Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Dags göra uppror mot de höga elpriserna

Det är dags för svenska folket att säga ifrån när det gäller energifrågan. När man får elräkningen räcker inte pensionen för oss som var med om att bygga upp Sverige.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

När elbolagen ska maximera vinsten så säljer man el till Tyskland och Danmark och Norge och tömmer våra vattenmagasin som ska skulle ha använts kommande vinter.

När vindkraften nu byggs ut så är det vi skattebetalare som får stå för notan trots att elbolagen skurit guld med täljknivar.

Och vad gör politikerna för att komma till rätta med problemen? Ingenting.

Man gjorde en utredning 1996 om hur elmarknaden skulle se ut. Man kom fram till att den med fördel kunde avregleras. Det skulle bli billigare för kunderna sa man. Avregleringen har hittills i år inneburit att priset har stigit med 500-600 procent. Så det är det största fiasko som riksdagen gjort.

Under åren 1998 till 2006 hade socialdemokraterna möjlighet att ändra på detta, men inget gjordes. Elbolagen har fortsatt att tjäna miljarder. All avreglering som man har beslutat om har gått åt pipsvägen. Det är bara riskkapitalisterna som tjänar pengar.

Det krävs bättre kontroll av elbolagens verksamhet. Vi måste införa ett nytt system så att man ska kunna avläsa alla vattenkraftmagasin varje timme. Hög lägstanivån med en halv meter och läget ska sedan rapporteras till Energimyndigheten. Går man under en viss nivå ska det bli dryga böter.

Återinför pengarna till Norrland. Ragunda kommun är Sveriges rikaste kommun med nio kraftverk inom sina gränser, men man har Sveriges högsta kommunalskatt.

I slutet av 1950-talet föreslog jag att vi i Norrland skulle få ett öre per producerad kilowatt. Det skulle idag utgöra cirka 300 miljarder kronor som istället har gått förlorade trots förstörda vattendrag.

När nu vindkraften kommer så måste kommunerna få ersättning för de naturtillgångar man ställer till förfogande. Dessa pengar ska gå till en stiftelse för Norrlands framtid.

Inför en nattaxa. Eftersom kraftbolagen tjänat miljarder på oss och eftersom det finns ett energiöverskott nattetid måsta man införa min idé om en nattaxa. Halva priset från klockan 18 till klockan 06 varje vardag och dessutom under hela helgen.

På 1630-talet sa rikskanslerna Axel Oxenstierna: Jag behöver ingen koloni. Jag har Norrland. Så är det än idag. Hur mycket pengar har försvunnit från Norrland sedan 1940- och 1950-talet? Samtidigt har befolkningen minskat med många tusental.

Alla svenskar borde göra uppror, i synnerhet vi i Norrland. Skriv till statsminister Fredrik Reinfeldt så han förstår allvaret: registrator@primeminister.ministry.se

I Frankrike och Italien är det lite mer jävlar anamma. Där blockeras hamnar med fiskebåtar och vägar och tunnlar av lastbilar.

Vad gör vi i Sverige? Vad gör våra beslutande organ som landshövdingarna, biskoparna, kommun oc landstingsledningar? Eller tidningar, radio och tv eller PRO? Villaägarna, fackföreningarna, fastighetsägarna? Vi måste få hela svenska folket att ställa upp och gå ut på gator och torg, från Torne älv till Öresund.

Det är dags att säga ifrån.
//Ingvar Jacobsson , Allsta

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman