Tvärtemot vad han säger ökar faktiskt klyftorna sett till livstidsinkomst alldeles katastrofalt. Regeringen har valt att göra om den permanent höga arbetslösheten till massfattigdom, genom att angripa arbetslöshetsförsäkringen, och vi kan alla förstå vad det kommer att leda till när borgerlighetens pensionssystem i framtiden ska visa vad det går för. Det är också ett faktum att tusentals ofrivilligt arbetslösa idag inte har råd med tandläkarbesök, mediciner och andra grundläggande behov. Den höga arbetslösheten under de senaste decennierna är en konsekvens av de nedskärningar som gjordes i den demokratiska sektorn under första halvan av 90-talet.

Massarbetslösheten som politikerna själva har skapat hanterar de nu genom att slå mot de arbetslösas privatekonomi, trots att de vet att denna inkomstsänkning inte kan leda till fler jobb. Man tvingar tusentals människor till fattigdom för att de befinner sig i en situation som man själva har försatt dem i. Detta är dock inget problem för Fölster.   

Enligt Fölster är det viktigare att titta på fördelningen av konsumtion, fritid, förmögenhet och framtidsutsikter än på själva inkomsten. Här tycks han säga emot sig själv, för inkomsten bestämmer ju oftast dessa andra faktorer. Ifall det verkligen finns stora inkomstskillnader antyder Fölsters resonemang att det inte har så stor betydelse, eftersom folk då antingen är så förmögna att de inte behöver någon större inkomst, eller är fattiga för att de har valt det själva. Han verkar mena att Sveriges hundratusentals ofrivilligt arbetslösa själva har valt att ha en låg inkomst!

Fölster vill att det ska vara lättare att göra lönekarriär inom den offentliga sektorn, men följderna av hans resonemang är knappast önskvärda. Förklaringen till att det är lättare att göra lönekarriär i den vinstdrivande sektorn är att man där kan arbeta med att öka företagens vinster. Om någon ska göra lönekarriär i den demokratiska sektorn måste man däremot sänka kollegernas löner eller minska antalet anställda, för den gemensamma kakan kan bara förändras genom politiska beslut, och Svensk näringsliv lär inte vilja öka den. Om vi vill undvika lönesänkningar får vi förmoda att de "duktiga" inom den demokratiska sektorn genom sina lönekarriärer blir så effektiva att det inte behövs så många offentliganställda, men då blir ju arbetslösheten ännu högre.

För att minska orättvisorna vill Fölster göra det lättare för dem som "ligger risigt till" att bygga upp en buffert för tuffare tider. Nu är ju saken den att tusentals svenskar aldrig har sett tuffare tider, och frågan är hur ska de kunna spara ihop till en buffert? Ska de kanske välja att tappa sina tänder och vandra barfota när vinterskorna går sönder, för att spara pengarna till "tuffare tider"? Om Fölster menar att alla ska kunna spara ihop en buffert borde vi höja lägstlönerna och arbetslöshetsersättningen kraftigt, men är detta vad han vill? Fölster beklagar att en buffert straffar sig för dem som räknar med att behöva socialbidrag i framtiden, men han pekar inte på någon lösning. En tänkbar lösning är att de kunde få behålla både socialbidrag och besparingar, och då skulle vi i praktiken ha infört medborgarlön. En annan lösning är att vi gör som Reinfeldt tidigare förespråkat, och låter socialtjänsten träda in bara för att förhindra direkt svält. Om Fölster menar allvar med att folk behöver bygga upp en buffert för "tuffare tider" kan vi ana vilken lösning han lutar åt. Då blir det också lättare att förstå varför de ökande inkomstklyftorna inte är ett problem för Fölster; i jämförelse med den framtid Svenskt näringsliv vill se i vårt land är kanske de nuvarande klyftorna en bagatell.