Det måste vara den A-kassa i Sverige med mest på bankkontot eftersom man i princip undviker att betala ut den försäkring som de flesta betalat in till under hela sitt yrkesliv. Samma sak hände på DSM Anti-Infectives Sweden AB i Strängnäs vid årsskiftet 2009/10. Därför skrev jag nedanstående insändare som publicerades i Eskilstuna-kuriren den 17/6-11. Mycket beröm har jag fått, men bemött med total tystnad av Unionen, vilket är förståeligt för att ett svar skulle bara göra saken etter värre.  

Stannar man kvar på ett företag som skall läggas ner till det bittra slutet försvårar man för sig själv att få ett nytt jobb och därför bör inte en stanna-kvar bonus betraktas som ett avgångsvederlag.   Utslaget från förvaltingsrätten har kommit och de har gett Unionens A-kassa rätt. Vilket fel gör tjänstemännen på alla de andra A-kassorna som beviljat utbetalning?   Jag propagerar fortfarande hårt för att inte bli medlem i Unionen och det med all rätt tydligen.    

Tidigare insändaren:
Det var en gång fyra kompisar som jobbade tillsammans på DSM i Strängnäs. De hade alla varit anställda länge, mer än 15 år, och under alla dessa år hade de troget betalat in sina fack- och a-kasseavgifter. Det var Uffe, som tillhörde Unionen, Lasse vars facktillhörighet var Sveriges Ingenjörer, Olle som var medlem i IF Metall och Kalle som lierat sig med Ledarna. I januari 2010 tvingades de gå skilda vägar, de hade tyvärr blivit arbetslösa. DSM hade nämligen beslutat att lägga ner verksamheten, men de fyra kompisarna såg framtiden an med tillförsikt. Anledningen var att de sista 15 månaderna på företaget hade allt rullat på bra och resulterat i en hyfsad prestationsrelaterad bonus, som skulle sättas in på lönekontot i slutet av januari. Plussade man på med utbetalningarna från A-kassan så skulle de inte gå någon nöd på dem medan de letade efter nya jobb. Så blev verkligheten för Lasse, Olle och Kalle och de var därmed nöjda och glada, men för Uffe bidde det inga pengar från Unionens A-kassa, då de ansåg att han fått ett avgångsvederlag. Överklagan till Unionens A-kassa hjälpte föga, så han vände sig till förvaltningsrätten. Där maler kvarnarna långsamt och efter drygt 14 månader är det fortfarande knäpptyst därifrån.   När nu Uffe olyckligtvis hamnat i en situation att det var dags att kassera ut pengar från sin försäkring som han troget betalat under hela sitt yrkesverksamma liv, då får han nobben. Är det detta som i demokratiska Sverige kallas likhet inför lagen?  Skandal är ordet och sens moralen är: Undvik medlemskap i Unionen till varje pris. Förslag till lösning: en a-kassa för alla oberoende av facktillhörighet, men för säkerhets skull anlita inga tjänstemän från Unionens a-kassa.  
//Leif Andersson