Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Att vara sjuk

Jag har kronisk blodcancer sedan tio år. Eftersom den återkommit väl ofta och kroppen inte klarar hur mycket cytostatika som helst, så blev jag stamcellstransplanterad för ett år sedan. Detta i förhoppningen att den kroniska sjukdomen skulle botas.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Hur det blev med den saken dröjer det nog några år innan man vet resultatet. Jag har dock fått en hel del följdproblem av transplantationen och har nu varit sjukskriven i ca 1,5 år eftersom jag fick ett halvårs förbehandling innan transplantationen. Jag lär vara sjukskriven ett bra tag till.

Det är ett ständigt spring till sjukhuset och ständiga behandlingar för alla dessa biverkningar som är väldigt betunga och gjort mig ganska orörlig - förutom att jag är extremt infektionskänslig så jag inte får röra mig i folksamlingar, träffa några som har infektion eller förkylning eller något annat som kan drabba mig. Jag får inte heller komma nära jord och därmed inte ha krukväxter hemma, inte äta buffé, akta mig för svamp och mögel (inkl mögelost och opastöriserad ost), absolut hålla mig ifrån allt som kan definieras som byggdamm, ombyggnader inom- och utomhus.

Förutom detta är det ekonomiskt ansträngande att leva på sjukpenning/lön. Jag arbetar på en organisation som inte är privat och inte är statlig/kommunal utan ett mellanting. Detta gör att min enda inkomst är pengen från Försäkringskassan. Som kronisk cancersjuk kommer kan man inte heller komma med i någon privat sjukförsäkring - inte heller Unionens.  Som sjuk idag motsvarar min nettoinkomst ca 40% av min ordinarie nettolön. Låt vara att jag har en hyfsad lön i vanliga fall,  men pengen från Försäkringskassan har ju inte höjts på många år och det drabbar oss sjuka. Mina fasta kostnader som hyra, el etc är ju inte mindre för att jag sjuk och jag kan ju inte förändra dem nu när jag är så orörlig och inte får komma i närheten av damm eller liknande.

Har varit i kontakt med Unionen för att höra vad de gör för sjuka - men de var totalt ointresserade. Nonchalansen från Unionen var lika tråkig och faktiskt förnedrande som det förakt man av och till hör i den offentliga debatten. Varför "skiter" Unionen i oss sjuka? Vi betalar också medlemsavgift !! Vi är också medlemmar!!

Lotta

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson