Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

30 000kr betalt för att könsdiskriminera, tack facket!

Ett par veckor efter att ha gått med i Unionen funderar jag på att gå ur. Tidningen Kollega dimper ner och med den först en insändare och sedan en förklarande (?) artikel om varför skadestånd på 30 000 betalas ut till en man som vägrar ta sin arbetsledare i hand.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

På grund av hans religion. På grund av att han måste tvätta händerna efteråt för att hon är kvinna. Är ni på riktigt? Har ni också gått över till att bli den fege svensken som lägger sig platt så fort det vankas risk för att någon viskar "Rasist...!"?

Jag är kvinna. Jag skulle inte kalla mig feminist, jag är dock 100% för jämställdhet mellan människor likväl som könen. Jag trodde Sverige var ett land som kämpade för jämställdhet, åtminstone slår vi oss för bröstet när ämnet tas upp. Hade någon, medarbetare eller privat, inte velat ta mig i hand på grund av att jag är kvinna och således så pass smutsig att handtvagning efteråt krävs, skulle jag bli chockad, kränkt och väldigt ledsen! Det hade fått mig att förstå att denne man ser mig som mindre värd än honom. Han och alla männen är ju uppenbarligen rena!

"Ta seden dit du kommer" har jag blivit uppfostrad med men det gäller bara för oss svenskar när vi reser utomlands. Kommer jag till ett muslimskt land är jag ganska så säker på att jag minsann får anpassa mig, och det kan jag acceptera. Jag är inte religiös över huvud taget men Sverige är i grund och botten ett kristet land som bygger på sådana seder och måttstockar för hur vi beter oss. Vad är problemet med det?

Kalla mig gärna främlingsfientlig. Jag är förlovad med en invandrare vars familj är av en helt annan kultur och bakgrund än min. Jag älskar att få ta del av nya traditioner och seder. Men det hör inte en arbetsplats till där jag vill bli mött med likvärdig respekt från alla oavsett vilka de är. På en arbetsplats i Sverige lämnar man religionen hemma. Det är min åsikt och den står jag för.

Det är så viktigt med fackförbund och medlemskapet ligger mig varmt om hjärtat. Men det här kunde inte gå mig obemärkt förbi. Jag är inte den som gnäller i det tysta. Detta är en debatt som skulle passa bra och uppskattas på min egen blogg.

Detta är icke något personligt, vare sig mot mannen som fick skadeståndet eller er på Unionen, jag önskar er alla en trevlig Midsommar!
//Johanna Brunnsby

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson