Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Askmolnet från vulkanen vid Eyjafjallajökull stämmer till eftertanke

Den isländska vulkanen är en om lika obehaglig så nyttig påminnelse om att vi människor är underordnade naturen. Ett faktum som mer eller mindre fallit i glömska under den tekniska revolutionen. Där tekniker och forskare fått oss tro att vi är osårbara och att allt kan lösas med nya innovationer och högteknologiska lösningar.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

För min egen del drar jag paralleller till övertron på den "rena kärnkraften" som av riksdag och stormedia betraktas som en närmast helt riskfri energikälla. Det kaos inom flyget som askan från Eyjafjallajökull har ställt till med är bara en susning i säven jämfört med en härdsmälta vid ett kärnkraftverk i Europa. Med efterföljande radioaktiva moln i stället för askmoln.

Låt vulkanutbrottet och askmolnet som nu ligger över stora delar av Europa och som kan utbreda sig ytterligare bli en påminnelse om att vi måste bli mer ödmjulka inför naturen och överge övertron på att vi människor med högteknologiska lösningar kan sätta oss som herrar över naturen.

Låt vulkanen på Island få oss att besinna oss och avbryta uppgraderingen av de gamla kärnkraftverken som kan liknas vid rysk roulette. En liknande ytterst spektaulär effekthöjning i närmast uttjänta kärnkraftverk, med så mycket utmattad materia, har aldrig genomförts tidigare. Vilket innebär att de svenska kärnkraftverken tillhör de mest osäkra och farligaste i världen.

Hoppas att även riksdagens ledamöter börjar tänka om och i stället för att både uppgradera och bygga nya kärnkraftverk satsar på förnybar energi och sparande. Kräv av att varje företag, myndighet, organisation, kommun och landsting upprättar en sparplan. Det skulle göra uppgradering och satsning på nya kärnkraftverk ytterligare onödig.

Rune Lanestrand

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson