Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Ap-fondernas etikråd agerar inte trots kränkade av rättigheter

Den 12 oktober var det ursprungsfolkens internationella motståndsdag. I Guatemala leder svenska pensionsinvesteringar till tvångsförflyttningar, trakasserier och brott mot ursprungsfolkens mänskliga rättigheter.
Åsa Frisk Publicerad 16 oktober 2012, kl 08:30
Tredje AP-fonden investerar i det kanadensiska gruvföretaget HudBay Minerals. I september 2009 mördades mayaledaren Adolfo Ich Chamán av säkerhetsvakter som jobbade för ett dotterbolag till HudBay Minerals. Han höggs med en machete och sköts sedan i huvudet. Detta skedde då människor skulle tvångsförflyttas för att bereda plats för gruvnäringen i El Estor i Guatemala.

Säkerhetschefen vid tillfället för mordet är nu äntligen gripen av guatemalanska myndigheter. Under de kommande två månaderna ska en utredning göras och förhoppningsvis väcks åtal. I mars 2013 kommer HudBay Minerals för första gången höras i den kanadensiska rätten, företaget nekar fortfarande till anklagelserna.

Första, andra, tredje och fjärde AP-fonderna har ett gemensamt etikråd som ska se till att de företag som investeras i, inte kränker mänskliga rättigheter. Men eftersom de inte tycks agera vill jag påminna etikrådet att det hög tid att ta avstånd från mord och kränkningar av mänskliga rättigheter. Jag vill inte att mina pensionspengar investeras i företag som HudBay Minerals.

//Sandra Michel, praktikant på Latinamerikagrupperna i Nicaragua. (Spånga,
Stockholm)

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson