Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Arbetsförmedlingen på entreprenad

Om den borgerliga alliansregeringen har haft förverkligandet av arbetslinjen som det huvudsakliga målet med sin arbetsmarknadspolitik så har de bevisligen till största delen misslyckats.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

De ställde sig kritiskt till de arbetsmarknadsåtgärder som den socialdemokratiska regeringen initierade under sin regeringsperiod. Enligt den nuvarande regeringen bidrog den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken bara till att skapa bidragsberoende och ansvarslösa medborgare. Men den nuvarande regeringen gör på sätt och vis samma sak när den klassar ut arbetslösa i det som kallas för det tredje steget i jobb- och utvecklingsgarantin. Det tredje steget har gått ifrån att inledningsvis kallas för en typ av samhällsnyttig tjänst till att helt enkelt handla om att erbjuda sysselsättning. I praktiken blir det bara en förvaringsplats för de långtidsarbetslösa. För den här gruppen blir därför känslan av den här arbetsmarknadspolitiska åtgärden att de hamnar på samhällets avbytarbänk.

En långtidsarbetslös är per definition en person som är utslagen från arbetsmarknaden och har ett attraktionsvärde som är i princip lika med noll för arbetsgivarna, som generellt betraktar den här gruppen endast som en risk. I bekämpande av arbetslösheten har regeringen avsatt 2,9 miljarder kronor på jobbcoacher under perioden 2009-2012. I arbetsbeskrivningen för de jobbcoacher som arbetsförmedlingen tecknat entreprenadavtal med ska jobbcoachen tillsammans med den arbetssökande utveckla färdigheter i att söka jobb, detta sker i form av coachande samtal, CV-skrivande, träna på arbetsplatsintervju samt att hitta platsannonser.

Det är här som regeringens misslyckade arbetsmarknadspolitik framgår som tydligast. Att låta arbetslösheten reduceras till en fråga om individen kan skriva tillräckligt säljande ansökningar eller har tillräckligt spännande attityd vid en intervju är endast förnedrande för de arbetssökande. Förresten så finns det en marknad som verkligen ser ljus ut när det gäller skapande av arbetstillfällen och det är just marknaden för privata jobbcoacher. Det går inte som regeringen tycks tro att dölja bristen på riktiga arbeten med konstruerade sysselsättningar i form av olika så kallade terapiprogram där den arbetslöse kan undanskuffas. De här åtgärderna har bara bytt skepnad från de som fanns under den senaste krisen på 1990-talet. Det handlar om ren flumverksamhet och dessutom kostar det skattebetalarna miljontals kronor. Om det var det här som alliansregeringen med sina fina paroller under valrörelsen 2006 menade med sin nya moderna arbetsmarknadspolitik så är det bara att gratulera. Den moderna arbetsmarknaden med visstidsanställningar, projektanställningar och säsongsarbeten passar jobbcoacher perfekt. Från jobbcoachen krävs ingen större kvalitetssäkring eftersom det snabba förmedlandet av jobb inte går ut på något långsiktigt ansvar för individen eller på att skapa ett bra samhälle med välutbildade medborgare.

Om gruppen långtidsarbetslösa ska ha någon form av förhoppning om att skapa sig en framtid på arbetsmarknaden så måste det till riktade åtgärder där det tas hänsyn till den arbetssökandes utbildning och arbetslivserfarenheter. Det är inte på grund av usla ansökningshandlingar som de inte får arbete, utan den främsta orsaken är att den här gruppen av människor redan varit borta för länge ifrån arbetsmarknaden. På grund av att det är så många sökande på varje ledigt arbete så försvinner de sökande i mängden. Det räcker inte att jobbcoachen ger den arbetssökande en klapp på axeln och samtidigt talar om att allting ordnar sig om den söker tillräckligt många jobb, utan varje coachingsföretag måste ha en jobbagent som befinner sig ute på fältet och bearbetar alla tänkbara arbetsgivare utifrån den arbetssökandes intressen. Målsättningen med den här strategin är att skapa möten mellan en arbetssökande och en arbetsgivare. Det är just i det enskilda mötet mellan människor som det skapas sympati och gillande för någon. Det är detta som istället borde betraktas som effektiv arbetsmarknadspolitik på entreprenad.
//Patrik Wikström

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman