Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Bekämpa ungdomsarbetslösheten

Arbetslöshet är ett gissel - och särskilt ungdomsarbetslöshet. Forskning visar att var tionde person som är långvarigt arbetslös och/eller socialbidragsberoende i den tidiga 20-årsåldern är det även tio år senare. Därför är det farligt när regeringen leder politiken bort från aktiva åtgärder och mot passivitet.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad
 Arbetslösa ungdomar måste idag vänta i 90 dagar innan Arbetsförmedlingen kan ge några stödinsatser. Av de 50 000 ungdomar som befinner sig i regeringens så kallade jobbgaranti får endast en av tio en aktiv insats som ökar chansen att få ett jobb.

Vi socialdemokrater vill sjösätta en offensiv politik för att bekämpa ungdomsarbetslösheten och hantera generationsväxlingen på arbetsmarknaden.

Vi vill ge de ungdomar som behöver stöd från dag ett och vi vill avskaffa arbetsgivaravgiften för företag som anställer arbetslösa ungdomar. Vi vill ge långtidsarbetslösa ungdomar möjlighet att läsa in en gymnasieexamen, skapa fler platser och höja kvaliteten i högskola och underlätta övergången från studier till arbete genom bättre karriärrådgivning samt fler trainee- och praktikplatser.

Vi socialdemokrater vill att Sverige ska vara ett möjligheternas land för alla. Därför behöver vi investera i den unga generationen, i deras framtidsdrömmar och möjligheter. Att hjälpa unga in på arbetsmarknaden är att rusta för framtiden. En klok investering som vi alla tjänar på.

Berit Högman (S), vice ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott
Jennie Nilsson (S), ledamot i riksdagens arbetsmarknadsutskott 



 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson