Som åhörare kan man emellertid reflektera över ämnet och nyansera diskussionen kring Gnosjöandan, ett varumärke som med sin enkelhet övertygar och uppfattas av många som något positivt, ett sätt att leva och verka i vårt samhälle, ett framgångsrecept för industrin på orten och som ett föredöme för andra orter som vill lansera sitt varumärke.

Visst har vi som Gnosjöbor mycket att vara stolta över. Vi är unika på ett antal olika plan, historiskt sett har arbetslösheten varit låg och kreativiteten är och har varit ett utmärkande drag hos en Gnosjöbo. Det är också viktigt att vi som Gnosjöbor fortsätter att utvecklas i takt med vår omvärld utan att förlora vår identitet. Vi måste förstå vikten av att marknadsföra begreppet Gnosjöandan. Samtidigt får vi inte glömma vårt historiska arv och vår tacksamhet till de generationer som lagt grunden till det som vi idag kallar Gnosjöandan. Den frikyrkliga traditionen har spelat en avgörande roll för bygden och dess utveckling, sammanhållning och kamratskap som uppstått till följd av kyrkliga aktiviteter har svetsat samman lokalbefolkningen till ett fungerande kluster i regionen.

Alla mynt har dock två sidor, så även Gnosjöandan. Därför är det av yttersta vikt att även de mindre smickrande aspekterna lyfts fram och belyses. Trotts att den kyrkliga påverkan på den småländska landsbygden fört med sig en del positivt har den också resulterat i ett lågintensivt förtryck. De strukturella orättvisorna på Gnosjöbygden delar invånarna i två delar inom yrkeslivet. Dessa missförhållanden som förekommer mellan företagarna och de anställda, bottnar till stor del i att de anställda, historiskt sett, till huvuddelen bestått av familjemedlemmar, släktingar och grannar. Med andra ord människor som man känner väl även privat. Detta har sedan, ibland omedvetet men alltför ofta även medvetet, utnyttjats av företagsledarna. Grumliga lojalitetsband, som gjort löneförhandlingar svåra om inte omöjliga, har lett fram till en ojämn och orättfärdig förmögenhetsfördelning.

På det privata planet kan man i allmänhet känna igen en Smålänning och i synnerhet en Gnosjöbo på dennes ovilja att beblanda sig med utsocknes och inflyttade. Gnosjöbon är svår att komma in på livet. Trots att alla känner alla har de flesta av de inflyttade invånarna i Gnosjö aldrig varit hemma hos en infödd Gnosjöbo och vise versa. Har man inte gått i skolan tillsammans, varit med i samma idrottsförening eller medlem i samma församling blir umgänget mycket formellt och ytligt. Så länge en kulturell segregation råder i arbetslivet och på fritiden kommer det att vara mycket svårt att locka och integrera fler invånare till orten.

Genom att tvätta bort låglönestämpeln och införa konkurrenskraftiga löner i regionen är kanske det bästa sättet att främja och marknadsföra Gnosjöandan bland de breda folklagren, och förmå människor till att flytta till vår unika del av Sverige. Vi måste också öppna oss och bli en aning mer sociala och på allvar försöka lära av varandra oberoende från vilken del av landet eller världen vi än må komma.