Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vi behöver ta hänsyn till hjärnan

Den tekniska utvecklingen och våra sätt att arbeta och leva på belastar hjärnan, många gånger mer än den tål, skriver arbetsterapeuten Dan Dahlén.
Publicerad
Man med huvudet i ett moln, Dan Dahlén.
I dagens uppkopplade värld behöver hjärnan utrymme för återhämtning, skriver Dan Dahlén. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Organisationer behöver ta hänsyn till hur hjärnan fungerar och anpassa arbetsmiljö, rutiner och arbetssätt. Med rätt anpassningar kan vi sänka sjuktalen och få bättre resultat i verksamheten.

2007 påbörjade jag mitt första jobb som arbetsterapeut, på en slutenpsykiatrisk avdelning. Arbetet bestod främst i att stötta patienterna i deras vardag. De administrativa uppgifterna var få. Det var dessutom extremt sällan som jag upplevde mig behöva göra flera saker samtidigt, eller ”ha flera bollar i luften”. Även om det var ansträngande att stötta svårt sjuka människor så kunde jag de flesta kvällarna känna mig pigg i huvudet. I takt med att åren gått, har inte bara yrket som arbetsterapeut, utan i princip alla jobb blivit mer avancerade och ställer stora krav på våra hjärnor.

Det pockar ständigt på vår uppmärksamhet

I många verksamheter i dag ställs det krav på att medarbetarna ska vara tillgängliga mer eller mindre hela tiden. Det skickas mejl, meddelanden i diverse chattprogram, SMS, Whats app- och Messenger. Vi delas in i digitala grupper, för att underlätta samarbeten, men till slut vet man inte var man ska hitta rätt information eller vilken väg man ska ta.

Allt detta leder inte bara till ett enormt informationsflöde, det pockar även ständigt på vår uppmärksamhet och stör när andra arbetsuppgifter utförs. I slutet av arbetsdagen har hjärnan utsatts för så mycket intryck att den är helt slut. En trött hjärna kan dessutom lätt tolkas som en trött kropp. Så den återhämtningen hjärnan behöver via exempelvis fysisk aktivitet uteblir. I stället tar vi elsparkcykeln hem, beställer mat som inte behöver hämtas, scrollar på sociala medier och matar därmed hjärnan med ännu fler intryck.

Prioritera den kognitiva ergonomin

Nu kanske du tänker att jag är lite väl negativ till alla dessa tekniska uppfinningar. Och visst, det är fantastiska hjälpmedel i vår vardag och att titta på Netflix kan vara oerhört avkopplande och återhämtande. Och visst är det så att en matinfluencer på Instagram mycket väl kan inspirera till att laga något gott på lördagen. Så för att inte utsätta hjärnan för så stor belastning är utmaningen att använda tekniken på ett klokt sätt, inte minst på jobbet. Organisationer, chefer, HR och medarbetare behöver bli bättre på att prioritera den kognitiva ergonomin, alltså hur arbetet kan läggas upp och anpassas efter hur hjärnan fungerar och vad den behöver för att må som bäst.

För att lyckas med att skapa en god kognitiv ergonomi behöver samtliga i organisationen ha kunskap om hur hjärnan fungerar och vad den behöver för att må bra. Kunskap är bra, men det är inte hela lösningen. Både fysisk arbetsmiljö, rutiner och arbetssätt behöver anpassas så det blir lätt att göra rätt.

Ge möjlighet att göra en sak i taget

I slutändan handlar det om att ha en miljö som bidrar till och tillåter beteenden som främjar god hjärnhälsa. Obligatoriska raster under arbetsdagen, möjligheter till olika typer av arbetsuppgifter, möjlighet att göra en sak i taget, socialt utbyte med kollegor och inte minst en god fysisk och digital arbetsmiljö som minimerar risken för att bli störd när man jobbar.

Ska vi få ner sjuktalen och minska antalet individer som blir sjukskrivna för bland annat stressrelaterad ohälsa behöver vi i både arbetslivet och privatlivet ta hänsyn till hjärnans begränsningar och mata den med det den mår bra av. Det är alltså allas ansvar, både arbetsgivarens och medarbetarens. Jag är övertygad om att en arbetsplats som tar hänsyn till hjärnans förutsättningar och en mer hjärnvårdande fritid kan ge friskare medarbetare, sänkta sjuktal och en verksamhet med bättre resultat.

/Dan Dahlén, arbetsterapeut, rehabkoordinator och ergonom. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson