Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Berätta hur bra Unionen är!

Läste Kollega som brukligt (bra tidning) och slogs av enkäten där två damer visste vad Unionen var men inte så mycket mer. En person visste inte alls vad Unionen var "nått ryskt trodde han, "ringer en klocka". Ni måste berätta vad ni gör och står för men framförallt vad ett medlemskap hos just er ger för fördelar som anställd!
Åsa Frisk Publicerad 14 februari 2013, kl 09:20

Peka på vikten av att få hjälp vid uppsägning, turordningsregler vid övertalighet, om vad som gäller vid löneförhandlingar, tvister, arbetsrätt, omplaceringar, ohälsa, mobbning eller när det är svårt med klimatet på arbetsplatsen.


Jag började jobba 1972 på KABI och gick med i SIF samma år. Det var naturligt och det behövdes ingen övertalning. Det handlar inte om pengar utan vetskapen om att facket alltid ställer upp om det händer dig något på arbetsplatsen.

Idag är en anställd ännu mer utsatt för en mängd olika omständigheter som kan vara svåra att förstå och överblicka! Det är en föränderlig process med snabba kast och pengarna styr oftast ledningens intentioner.
Ni ska ta fasta på den anställdes utsatthet vid rekrytering och poängtera detta och det gäller framförallt unga människor som tror att facket inte kan hjälpa.
 
Själv fick jag hjälp då vår verksamhet inom läkemedelsindustrin skulle flyttas till USA.
Arbetsnedläggelse som skapade brist på arbete gav oss två årslöner i kompensation eller likvärdigt jobb inom koncernen. En ombudsman bistod mig vid en förlikning med min arbetsgivare. Jag var uppsagd på, som jag tyckte, väldigt tveksamma grunder eftersom det hade gått mycket bra för mig i min tjänst. Unionen hjälpte mig med extra månader som kompensation och en kurs i hur man kommer vidare ur denna situation.
 
Vad jag lärt mig av detta är att man aldrig ska vara trygg i sin roll och säker med sin tjänst. Det finns alltid omständigheter som man inte känner till eller kan förutse!
 
En anslutning till facket är ett måste!
 
//Dick

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson