Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Bakterieskräck på gymmet

Men HERREGUD! Nu ska vi vara oroliga för att gå på gymmet av bakterieskräck... ja, för tänk, det är ju andra människor där och dom är svettiga! USCH. Dom tar i samma grejer som jag med sina bara händer och värst av allt, deras fuktiga stjärtar har suttit på cykelsadeln och gud vet vad jag kan få för sjukdomar...
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad
Är det inte rätt naturligt med bakterier? Är det inte till och med så att det första vi möter när vi föds är mammas bakteriefyllda kropp och där och då startar uppbyggnaden av vårt immunförsvar?

Jag har tränat på gym i 10 år och kombinerar det med konditionspass såsom spinning och cardio crossfit, samt promenader i friska luften med väninnorna. Jag har inga fotvårtor (går alltid barfota i duschrummet och omklädningsrummet), dricker ur vattenfontänen och direkt ur min vattenflaska typ 35 gånger i veckan och tar i hantlar och redskap utan att torka av dem innan (då skulle det för övrigt ta ett år att träna igenom mitt pass varje gång!). Jag är nästan aldrig sjuk.

Mina bästa gymråd är: tvätta händerna med tvål och varmt vatten innan och direkt efter träning i gymmet eller spinningsalen. Undvik att pilla dig i ögonen och munnen i onödan. Träna alltid i rena träningskläder (trevligare för spinninggrannen också). Var utomhus så mycket du kan och har lust med. Träffa folk och ha trevligt!

Man blir inte sjuk av bakterier och virus utan av dåligt immunförsvar. Det är min erfarenhet. Immunförsvaret försvagas av brist på sömn, fysisk aktivitet, frisk luft och kärlek. Så Frisk, skräm inte folk för gymmet. Gymmet är dessutom en utomordentligt trevlig och social miljö där man inte ska nojja omkring och se varandra som bakteriehärdar.
//Anna i Luleå

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson