Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vi vill inte bara ha fina ord - vi vill ha handling!

Vi ställer upp för företaget, jobbar hårt och utsätter oss för faror. Vi är lojala också för att vi älskar att göra radio och tv. Men samtidigt vill företaget försämra våra villkor. Det går inte ihop, skriver Unionenklubbarna och Journalistklubbarna på SVT, SR och UR.
Publicerad
Christine Olsson / TT
Facken, Unionen och Journalistförbundet, inom public service vill att arbetsgivarsidan, Medieföretagen och Almega, visar handling i årets avtalsförhandlingar. Christine Olsson / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi hyllas av våra chefer. Lyssnar-, tittar- och webbsiffor skjuter i höjden, liksom förtroendet. I en tuff tid under pågående pandemi, har Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion visat att vi verkligen behövs och blir valda. Som källa till kunskap, för oberoende nyheter och som sällskap i en tid när allt fler isoleras från omvärlden. 

Trots det har inte arbetsgivarsidan, via Medieföretagen och Almega, visat några som helst tecken på att visa i handling hur viktiga vi är. Varken i lönekuvertet eller på något annat sätt nu när avtalsförhandlingarna är i full gång.  

Det våra över 3 600 medlemmar verkligen önskar är ökad chans till återhämtning och bättre betalt, men det är precis tvärtom vad Medieföretagen yrkat på inför årets avtalsförhandlingar.  

Från arbetsgivarhåll möts vi i stället av att man vill att vi ska vara mer tillgängliga utanför arbetstid

I stället möts vi av luddiga formuleringar om flexibilitet, att restiden inte längre ska räknas som arbetstid, att vi behöver göra mer anpassningar och individuella överenskommelser mellan arbetsgivare och medarbetare som innebär att fackens roll förminskas.  

Den text som arbetsgivarsidan i förhandlingarna lagt fram kan vi inte utläsa på annat sätt än att vi medarbetare ska ställa upp allt mer och få sämre betalt för det.

Vi läser att företagen vill ha fler otrygga anställningar trots att man, vid sidan om visstidsanställningar i form av vikariat och tidsbegränsade anställningar, redan har den mest generösa anställningsformen av dem alla i programanställningen. Bara den i sig är ett enormt avsteg från las (lagen om anställningsskydd) och saknar motstycke på den svenska arbetsmarknaden. Varför behövs det då fler?  

Arbetsgivarna säger att de vill vara attraktiva arbetsgivare och locka till sig de bästa, men vi frågar oss hur man kan göra det om tryggheten och återhämtningen försämras? 

Just återhämtning och möjlighet att planera sitt liv är, vid sidan av bättre löner, det viktigaste för våra medlemmar. Därför har vi lagt förslag på förbättringar som verkligen gör skillnad och som skulle göra våra arbetsplatser attraktiva. Men från arbetsgivarhåll möts vi i stället av att man vill att vi ska vara mer tillgängliga utanför arbetstid, vara mer flexibla och jobba mer på obekväma arbetstider. 

Vi ställer upp för varandra och företagen, ställer om våra arbetssätt snabbt, jobbar hårt och utsätter oss för risker

Vi har grupper av medarbetare som vet vad det innebär att arbeta på gränsen till de nuvarande begränsningsreglerna som reglerar hur mycket obekväm tid vi kan arbeta. Redan i dag har de medarbetarna det tufft att få till återhämtning och hållbara familjeliv. Att ytterligare försämra och sätta fler medarbetare i arbete på det sättet är det inte läge för nu. 

Är det något som våra medlemmar och medarbetare på public service visar, inte minst under pågående pandemi men även annars, är ständig flexibilitet och anpassning. Vi ställer upp för varandra och företagen, vi ställer om våra arbetssätt snabbt, jobbar hårt och utsätter oss för risker. Vi är lojala för att vi också älskar att göra radio och tv.

Samtidigt vill alltså företagen driva på för sämre villkor att göra god journalistik, samhällsnyttiga program och underhållande radio och tv. Det går inte ihop! 

Återigen, vi har hyllats av våra chefer. Nu vill vi också att Medieföretagen ska visa hur viktiga vi verkligen är, inte bara i ord utan även i handling.  

Journalistklubbarna vid Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion 

Unionenklubbarna vid Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion

VILL DU SKRIVA FÖR KOLLEGA DEBATT?

Kontakt: niklas.hallstedt@kollega.se
eller lina.bjork@kollega.se

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sverige måste ta vara på sina resurser

Arbetsgivare skriker efter kompetens samtidigt som arbetslösheten växer. Sveriges företag måste våga ta ett större ansvar och se potentialen även hos dem som saknar "rätt" meriter, skriver Aralia Eriksson.
Publicerad 28 oktober 2025, kl 09:15
Om Sveriges företag ska lösa kompetensbristen måste man bredda synen på framtida medarbetare, skriver Aralia Eriksson. Foto: Colourbox/AKG Sverige
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sverige står inför en dubbel utmaning: hög arbetslöshet och akut kompetensbrist. Sedan 2008 har antalet inskrivna arbetssökande ökat med ungefär 65 procent. Samtidigt ropar arbetsgivare efter personal. SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) beräknar att välfärden behöver rekrytera över 400 000 medarbetare fram till 2031, och näringslivet vittnar om att kompetensbrist är det största tillväxthindret. 

Allra mest oroande är utvecklingen för de långtidsarbetslösa, nästan hälften av alla inskrivna har varit arbetslösa i mer än ett år, och nästan 100 000 i mer än två år. Ju längre en person står utanför arbetsmarknaden, desto svårare blir vägen tillbaka. 

När man talar om arbetslöshet handlar det inte bara om individen, utan om hela familjer och samhällen. När vuxna står utan arbete ökar risken för psykisk ohälsa, social utsatthet och kriminalitet. Barn som växer upp i hem utan arbetsinkomst påverkas i sina studier, sin hälsa och framtida arbetsförmåga. Även de riskerar att hamna utanför när de växer upp. 

När vuxna står utan arbete ökar risken för psykisk ohälsa

Varje år som människor står utanför arbetslivet innebär ökade kostnader för sociala insatser, sjukvård och rättsväsende, pengar som istället kunde investeras i utbildning, företagande och samhällsutveckling. 

Debatten om arbetslöshet förenklas ofta till frågor om etnicitet och migration. Men utanförskap handlar också om funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa, geografi och socioekonomisk bakgrund. Detta är en grupp med stor potential, men som alltför ofta hamnar längst bak i kön till arbete. 

Om vi missar att rikta insatser till dessa grupper riskerar vi att förlora både individers möjligheter och samhällets potentiella resurser. Dagens system fastnar i regelverk och uppföljning, istället för att fokusera på det som leder till faktiska resultat. 

Arbetsförmedlingens upphandlingar styrs alltför ofta av lägsta pris istället för kvalitet

Det är ofta viktigare att följa små detaljer i ett upphandlat arbetsmarknadsavtal än att verkligen hjälpa individer att nå sina mål och närma sig egen försörjning. Arbetsförmedlingens upphandlingar styrs dessutom alltför ofta av lägsta pris istället för kvalitet. Det leder till att människor fastnar i långvarigt utanförskap, trots att vi vet att rätt stöd, praktik och utbildning fungerar. 

För att lyckas behöver alla hjälpas åt. Arbetsgivare måste både vilja och våga ta ett större ansvar, till exempel genom att ta emot praktikanter från grupper som står utanför arbetsmarknaden.  Vi vet att potentialen är stor även hos dem utan den ”perfekta” bakgrunden. 

Genom insatser som praktik, nystartsjobb och mentorskap kan fler växa in i roller och bli långsiktigt värdefulla medarbetare. För arbetsgivare innebär det inte bara socialt ansvar, utan också stärkt kompetensförsörjning och ökad konkurrenskraft. I stort, ger det en starkare konkurrensfördel för Sverige som verkar på en alltmer global utsatt marknad. 

Utanförskap är inte bara en social fråga, det är en ekonomisk förlustaffär. Varje individ som går från bidrag till arbete stärker både sin egen försörjning och Sveriges tillväxt. Därför måste vi samarbeta mer effektivt mellan offentliga aktörer, arbetsgivare och leverantörer. Sverige har råd att göra detta. Frågan är om vi har råd att låta bli? 

Aralia Eriksson, vd på AKG Sverige