Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vi behöver ta hänsyn till hjärnan

Den tekniska utvecklingen och våra sätt att arbeta och leva på belastar hjärnan, många gånger mer än den tål, skriver arbetsterapeuten Dan Dahlén.
Publicerad
Man med huvudet i ett moln, Dan Dahlén.
I dagens uppkopplade värld behöver hjärnan utrymme för återhämtning, skriver Dan Dahlén. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Organisationer behöver ta hänsyn till hur hjärnan fungerar och anpassa arbetsmiljö, rutiner och arbetssätt. Med rätt anpassningar kan vi sänka sjuktalen och få bättre resultat i verksamheten.

2007 påbörjade jag mitt första jobb som arbetsterapeut, på en slutenpsykiatrisk avdelning. Arbetet bestod främst i att stötta patienterna i deras vardag. De administrativa uppgifterna var få. Det var dessutom extremt sällan som jag upplevde mig behöva göra flera saker samtidigt, eller ”ha flera bollar i luften”. Även om det var ansträngande att stötta svårt sjuka människor så kunde jag de flesta kvällarna känna mig pigg i huvudet. I takt med att åren gått, har inte bara yrket som arbetsterapeut, utan i princip alla jobb blivit mer avancerade och ställer stora krav på våra hjärnor.

Det pockar ständigt på vår uppmärksamhet

I många verksamheter i dag ställs det krav på att medarbetarna ska vara tillgängliga mer eller mindre hela tiden. Det skickas mejl, meddelanden i diverse chattprogram, SMS, Whats app- och Messenger. Vi delas in i digitala grupper, för att underlätta samarbeten, men till slut vet man inte var man ska hitta rätt information eller vilken väg man ska ta.

Allt detta leder inte bara till ett enormt informationsflöde, det pockar även ständigt på vår uppmärksamhet och stör när andra arbetsuppgifter utförs. I slutet av arbetsdagen har hjärnan utsatts för så mycket intryck att den är helt slut. En trött hjärna kan dessutom lätt tolkas som en trött kropp. Så den återhämtningen hjärnan behöver via exempelvis fysisk aktivitet uteblir. I stället tar vi elsparkcykeln hem, beställer mat som inte behöver hämtas, scrollar på sociala medier och matar därmed hjärnan med ännu fler intryck.

Prioritera den kognitiva ergonomin

Nu kanske du tänker att jag är lite väl negativ till alla dessa tekniska uppfinningar. Och visst, det är fantastiska hjälpmedel i vår vardag och att titta på Netflix kan vara oerhört avkopplande och återhämtande. Och visst är det så att en matinfluencer på Instagram mycket väl kan inspirera till att laga något gott på lördagen. Så för att inte utsätta hjärnan för så stor belastning är utmaningen att använda tekniken på ett klokt sätt, inte minst på jobbet. Organisationer, chefer, HR och medarbetare behöver bli bättre på att prioritera den kognitiva ergonomin, alltså hur arbetet kan läggas upp och anpassas efter hur hjärnan fungerar och vad den behöver för att må som bäst.

För att lyckas med att skapa en god kognitiv ergonomi behöver samtliga i organisationen ha kunskap om hur hjärnan fungerar och vad den behöver för att må bra. Kunskap är bra, men det är inte hela lösningen. Både fysisk arbetsmiljö, rutiner och arbetssätt behöver anpassas så det blir lätt att göra rätt.

Ge möjlighet att göra en sak i taget

I slutändan handlar det om att ha en miljö som bidrar till och tillåter beteenden som främjar god hjärnhälsa. Obligatoriska raster under arbetsdagen, möjligheter till olika typer av arbetsuppgifter, möjlighet att göra en sak i taget, socialt utbyte med kollegor och inte minst en god fysisk och digital arbetsmiljö som minimerar risken för att bli störd när man jobbar.

Ska vi få ner sjuktalen och minska antalet individer som blir sjukskrivna för bland annat stressrelaterad ohälsa behöver vi i både arbetslivet och privatlivet ta hänsyn till hjärnans begränsningar och mata den med det den mår bra av. Det är alltså allas ansvar, både arbetsgivarens och medarbetarens. Jag är övertygad om att en arbetsplats som tar hänsyn till hjärnans förutsättningar och en mer hjärnvårdande fritid kan ge friskare medarbetare, sänkta sjuktal och en verksamhet med bättre resultat.

/Dan Dahlén, arbetsterapeut, rehabkoordinator och ergonom. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Vem tjänar på den nya lagen om arbetslöshetsersättning?

Hittar jag inget nytt jobb innan hösten meddelar jag a-kassan och Arbetsförmedlingen att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar, skriver Eddy Nehls.
Eddy Nehls Publicerad 21 april 2026, kl 09:15
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Den reformerade lagen om a-kassa slår hårt mot arbetslösa. Till hösten kliver jag av kraven och lever på sparpengar, skriver Eddy Nehls. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det som skrämmer mig, som blev arbetslös i februari i år, efter närmare 30 som anställd, är att den nya lagen om arbetslöshetsersättning utan att möta särskilt mycket kritik, kunde lanseras som en förbättring, trots att den är misstänkt lik en lag som reglerar försörjningsstöd.

Det största hotet mot min egen frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i alla år, i tron att det var en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. 

Jag trodde i princip att det skulle vara en formalitet, men först tvingades jag sväva i ovisshet i fem veckor innan jag fick min ansökan om ersättning godkänd. Sedan jag fick vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar min F-skattsedel som bisyssla. 

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag. Det känns galet; inte minst med tanke på att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Att tvingas till passivitet och ”staplande av bidrag” av ett regelverk skapat av politiker som hävdar att det är just detta man ska sätta stopp för om man får mandat att styra vårt land i fyra år till, känns minst sagt märkligt. Vad hände med arbetslinjen?

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten

På a-kassans hemsida står det att man kan ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag hade inte sökt om jag inte var övertygad om att verksamheten uppfyllde kraven. Men så är det alltså inte. ”Lagen är tydlig” sa handläggaren som jag talade med. När jag googlade för att själv bilda mig en uppfattning ser jag att i den nya lagen har begreppet bisyssla raderats, vilket gör beslutet begripligare. Texten på hemsidan har dock inte ändrats.

Enligt den nya lagen räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid sedan före millennieskiftet, och har drivit verksamheten som en bisyssla vid sidan av sedan 2007. Inget år sedan starten har jag tjänat mer än en månadslön, och det är också motivet för avslaget. Jag har således försatts i ett moment 22, för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd hade högskolan inte godkänt det som bisyssla. 

Regeringen hävdar att den nya lagen är bättre, och det är den kanske, men inte för mig som ofrivilligt arbetslös. Jag kan inte förstå hur någon som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning ska kunna få verksamheten godkänd av a-kassan, så varför ger man sken av att det är möjligt? 

Det var som att golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden

På vilket sätt ligger det i skattebetalarnas intressen att jag förhindras att – parallellt med sökandet efter en ny anställning – fortsätta meritera mig genom att utföra enstaka uppgifter som kan förbättra mina chanser att få jobb? Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så, och jag hindras dessutom att använda kunskaperna och kompetenserna i min jakt efter en ny anställning.

När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan gick upp för mig, var det som golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden. Efter att ha räknat fram och tillbaka på olika scenarios har jag dock, med viss vånda, beslutat mig för följande: Hittar jag inget nytt jobb innan hösten följer jag a-kassans tvingande direktiv och söker det antal jobb som Arbetsförmedlingen tvingar mig till, fram till dess. Men sedan meddelar jag myndigheterna (som jag trodde skulle visa förståelse för mig och den prekära situation jag försatts i) att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar.

Priset jag får betala för att slippa den livegenskap som arbetslösa i dag tvingas in i är att mitt sparkapital ryker och min pension blir längre, vilket känns orättvist. Friheten är dock viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna om jag inte blivit uppsagd av min tidigare arbetsgivare några år innan pensionen. Jag hoppas verkligen att detta inte var regeringens intention med den nya lagen, men det är jag långt ifrån säker på.

/Eddy Nehls