Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Det föränderliga arbetslivet

Arbetslivet förändras. Det finns idag två tydliga trender. Å ena sidan de arbeten där arbetsinnehållet utarmas. Enklare och mindre komplicerade arbeten där den anställde lätt blir utbytbar. Med Tayloristisk terminologi så är tendensen mot en alltmer uppstyckad och detaljerad arbetsuppgift. Ett alltmer utarmat arbetsliv är således den ena trenden.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Samtidigt med detta finns det å andra sidan en trend som i arbetslivforskning kallas för det gränslösa arbetet. Det gränslösa arbetet innebär att man har arbete, arbetsuppgifter och tekniska hjälpmedel som inte kräver att man stationärt finns på en arbetsplats. Man kan ibland jobba hemifrån, från ett café, på tåget eller egentligen varthälst ifrån där mobiltelefon och dator kan kopplas upp. Förutom denna "frihet" så kan arbetet utföras när som helst dvs den avgränsade arbetstiden blir allt mer diffus och riskerar att bli allt längre. Till detta kan man också foga att den konkreta arbetsuppgiften inte är konkret och precis utan tenderar att öka i omfattning. Den enskilt anställde lever sitt arbete och arbetsgivaren tappar till viss del kunskap om vad, hur och när arbetet genomförs. Arbetsgivaren ser bara till resultatet. Arbetet riskerar också att svälla utan att arbetsgivaren har kunskap om vad som händer. Den anställde har ett stort bestämmande över var, hur och när den utför sitt arbete. En "frihet" som skapat att gränserna mellan arbetstid, övertid och fritid blivit alltmer utsuddad. I den meningen blir arbetet gränslöst och svårdefinierat. När jobbar man, vad är övertid och när är det fritid?

Hur dessa båda trender förhåller sig tillvarandra är en central fråga i hur man borde angripa och försöka utveckla den framtida arbetsmarknaden. Det är enkelt att säga att trenden med det alltmer utarmade och specialiserade arbetet med hög grad av enkla monotona arbetsuppgifter och utbytbarheten är av ondo. Medan den andra trenden med det gränslösa arbetet är liktydigt med en praktisk vision av det goda arbetet. Ett arbete som är roligt, stimulerande och där varje anställd har en suveränitet att planera, verkställa och utföra sina arbetsuppgifter. Eller är det så att det gränslösa arbetet snarare är en "proletarisering" och påbyggnad på löntagarens ofrihet. Före industrialismens inträde i Feodal- och bondesamhällets tid stod undersåten till Herrens förfogande under dygnets alla timmar.

I det gränslösa arbetet finns det två tendenser som fack och arbetgivare måste hitta ett gemensamt förhållningssätt till. Den ena är att finna ett svar på frågan: När arbetar man? Att tex under tandborstningen lösa ett arbetsanknutet problem, är det att arbeta och ingår det i arbetstiden. Kan man kräva betalt för detta? Ur min synpunkt är det en ganska enkel frågeställning att besvara. En sådand frågeställning är av samma karaktär som när industriarbetaren la sina förslag i förslagslådan. Han fick möjligen nån krona för förslaget men knappast att rakningen räknade som arbetstid. I den meningen var arbetstiden snävt förknippad med att vistas på arbetsplatsen. Allt annat arbete var förknippat med fritid även om man tänkte på jobbet. Däremot kompliceras frågeställningen om man för in ett övertidsbegrepp. Arbetstiden förutom normalarbetstiden är övertid. En övertid som överstiger 200 timmar under ett år kräver dispens och acceptans för att fortgå. I det perspektivet blir det gränslösa arbetet något mer komplicerat. Att arbeta mer än den lagstadgade eller avtalade normalarbetstiden är i någon mening övertid och borde behandlas som det dvs det borde utgå övertidsersättning och det borde registreras i övertidsbanken. Vi vet idag, att det finns anställda som arbetar 50-60 timmar i veckan utan att övertid registreras som övertid. Det har snarare blivit ett slags normaltillstånd. Vad ska man tycka om detta? 

Det finns dom som säger att det gränslösa arbetet är den moderna framtida arbetsplatsen, där det enskilda engagemanget och motivationen är fundament i ett kreativt arbete där individen har ett stort och avgörande bestämmande i vad, hur och när ett arbete kan utföras. En frihet som förutsätter en låt oss kalla det flexibel/ökad normalarbetstid. Det finns -har jag hört - fackliga förtroendemän som ser den utvecklingen som något inte dåligt och något som man inte borde reglera. Ståndpunkten bygger mycket på deras egen situation. Intressant och utvecklande arbete och man vill göra mer än vad som krävs/förväntas eller vad arbetstidens längd möjliggör. För egen del kan jag känna respekt för den tankegången även om man måste inse att en sådan inställning knappast är giltig under hela ens tid som verksam arbetslivet. Därför är det viktigt att facken sätter ner foten och bromsar en utveckling där det gränslösa arbetet med oreglerade arbetstider inte får fotfäste på den svenska arbetsmarknaden.

Varje anställd har att producera det som man förväntas göra och är anställd för att göra detta under en förutbestämd arbetstid. Arbetstid utöver detta måste i grunden betraktas som övertid. Övertid kan delas in i två former. Den frivilliga, där den enskilde av eget intresse jobbar mer tid än vad som krävs eller förväntas. Med risk att ribban och de indirekta kraven höjs och förväntningarna stegras, så att den till slut utgör ett måste. Det frivilliga har därmed blivit ett tvång. Då har vi den tvungna övertiden där arbetets intensitet och mängd blivit alltmer omfattande. För att klara det som man förväntas göra så tvingas man till att jobba 40-50 timmar per vecka, utan att någon övertid noteras. Detta måste de fackliga organisationerna beakta och ta på största allvar. Den proletarisering och den form av  livegenskap som kommer ur en sådan utveckling kan knappast vara förenligt något fackligt mål eller vad man kan mena med den goda arbetsplatsen.
//Thommy Johansson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman