Boken som bla handlar om att alla, både fattiga och rika, mår bättre i ett samhälle som är jämlikt. Men från politiker- och arbetsgivarhåll har det varit märkvärdigt tyst, vilket både fascinerar och förvånar mig.

Naturligtvis hänger det ihop med oviljan att prata om landets ekonomi i något större perspektiv överhuvudtaget. Att ekonomi inte är någon naturlag trots att många tycks vilja att vi ska tro det. Att vi väljer hur pengarna som finns i Sverige fördelas - vilka som ska betala mycket eller lite skatt, om bonusar och fallskärmar ska finnas, om lönerna för de lägst avlönade ska höjas. Att det hela tiden är ett val.

Överhuvudtaget så är det så mycket i den förda arbetsmarknadspolitiken som fascinerar och förvånar - för att inte tala om retar upp och skrämmer.

Jag läser Lasse Bergs fantastiska bok "Gryning över Kalahari" och kan inte annat än se hur väldigt långt bort vi har kommit från där vi en gång var. Jobbade med att samla föda, precis så mycket så att det skulle räcka för gruppens behov i 1 - 2  dagar, på ett uppdelat men solidariskt sätt, såg till att det även räckte till barn, sjuka och gamla. Och sedan ägnade tiden åt att samtala, leka och dansa.

Är det inte dags att vi börjar söka oss tillbaka dit?

Ylva Wadell, Stockholm

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson