Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Arbetslösa och sjukskrivna ska tillbaka i arbete

Regeringens satsning på jobbcoacher har jag granskat och till min förvåning har jag hittat följande. Regeringen har spenderat tre miljarder på att få arbetslösa och sjukskrivna att komma tillbaka till arbetsmarknaden och en del av metoderna har varit liknande handpåläggning och hypnos, utförda av människor som saknar utbildning i ansvarsfrågorna.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

 Ansvaret för fiaskot med hokus-pokusjobbcoacherna ligger entydigt hos arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. För att citera Arbetsförmedlingens frustrerade presschef: 'Det måste bli politik av detta'. Littorin lär gå till historien som en av de mest misslyckade arbetsmarknadsministrarna genom tiderna.

Nu behöver vi bättre utgå ifrån den som söker jobb och den som söker personal. Den som söker jobb måste få bättre möjligheter att utbilda och kompetensutveckla sig, samt få bättre - riktigt - stöd när man söker nytt jobb. Över 5000 ungdomar är arbetssökande i Jönköpings län, det är dubbelt så många som vid samma tid förra året. Utbildningen måste anpassas till de behov genom att införa nära samarbete med företagen. Regeringens jobbpolitik har grundat sig på antagandet att det finns jobb för dem som verkligen vill jobba. Som om folk drömmer om att bli bidragsberoende? Problemet är snarare att regeringens utgångspunkt inte är förenad med verkligheten. Det är inte människors drivkraft det är fel på. Det finns jobb, det är sant, men i begränsad utsträckning Nyckeln till att öppna låsta dörrar för ungdomar är därför omfattande investeringar i utbildning. Sätt in åtgärder för ungdomar från dag ett när de kommer till arbetsförmedlingen, istället för som regeringen, där ungdomar hamnar i tre månaders karantän.
//Kjell Ek

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson