Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Arbetsliv i stark förändring

Jag började mitt arbetsliv i mitten av sjuttiotalet och gick som ung med i facket, SIF - numera Unionen. På min arbetsplats hade det bildats en lokal fackklubb och jag blev ganska snart invald i den. Vi hade löneförhandlingar och MBL-förhandlingar i senare skede och jag tycker idag att vi hade en stor påverkan på vår arbetsgivare och arbetsplats.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Jag arbetade fackligt i många år, den lokala fackklubben lades ner under nittiotalet efter att företaget blivit mindre av otaliga omorganisationer. Jag blev istället arbetsplatsombud - som jag var ända tills jag slutade min anställning efter tjugofem år vid företaget.

I min senaste anställning, som jag haft i nästan tolv år - har jag naturligtvis haft nytta av mina år av fackligt arbete - och dessa har präglat mig mycket.

Ansvar, lojalitet och solidaritet - är ord som jag tagit på fullaste allvar, både från arbetsgivaren och arbetstagarens sida. Jag har arbetat i ett mindre tillväxtföretag och har tillsammans med ägaren haft en ledande roll. Företaget har vi gemensamt byggt upp och drivit - och det har varit en arbetsam men rolig tid som jag har lärt mig väldigt mycket av.  

För ett år sedan började jag få en känsla av att ägaren hade planer som han inte delgav mig och det blev en jobbig tid framöver. I oktober månad delgav han mig sina planer - att han ville lägga ner verksamheten på orten och flytta administrationen till annan ort.

All personal, utom jag skulle sägas upp. Detta skulle bli startskottet för stora förändringar för företaget, personalen och mig själv - som jag inte trodde på. Efter ett par månaders diskussioner mellan oss blev också jag uppsagd när jag vågade utmana, ifrågasätta och konfrontera ägaren. Jag och ytterligare fyra andra personer blev efter lång anställning i princip utslängda ur företaget och ersatt av nyanställd personal.

Idag med facit i hand när allt är över och passerat - sitter jag här med så många känslor - men framförallt en stor förundran och förvåning över att vi inte har kommit längre än så här år 2012, vad gäller arbetsliv, arbetsklimat och trygghet för anställd personal.

Hur kan det vara möjligt och tillåtet att idag "byta" ut personal mot annan? Hur kan en arbetsgivare ha fackets tillåtelse att göra så? Hur kan en arbetsgivare få ge uttryck för att han inte vill ha kvar en gammal personal utan att han vill starta om på nytt och inte tror på att ta med det gamla in i det nya?

Jag är så förundrad, att jag idag för första gången i mitt snart fyrtioåriga arbetsliv måste uppsöka arbetsförmedlingen och börja nyttja a-kassa. Och jag är så förundrad, att mina uppsagda kollegor tvingas göra detsamma. Att fastän företaget haft kollektivavtal, det har hållits fackliga förhandlingar (med Vision) är utslängda i arbetslöshet - för att en arbetsgivare helt plötsligt är i behov av ny fräsch energi?

Jag är så förundrad över att detta är möjligt - år 2012!

Lena - medlem i Unionen (SIF) sedan 1975

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman