Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Arbetarrörelsen kan återta initiativet

Många kommer att arbeta för att försöka fälla Reinfeldts regering i valet 2014. Alla är inte socialdemokrater. Men i slutänden kommer det att vara styrkan hos fackföreningarna och S som avgör om det verkligen blir ett regeringsskifte. Händelserna inom S berör därför många fler än de tongivande inom parti och LO.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

 Låt oss ta tjuren vid hornen direkt. Enligt SIFO:s senaste mätning (okt 2011) har S halkat ned på 25,5  procent  i väljarstöd. Samtidigt föredrar 68 procent Reinfeldt som statsminister.  Är loppet redan kört inför valet 2014? Vårt svar är nej - under vissa förutsättningar. Med tanke på alla negativa kommentarer till den dagsaktuella situationen kan det vara nyttigt att lyfta blicken och peka på några långsiktiga trender.

Låt oss börja med att ge oss på den dominerande borgerliga problemformuleringen som dominerar den politiska debatten. Låt oss kalla denna för "medelklassanalysen". Den s k medelklassen förutsätts betrakta samhället huvudsakligen utifrån ett konsumentperspektivet (inte från den arbetande producentens). Medelklassen förutsätts också vara nästan enhetlig (inte uppsplittrad i skikt av löntagare med olika livsvillkor) samt ha borgerliga värderingar. Analysen understryker hur få arbetarna blivit. För att vinna val måste partierna vinna denna medelklass, vilket kräver att partierna vrids åt höger. Detta tänkande förs fram inte minst av högerfalangen inom S.

Mot medelklassanalysen ställer vi istället en annan "berättelse". Den handlar om industrins betydelse för ekonomin och industrins koppling till det övriga samhället. Låt oss belysa detta i siffror:

 - Värdet av exporten motsvarar idag ca 50 procent av hela BNP, det är dubbelt så högt som 1970, och en av de högsta andelarna i världen. Tiden har gjort Sverige mer export/industriberoende.

- Tillverkningsindustrin svarar för ca en tredjedel av det förädlingsvärde (eller nyskapade värde) som räknas in i BNP.

- När det gäller forskning och utveckling (FoU) inom landet står företagen för 65 procent (staten 25 procent); huvuddelen ligger inom el-, optik-, transport och läkemedel.

- Värdet av varuexporten ökade fyra gånger mellan åren 1965 och 2005.

Arbetarrörelsen kan återta det politiska initiativet. Men då måste S sätta fokus på industrins roll och med dess hjälp "spränga" medelklassanalysen. Det var industrins styrka som la grunden för tre avgörande beståndsdelar i välfärden: a) trygghetssystemen vid bl a sjuk- och ålderdom, b) utbyggnaden av offentlig service [vård-skola-omsorg], c) möjligheten att föra en politik för arbete åt alla. Och välfärden bygger på industrins styrka än idag - mer än någonsin. Försvinner industrin dras mattan undan för välfärden. Denna grundläggande insikt saknas i hela den politiska debatten. Det har skett en fördumning. Denna fördumning har drabbat arbetarrörelsen hårdast. Och bara fackföreningarna kan ställa produktionen i centrum igen.

Genast reser sig invändningarna: men arbetarna är ju så få - vi får inte stöta bort "medelklassen". Oh, heliga enfald! Då industrin sätts i centrum visar det sig att arbetare och tjänstemän har ett gemensamt intresse genom att de är producenter. Tvärtemot "medelklassanalysen" visar det sig att producenterna både är uppdelade i många olika skikt - samtidigt som de har ett starkt inbördes beroende, med industrin som gemensam nämnare.

Industrin har den ekonomiska tyngden. Men industrin utvecklas inte i ett vakuum. Dagens och framtidens industriarbete kräver utbildning. Samt forskning och utveckling (FoU). Industri- robotar kräver kunskaper om datorer. Instruktioner kräver ofta kunskaper i engelska. Sambandet mellan arbetare/tekniker, inom varuproduktion, och lärare som producerar utbildning blir uppenbart. Detsamma gäller för FoU. Dessa olika producenter behöver varandra. Utan export inga pengar till utbildning och FoU. Utan utbildning och FoU hänger inte industrin med. 

Såväl producenter av varor och utbildning blir sjuka. Vård krävs för att komma tillbaka i arbete. Det ömsesidiga beroendet mellan producenter av varor, utbildning och vård är också uppenbart. Dessutom blir alla äldre och behöver omsorg. Producentperspektivet spränger den konsumentbaserade medelklassanalysen. Men det visar också på ett ömsesidigt beroende - producenterna emellan. Detta öppnar för allianser mellan varuproducerande arbetare och arbetare som producerar utbildning, vård och omsorg. Men för att detta ska kunna göras tydligt måste industrin sättas i centrum. Det måste också tydliggöras hur nästan alla yrkesgrupper bidrar till, och beroende av, industrin. Vill S återta initiativet i samhällsdebatten kan partiet inte kapa banden till LO. Istället bör de utökas till TCO. Och även grupper inom SACO. Istället för en passiv anpassning till en abstrakt medelklass som borgerligheten påstår innebär högerpolitik krävs en aktiv allians producenter emellan. Istället för att kapa banden till facket krävs allianser över ofta konstlade fackliga gränser. 

För det finns behov av allianser. Sverige håller nämligen på att avindustrialiseras. Detta är inte bara en fråga för LO:s medlemmar utan för alla producenter. År 2008 fanns det 1,6 miljoner anställda i de svenska storföretagen (oftast industriföretag). Detta är en ökning med 30 procent på drygt 20 år. Men jobben ökade utomlands! I Sverige däremot minskade jobben inom industrin med 270 000 under samma period. Vem ska bestämma var investeringarna göras? Men det är inte bara var investeringarna görs som är problemet. Det är också förhållandet mellan investeringar och aktieutdelning. Facktidningen Dagens Arbete kartlade utvecklingen inom tjugo av de största svenska industriföretagen åren före krisen 2008. En skrämmande förändring uppdagades. År 2006 var investeringarna dubbelt så stora som utdelningarna. Fem år senare var aktieutdelningen nästan dubbelt så stor som investeringarna. Det handlar uppenbarligen också och makten över vinsterna.

Låt oss avrunda: Ingen kan säga om S vinner valet 2014. Men arbetarrörelsen kan komma igen. Detta kräver dock att den höger inom socialdemokratin som vill kapa banden till facket slås tillbaka. Istället måste facket sätta tonen. Sedan blir uppgiften att återta initiativet i debatten. Här gäller det att visa på den gemensamma nämnaren för a) arbete åt alla, b) finansieringen av trygghet för arbetslösa, sjuka och gamla, samt c) kvaliteten inom skola-vård-omsorg. Denna nämnare är industrin. Men de privata ägarna sköter inte denna sektor som hela samhället är beroende av på ett acceptabelt sätt. Precis som på 70-talet i samband med debatten om löntagarfonderna måste frågan ställas: vem ska kontrollera vinsterna. Framtiden kommer att se annorlunda ut om vinsterna går till aktieägarna och satsas i länder där lönerna pressas i botten via diktatur.

För arbetarrörelsen är uppgiften att se till att bygga allianser utifrån producentperspektivet. Och att vinsterna investeras för nästa industriella generation, på framtiden miljövänligare transportsystem och på en upprustning av nedgångna bostadsområden. Det handlar åter om makten över produktionen. Mot denna bakgrund kommer många fler att verkligen kämpa för ett maktskifte 2014 än vad dagens opinionssiffror anger.

Andreas Löfdahl
metallare Volvo LV Umeå

Åsa Eriksson
undersköterska äldreomsorgen, Kommunal

Jan Hägglund
Handelsmedlem, ledamot kommunfullmäktige Arbetarpartiet

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman