Begravningsrådgivare

- Många undrar hur man orkar jobba med ledsna människor varje dag men vi får vi väldigt mycket respons och tacksamhet. Det är det man lever på.

Hur kom det sig att du började på begravningsbyrå?

- Jag hade varit byggnadssnickare i tio år när jag fick vibrationsskador i fingrarna. Min läkare sa åt mig att sluta, annars skulle jag få kronisk värk. Jag har alltid velat hjälpa människor i kris och efter att ha pratat med en granne som var begravningsentreprenör kom jag på idén att söka praktik på en begravningsbyrå. Det var fjorton år sedan.

Var har du för arbetsuppgifter?

- Utåt sett syns inte vårt jobb så mycket. På begravningen står vi i dörren och hälsar och visar folk tillrätta och sjunger med i psalmerna. Men det är väldigt mycket jobb runt omkring. När någon har avlidit ringer en av de anhöriga hit och vi bestämmer en tid för besöket som brukar vara i en och en halvtimme. Jag börjar med att fråga vad som har hänt. Många har behov av att berätta. Tillsammans diskuterar vi dödsannons, begravning, kista, präst, musik, blommor, minnesstund, gravsättning.

- Vi åker med begravningsbilen och hämtar den avlidne på lasarettet eller i dennes hem och sköter svepning.

Vad innebär svepning?

- Det finns en svepdräkt, en vit skjorta som man lägger på. Men det blir allt vanligare att man använder personens egna kläder. Det tycker jag är fint. Det kan vara en gammal morfar som aldrig har haft vit skjorta, då det är bättre att han får ha sin älsklingsflanellskjorta. Ofta klär man upp med lite finare kläder, ibland myskläder.

Råder du anhöriga att titta?

- Jag tvingar ingen men jag frågar om de vill ta ett sista farväl. Om den avlidna har varit med om en svår olycka eller kommer i kista från utlandet och anhöriga börjar tvivla på vem som egentligen ligger i kistan eller funderar på vad döden har gjort med deras kära tycker jag att man ska titta. Fantasin kan springa i väg med en. Till dem som är rädda för att den döda ska se otäck ut brukar jag säga att många gånger ser de faktiskt bättre ut efter ett par dagar. Man får tillbaka lite färg. Det går att sminka och sätta på bandage. På sjukhuset kan det ha varit turbulent med slangar och grejer. Då kan det vara skönt att ta avsked efter att vi har gjort i ordning kistan.

- Jag var femton år när min pappa dog. Han gick till jobbet och kom aldrig hem. Han var femtiotvå år och hade fått en hjärtinfarkt. Min mamma ville inte att jag skulle se honom. Hon tyckte att jag skulle minnas pappa som han var, men jag fick inte in i huvudet att han var borta för alltid. Jag fick tjata i två dagar innan jag fick åka och se honom. Efter det kunde jag gå vidare.

Tror du på ett liv efter döden?

- Ja, jag tror att själen lämnar kroppen och att det finns en himmel.

Varför är en del av oss rädda för att se döda människor?

- Jag vet inte men tv-serier förvränger bilden av döden. Jag tycker om Beck-filmerna men de har en väldigt snedvriden bild av visningar. Om någon ska komma och identifiera en avliden person då ligger den döda oftast på obduktionsbordet med ett lakan över sig eller så dras en brits ut ur ett kylfack, kanske till dramatisk musik. Folk brukar också hoppa till när de får syn på den döda. Så går det inte till i verkligheten. På lasarettet finns ett litet avskedsrum med ljus och kanske blommor. Den avlidna personen har gjorts ordning. Det är ljust och fint.

- Det är inte ett lik som ligger där, det är en älskad människa som inte fungerar längre. Jag vet inget fulare ord än lik. Jag använder aldrig det ordet och jag säger heller aldrig likbil. Vi säger begravningsbil eller bårbil.

Hur ska en bra begravningsrådgivare vara?

- Man bör vara rätt så trygg i sig själv och ha lätt för att prata med människor. Det kan vara tufft att träffa föräldrar som har mist barn som är i samma ålder som mina. Man tänker på det men man måste ändå kunna hålla distansen.

- Under min praktiktid dog min mormor som var 93 år. Jag svepte henne och det var faktiskt väldigt nyttigt för mig. Jag tänkte att när jag gör i ordning en avliden så ska jag göra det med samma värdighet som nu. Det är ett förtroendeuppdrag vi har. Vi finns för att vi behövs och vi har en skyldighet att göra det värdigt och fint.

Måste ni vara strikt klädda?

- Förr hade man alltid svart kostym även inne på begravningsbyrån men så är det inte längre. Jag brukar ha skjorta och slips i diskreta färger.

- Numera ser även begravningsbyrån ut som vilket kontor som helst. Det är ljust och fint. Man ska inte komma in och mötas av gravstenar och kistor. När det är dags att titta på kista så tar man fram bilder på dem.

Får ni skratta på arbetstid?

- Ja, absolut. Vi har ett bra kamratskap och skrattar ofta tillsammans i fikarummet. Men vi skämtar aldrig på någon annans bekostnad.

Finns det nackdelar med ditt jobb?

- Det kan bli väldigt stressigt. På morgonen kan arbetsdagen verka bli lugn men sedan ringer många och vill ha hjälp. Man får aldrig visa att man är stressad. 

Kan du koppla av på fritiden?

- Ja, det kan jag. Om jag har haft ett tragiskt dödsfall på dagen, visst kan jag tänka på det men jag far inte illa av mitt jobb. Den som grubblar för mycket och inte kan sova på nätterna ska inte arbeta med det här.

Är du nöjd med din lön?

- Ja, det är jag.

Bör man förbereda sin egen begravning?

- Ja, jag vill verkligen uppmana alla att skriva ner hur de vill ha det. Då behöver inte anhöriga fundera. Det är bättre att göra det när man är yngre och frisk. Det är svårt att komma till morfar 95 år på servicehemmet och säga "här har du ett formulär morfar, som du kan fylla i". Skriv också ner vilka försäkringar som finns. Det finns väldigt mycket försäkringspengar som folk har rätt till, som aldrig kommer fram.

Fotnot: En begravningsrådgivare och en begravningsentreprenör kan göra samma sak men bara den som äger byrån kan kalla sig för det sistnämnda.