Enligt alliansregeringen ska det löna sig att arbeta. Därför blir den uppenbara frågan: Gör det verkligen det? Svaret blir jakande om du har en formell anställning, men för den arbetslöse blir svaret nekande eftersom denne är hänvisad till den tredje fasen i jobb- och utvecklingsgarantin. Den här fasen har gått ifrån att inledningsvis kallas för en typ av samhällsnyttig tjänst till att helt enkelt handla om att bara erbjuda sysselsättning.

I den tredje fasen kan den arbetssökande bli hänvisad till praktikplatser som ligger långt ifrån den arbetssökandes utbildning och tidigare arbetslivserfarenheter. Med tanke på utformningen av den tredje fasen så går det verkligen att ifrågasätta värdet av en färsk referens och meriter från en så kallad samhällsnyttig tjänst. Denna samhällstjänst kan i praktiken innebära att en person med över 100 högskole- och universitetspoäng blir tvungen att plocka skräp på något lager. För en långtidsarbetslös i den tredje fasen är det tydligen inte heller första prioritet att söka riktiga arbeten på den reguljära arbetsmarknaden eftersom åtgärden är utformad som en helhetssysselsättning.

Det är heller inte förvånande att det uppstår inlåsningseffekter eftersom det i flera fall har visat sig att arbetsförmedlingens handläggare slutar att upprätthålla kontakten med den arbetssökande när han eller hon väl är utplacerad på en praktikplats. På grund av att den arbetssökande inte har tillräckligt med avsatt tid att söka arbete och hålla kontakt med presumtiva arbetsgivare på den reguljära arbetsmarknaden blir inlåsningseffekten ytterligare förstärkt. Arbetsförmedlingens handläggare bidrar alltså inte till att infria alliansregeringens mål med att säkerställa en snabb omställning till arbete för den arbetssökande.

När arbetslösheten debatteras måste det tas i beaktande att arbetslösa inte är en enhetlig grupp där alla individer har samma egenskaper och svårigheter. Det finns en utbredd skepsis i samhället mot gruppen långtidsarbetslösa. Därför måste det till en attitydförändring och ansvaret för denna måste ligga hos politikerna. De arbetslösa ska inte behöva straffas för att de inte har lyckats med sina ansträngningar för att få ett arbete. De långtidsarbetslösa är rättslösa eftersom gällande lagstiftning och kollektivavtal endast gäller för arbetsmarknadens parter, det vill säga arbetstagare och arbetsgivare. Långtidsarbetslösa som befinner sig i den tredje fasen på svensk arbetsmarknad subventionerar arbetsgivarnas lönekostnader genom sin egen ersättning, samt att arbetsgivarna får cirka 5000 kronor per månad för att ta emot en arbetssökande i den tredje fasen. Det gynnar verkligen arbetsgivarna som på ett "lagligt" sätt kan utnyttja välutbildad arbetskraft gratis. Det här är ingenting annat än ett sätt att svindla staten på skattebetalarnas bekostnad.

Nu måste röster höjas för att det tillsätts någon talesperson med högt civilkurage och som är villig att företräda hela gruppen arbetslösa, som systematiskt blir utsatt för kränkande särbehandling på den svenska arbetsmarknaden och i det svenska samhället. För de långtidsarbetslösas skull kan en förhoppning uttryckas om att arbetsförmedlingen verkligen sätter in åtgärder för att leva upp till intentionerna i regeringens arbetslinje när det gäller att verka för en snabb omställning till arbete för den arbetssökande. Arbetsförmedlingen måste även utarbeta effektivare rutiner för att få bättre kontroll över hur skattemedel utbetalas på ett tvivelaktigt sätt till företagare som bara utnyttjar systemet för att kunna använda sig av de arbetssökande i den tredje fasen som gratis arbetskraft. Nu måste röster höjas för att denna moderna livegenskap omedelbart upphör på den svenska arbetsmarknaden. Arbetslinjens tillämpning för de arbetslösa måste göras mer human.

Patrik Wikström