Samtidigt som politiken lyfter psykisk hälsa som en prioriterad fråga har de ekonomiska trygghetssystemen urholkats – med följden att människor inte bara pressas in i fattigdom, utan också längre bort från arbetsmarknaden. Nu kräver tre organisationer som arbetar med psykisk ohälsa att regeringen agerar.

Den som vill förstå allvaret behöver bara titta på siffrorna i RSMH rapport Mat eller medicin. Var tredje person med psykisk ohälsa har under det senaste året avstått från nödvändiga läkemedel av ekonomiska skäl. Nästan hälften har inte haft råd att köpa mat. En av fyra har avstått från att söka vård eftersom pengarna inte räckt till. Sju av tio har behövt låna pengar av familj eller vänner för att klara vardagen.

Bakom siffrorna finns människor som ställs inför orimliga val: medicin eller mat. Hyra eller social gemenskap. Vård eller andra nödvändiga utgifter. Det handlar inte om människor som levt över sina tillgångar. Det handlar om människor vars ohälsa sammanfaller med ett trygghetssystem som inte längre ger trygghet.

Sambandet mellan ekonomisk utsatthet och psykisk ohälsa är sedan länge välkänt och går inte bara åt ett håll. Det är inte bara psykisk ohälsa som leder till ekonomiska problem. Ekonomisk otrygghet är en stark riskfaktor för psykisk ohälsa och självmord.

Socialstyrelsens statistik visar exempelvis att personer som får ekonomiskt bistånd löper en kraftigt förhöjd risk för självmord jämfört med övriga befolkningen. Ändå behandlas detta ofta som separata frågor i den politiska debatten. Psykisk ohälsa diskuteras i termer av vårdköer och behandlingar, medan ekonomisk utsatthet reduceras till arbetsmarknads- eller socialpolitik. Men i människors vardag går dessa frågor inte att skilja åt.

När ekonomin rasar försämras också möjligheterna att återhämta sig. För den som redan kämpar med psykisk ohälsa kan oron över hyran, elräkningen eller nästa matinköp vara det som gör en svår situation ohållbar. Det ser vi tydligt bland de målgrupper våra organisationer möter. Mind vittnar exempelvis om att ekonomiska problem tas upp i vart fjärde samtal till organisationens självmordslinje. Det handlar om människor som riskerar att förlora sina hem, som inte vet hur nästa räkning ska betalas eller som ser skulderna växa utan någon väg ut. Detta är inte bara en fråga om ekonomi. Det blir för många en fråga om liv och död.

Under lång tid har sjuk- och aktivitetsersättningen urholkats. En ny granskning från Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) visar att sjukersättningen successivt har tappat sin roll som ett faktiskt inkomstskydd. När skyddet försämras över tid får det i praktiken stora konsekvenser för människor som är långvarigt sjuka, som steg för steg får allt sämre ekonomiska förutsättningar att klara sin vardag. Samtidigt har levnadskostnaderna för mat, boende och andra nödvändigheter ökat kraftigt, vilket ytterligare urholkar ekonomin för den som står utanför arbetsmarknaden på grund av sjukdom.

Detta är inte bara en fråga om individens ekonomi, utan om hur välfärdssystemet faktiskt fungerar i praktiken. När människor inte har råd med behandling, mediciner eller grundläggande levnadsomkostnader försvåras både återhämtning och möjligheten att återgå i arbete eller studier – vilket i förlängningen också innebär att ett svagare skyddsnät riskerar att motverka sitt eget syfte.

Därför kräver våra organisationer två konkreta åtgärder:

För det första måste sjuk- och aktivitetsersättningen samt det ekonomiska biståndet höjas och indexeras så att de följer löneutvecklingen i samhället. Ingen ska bli fattigare för varje år som går därför att man har en psykisk ohälsa.

För det andra måste regeringen tillsätta en utredning om hur de senaste decenniernas förändringar i de ekonomiska trygghetssystemen påverkar personer med psykisk ohälsa.

Kunskapen om sambanden mellan ekonomisk utsatthet och psykisk ohälsa har blivit mer robust under de senaste åren och det råder inte någon tvekan om detta faktum. Det som saknas är politiska beslut som utgår från den verkligheten. Ytterst handlar detta om vilket samhälle vi vill ha. Vi hoppas på ett samhälle där trygghetssystemen faktiskt gör det de är tänkta att göra – ger trygghet när livet är som svårast. Att må dåligt ska inte behöva kosta allt.

/Conny Allaskog, ordförande, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH)

Rickard Bracken, generalsekreterare, MIND

Kristina Båth Sågänger, ordförande, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH)

Långtidsarbetslös och över 60 år, lyckas du lösa den ekvationen är du värd nobelpriset.

Debatten om arbetsmarknaden har hamnat i skymundan inför valet. Det måste ju vara viktigt att vi får folk i arbete som sen betalar skatt så vi kan lösa andra problem. Vad behöver politikerna fokusera på? Jo, Arbetsförmedlingen och a-kassans stelbenta regler och ålderismen. 

Hade jag inte behövt söka ett visst antal jobb för att få a-kassa, hade jag lagt ner kontakten med Arbetsförmedlingen för länge sedan. Förr fyllde de en funktion där de förmedlade jobb mellan arbetsgivare och arbetstagare. Nu är de mer en byråkratisk kontrollenhet. 

Vid min ålder är det kontakter som gäller, för svaren på ansökningarna lyder oftast: ”Tack för visat intresse, men tjänsten är tillsatt av annan sökande.” 

När de 300 stämpeldagarna håller på att ta slut så vaknar AF till ordentligt, och man hamnar i en arbetsmarknadsåtgärd. Det blir det Rusta & Matcha, lära sig skriva cv, personliga brev och praktik. 

För några år sedan när jag frågade om hjälp till en praktikplats fick jag till svar: ” Nej du har för många stämpeldagar kvar!”  Varför är det så? Ovanstående åtgärder borde sättas in direkt när man blivit arbetslös, för det är då man är mest på hugget att komma in på arbetsmarknaden igen. 

En annan sak är 60-veckorsregeln. Den innebär att du kan kombinera deltid med a-kassa under en 60-veckorsperiod. Efter det får du välja att antingen bara arbeta deltid, eller att bli helt arbetslös och stämpla. AF avgör vilket som ger dig mest pengar. Ger deltidsjobbet dig mer pengar än att stämpla måste du välja att arbeta utan ersättning från a-kassan. Varför tycker jag att detta är fel? Jo:

1.Om du redan har ett jobb och är inne på arbetsmarknaden så är det lättare att få ett heltidsjobb.

2. Du kan på detta sätt skaffa dig kontakter och man syns och visar att du vill jobba.

3. Du betalar en del skatt och minskar beroendet av bidrag.

Det finns de som bara kan få ett deltidsjobb och då är detta att stjälpa personen i stället för att hjälpa den arbetslöse. Det är kanske den här delen med bidraget som gör att person kan fortsätta arbeta. 

Vi skulle förmodligen få färre arbetslösa om man fick jobba deltid under en längre tid, med fortsatt stöd från a-kassan.

I dag kan arbetsgivarna få bidrag när de anställer ungdomar, funktionsnedsatta, och dem som arbetstränar. Varför finns det ingen form av bidrag för att anställa någon som är över 55? 

De som blir arbetslösa vid den åldern är inte pensionen ett alternativ. Om man inte kan få ett nytt jobb kommer pensionen att urholkas ordentligt. Man får då ta till de besparingarna som man skulle haft för att få en dräglig ålderdom. 

Detta kan även bidra till sociala problem och fler fattigpensionärer. Att inte få de här människorna i arbete är både en tragedi för dem själva. men även för samhället. Samhället förlorar här en stor kunskapsbank som kunde komma oss alla till nytta. 

När jag talade med en arbetslös medelålders man, om vilka han skulle rösta på i valet, så svarade han:

”Jag röstar på det partiet som kan hjälpa mig att komma in på arbetsmarknaden igen, så att man inte skall behöva känna sig som en mogen fallfrukt!” 

/Lars Haraldsson 

Den 7 juni gick tidsfristen ut för EU-ländernas implementering av lönetransparensdirektivet. Runt om i Europa förbereder sig arbetsgivare, myndigheter och arbetstagare för en ny verklighet där löner blir mindre hemliga och lönesättning mer transparent.

Sverige har valt en annan väg.

Regeringen har skjutit upp implementeringen av direktivet, med hänvisning till att arbetsgivare behöver mer tid för att anpassa sig till de nya kraven. Samtidigt pågår en diskussion om att förändra eller begränsa delar av genomförandet.

Som någon som arbetar med arbetsmarknadsfrågor i hela Europa ser jag ett mönster som är värt att uppmärksamma. I många länder har debatten om lönetransparens handlat om hur förändringen ska genomföras. I Sverige har debatten i allt högre grad kommit att handla om huruvida den ska genomföras alls.

Det är en ovanlig position för ett land som historiskt ofta har gått före i frågor om jämställdhet och rättvisa på arbetsmarknaden.

Det är också en position som riskerar att hamna på kollisionskurs med vad arbetstagarna själva vill.

I en undersökning som vi gjort uppger 59 procent av svenskarna att de är negativa till beslutet att skjuta upp införandet av lönetransparensdirektivet. Endast 14 procent är positiva. Samtidigt anser 71 procent att svenska arbetsgivare inte är tillräckligt transparenta kring hur löner sätts.

Det är siffror som förvånar mindre när man ser utvecklingen i ett europeiskt perspektiv.

Oavsett om man tittar på Tyskland, Frankrike, Nederländerna eller Storbritannien finns en tydlig trend: arbetstagare förväntar sig större insyn än tidigare. Frågor som för bara några år sedan betraktades som känsliga – exempelvis lönespann i jobbannonser eller rätten att förstå hur löner sätts – ses i dag allt oftare som självklar information.

Den utvecklingen drivs inte främst av lagstiftare. Den drivs av arbetsmarknaden.

Det märks inte minst i rekrytering.

Alltför ofta beskrivs lönetransparens som en fråga om reglerad efterlevnad. Men i praktiken handlar det lika mycket om konkurrenskraft. Organisationer som är tydliga med hur löner sätts och vilka nivåer som gäller uppfattas i allt högre grad som mer attraktiva arbetsgivare.

Undersökningen visar också att transparens påverkar förtroendet. Tre av fyra svenskar uppger att ökad öppenhet kring löner skulle stärka deras tillit till arbetsgivaren. Samtidigt säger 77 procent att de själva skulle vara bekväma med att kollegor känner till deras lön.

Det är särskilt intressant eftersom motståndet mot lönetransparens ofta motiveras med att öppenhet skulle skapa konflikter eller obehag på arbetsplatsen Många medarbetare verkar snarare uppleva bristen på transparens som ett större problem än transparensen i sig.

Det betyder inte att alla delar av direktivet är okomplicerade. Arbetsgivare behöver tid att anpassa processer, utbilda chefer och säkerställa att lönestrukturer är genomtänkta. Den diskussionen förs i hela Europa.

Men när debatten reduceras till administrativa kostnader riskerar man att missa den större frågan.

Lönetransparens handlar ytterst om förtroende. Om människor förstår hur beslut fattas ökar möjligheten att uppleva dem som rättvisa, även när utfallet inte alltid blir det man själv önskar.

Sverige har fortfarande möjlighet att vara en ledande röst i den utvecklingen. Men det förutsätter att diskussionen flyttas från frågan om hur länge förändringen kan skjutas upp till frågan om hur den genomförs på bästa sätt.

För medan politiken diskuterar tidsplaner har många arbetstagare redan gjort sin bedömning. De efterfrågar större insyn, större tydlighet och större öppenhet kring löner än vad de upplever i dag.

Det är ett budskap som svenska beslutsfattare och arbetsgivare bör lyssna på.

/Karen White, Head of Public Policy på HR företaget DEEL.