Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vi behöver ta hänsyn till hjärnan

Den tekniska utvecklingen och våra sätt att arbeta och leva på belastar hjärnan, många gånger mer än den tål, skriver arbetsterapeuten Dan Dahlén.
Publicerad
Man med huvudet i ett moln, Dan Dahlén.
I dagens uppkopplade värld behöver hjärnan utrymme för återhämtning, skriver Dan Dahlén. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Organisationer behöver ta hänsyn till hur hjärnan fungerar och anpassa arbetsmiljö, rutiner och arbetssätt. Med rätt anpassningar kan vi sänka sjuktalen och få bättre resultat i verksamheten.

2007 påbörjade jag mitt första jobb som arbetsterapeut, på en slutenpsykiatrisk avdelning. Arbetet bestod främst i att stötta patienterna i deras vardag. De administrativa uppgifterna var få. Det var dessutom extremt sällan som jag upplevde mig behöva göra flera saker samtidigt, eller ”ha flera bollar i luften”. Även om det var ansträngande att stötta svårt sjuka människor så kunde jag de flesta kvällarna känna mig pigg i huvudet. I takt med att åren gått, har inte bara yrket som arbetsterapeut, utan i princip alla jobb blivit mer avancerade och ställer stora krav på våra hjärnor.

Det pockar ständigt på vår uppmärksamhet

I många verksamheter i dag ställs det krav på att medarbetarna ska vara tillgängliga mer eller mindre hela tiden. Det skickas mejl, meddelanden i diverse chattprogram, SMS, Whats app- och Messenger. Vi delas in i digitala grupper, för att underlätta samarbeten, men till slut vet man inte var man ska hitta rätt information eller vilken väg man ska ta.

Allt detta leder inte bara till ett enormt informationsflöde, det pockar även ständigt på vår uppmärksamhet och stör när andra arbetsuppgifter utförs. I slutet av arbetsdagen har hjärnan utsatts för så mycket intryck att den är helt slut. En trött hjärna kan dessutom lätt tolkas som en trött kropp. Så den återhämtningen hjärnan behöver via exempelvis fysisk aktivitet uteblir. I stället tar vi elsparkcykeln hem, beställer mat som inte behöver hämtas, scrollar på sociala medier och matar därmed hjärnan med ännu fler intryck.

Prioritera den kognitiva ergonomin

Nu kanske du tänker att jag är lite väl negativ till alla dessa tekniska uppfinningar. Och visst, det är fantastiska hjälpmedel i vår vardag och att titta på Netflix kan vara oerhört avkopplande och återhämtande. Och visst är det så att en matinfluencer på Instagram mycket väl kan inspirera till att laga något gott på lördagen. Så för att inte utsätta hjärnan för så stor belastning är utmaningen att använda tekniken på ett klokt sätt, inte minst på jobbet. Organisationer, chefer, HR och medarbetare behöver bli bättre på att prioritera den kognitiva ergonomin, alltså hur arbetet kan läggas upp och anpassas efter hur hjärnan fungerar och vad den behöver för att må som bäst.

För att lyckas med att skapa en god kognitiv ergonomi behöver samtliga i organisationen ha kunskap om hur hjärnan fungerar och vad den behöver för att må bra. Kunskap är bra, men det är inte hela lösningen. Både fysisk arbetsmiljö, rutiner och arbetssätt behöver anpassas så det blir lätt att göra rätt.

Ge möjlighet att göra en sak i taget

I slutändan handlar det om att ha en miljö som bidrar till och tillåter beteenden som främjar god hjärnhälsa. Obligatoriska raster under arbetsdagen, möjligheter till olika typer av arbetsuppgifter, möjlighet att göra en sak i taget, socialt utbyte med kollegor och inte minst en god fysisk och digital arbetsmiljö som minimerar risken för att bli störd när man jobbar.

Ska vi få ner sjuktalen och minska antalet individer som blir sjukskrivna för bland annat stressrelaterad ohälsa behöver vi i både arbetslivet och privatlivet ta hänsyn till hjärnans begränsningar och mata den med det den mår bra av. Det är alltså allas ansvar, både arbetsgivarens och medarbetarens. Jag är övertygad om att en arbetsplats som tar hänsyn till hjärnans förutsättningar och en mer hjärnvårdande fritid kan ge friskare medarbetare, sänkta sjuktal och en verksamhet med bättre resultat.

/Dan Dahlén, arbetsterapeut, rehabkoordinator och ergonom. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.