Hon är väg- och vatteningenjören som 54 år gammal bestämde sig för att åka till en av världens fattigaste delar och hjälpa till att förbättra livsvillkoren.
– Jag var mellan jobb och kunde kosta på mig att vara ledig någon månad, och var inte sugen på att ligga på stranden eller titta på statyer. Eftersom jag var medlem i Ingenjörer utan gränser pratade jag med dem. De ville att jag skulle vara ute minst sex månader. Det var lång tid, men jag kände direkt att jag skulle ångra mig om jag inte tog chansen, berättar Marianne Grauers.
Framför allt handlade det om att ge befolkningen tillgång till vatten. Fast den beskrivningen värjer hon sig emot.
– Det är riktigare att säga att de gör saker med lite hjälp från oss. Vi jobbar väldigt mycket tillsammans med lokalbefolkningen när vi är ute. Fattiga människor skiljer sig inte ifrån oss. De mår inte heller bra av att inte klara sig själva.
Under de nio månaderna Marianne Grauers tillbringade i Tanzania byggdes en regnvattentank för en byskola och fler byggen förberedes. I dag har svenska företag och stiftelser bidragit med pengar så att fler än 10 000 barn har kunnat få vatten via sina skolor. En vattentank kan samla upp 90 kubikmeter vatten under regnperioden, vilket sedan räcker för drygt 1 000 barn under en tremånadersperiod. Men det betyder långt ifrån att vattenproblemet är löst.
– Nu jobbar vi vidare, tillsammans med våra kollegor i tyska Ingenjörer utan gränser, på att ta fram ett vattenreningssystem också. I normala fall måste man koka vattnet innan man dricker det, men kokningen kräver dyr ved och tar tid.
Hon beskriver den första tiden i Tanzania som något av en kulturkrock. Det tog tid att förstå hur saker fungerade. Först tyckte hon till exempel att det var konstigt att byskolorna där hon bodde varken hade el eller fönsterglas. Så småningom insåg hon att det inte var viktiga saker. Lektionerna bedrevs på dagtid, alltså behövdes inte lampor, och eftersom det var varmt fanns det inget behov av glasrutor.
Till skillnad från i Sverige pratade man inte om mat och träning. Och ingen vettig människa skulle gett sig ut och promenera. Det skulle vara slöseri med energi. Kosten bestod till största delen av kokbananer och majsgröt, och tvättmaskiner var något helt okänt. Gemene man hade i stort sett ingen fritid.
– Livet går ut på att överleva. Men jag tror ändå inte att vi som bor i Sverige är lyckligare, vi har fler problem som vi oroar oss för. Deras problem är annorlunda. I fattiga länder dör man av sjukdomar som vi går till vårdcentralen och får penicillin för att bli av med, säger Marianne Grauers.
– Det är en sak att se fattiga människor på tv. En helt annan sak att vara på plats och inse att när jag kommer tillbaka nästa månad kommer några av barnen i en byskola ha dött.
Ingenjörer utan gränser är bland annat verksamma i flera afrikanska stater och Nepal, och arbetar förutom med vattenfrågor till exempel också med sjukvård, utbildning, energiförsörjning och byggteknik.
– Det finns enorma behov. Det är viktigt att hjälpa folk att ta det första steget, sedan kan de ta det andra steget själva, säger Marianne Grauers som utan att tveka skulle göra om Tanzaniaresan om hon fick chansen i dag.
– Man kommer nära människor när man bor i en by som jag gjorde. Och fattiga människor är mycket generösare än rika. De hjälps alltid åt.
Läs mer: "Snedrekryteringen av ingenjörer går att påverka"
Läs mer: "Bland ingenjörer i min ålder finns massa klimatförnekare"
Ingenjörer utan gränser
Ingenjörer utan gränser startade sin verksamhet 2007. Tio år senare passerade medlemsantalet tusenstrecket. Organisationen driver både volontärprojekt, bland annat för att åstadkomma elektrifiering och rent vatten till skolor och sjukhus i Östafrika. Men man bedriver även verksamhet på hemmaplan, bland annat i form av integrationsprojekt för nyanlända ingenjörer och läxhjälp.
