Debatt: Värna öppenheten mot omvärlden

Försäkringskassans ska skapa ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning. Du och jag betalar in till denna försäkring genom att betala skatt, i tron om att den fungerar. Men för många blir kontakten med myndigheten en chock. De möts av ett system med allvarliga brister, nekas ersättning när de blir sjuka och hamnar i en nedåtgående spiral ekonomiskt, psykiskt och fysiskt. 

När Försäkringskassan ger avslag betyder det inte att problemet försvinner. Det betyder bara att man belastar andra system inom bland annat vården och kommunerna då en del personer hamnar utanför systemet.

Så hur ser verkligheten ut? 

Försäkringskassan har kritiserats av flera instanser. Bland annat för att de tolkar lagstiftningen för snävt i linje med praxis och styrning. Det skapar en enorm frustration för individen, läkare, vården, familjer, och advokater. Många hamnar även i ett glapp mellan olika system. Man anses för frisk för att få stöd, men är för sjuk för att kunna söka och få ett jobb. 

Problematiken med att behöva stå till arbetsmarknadens förfogande trots att man är sjuk för att skydda sin sjukpenningsgrundande inkomst är en juridisk paradox. Att få motsägelsefulla krav från två olika myndigheter, såsom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skapar en enorm stress.

Myndigheten har även fått anmärkningar om rättsliga brister i beslut om återkrav angående sjukpenning och föräldrapenning. Och att handläggningstiderna är för långa.

Här kommer ett exempel på hur det kan slå. Namnet är fiktivt men inte situationen. 

Tänk dig en ensamstående mamma (vi kan kalla henne Åsa) med två barn som efter fem års heltidssjukskrivning plötsligt kastas ut ur systemet. Hon får ingen sjukpenning under tiden som FK ser över hennes begäran av omprövning och ingen sjukpenning när ärendet går vidare till förvaltningsrätten. 

Att få ett slutgiltigt beslut kan ta flera månader. Samtidigt kräver Försäkringskassan att hon ska skriva in sig på Arbetsförmedlingen för att söka jobb på heltid för att få behålla sin SGI. Åsa upptäcker då att hon inte kvalificerar för a-kassa även om hon troget betalat in till den då han varit sjukskriven. Hon blir erbjuden Aktivitetsstöd, via Arbetsförmedlingen, som är på en mycket låg ekonomisk nivå.

Under de kommande månaderna försämras Åsas hälsa på grund av den ekonomiska pressen. Elen stängs av, och hon orkar inte öppna Kivra för att betala räkningarna. För att betala för mat så tar hon ett snabblån med hög ränta. ”Hur hamnade jag här?” tänker hon nästan dagligen. Denna berättelse är mycket vanligare än vi tror i dagens Sverige. 

Även Justitieombudsmannen har riktat kritik mot FK för brister i utredningar. Ett mycket vanligt och återkommande standardsvar när det blir avslag är exempelvis att ”det saknas objektiva fynd” av läkaren. Är det rimligt att en läkare följer med patienten hem en hel dag för att notera begränsningarna i vardagen? 

Ytterligare ett exempel på hur det ofta blir, utifrån mina erfarenheter: 

Ove har varit sjukskriven för utmattning och depression.  Ett standardsvar kan då vara:

”Försäkringskassan bedömer att dina besvär inte är så omfattande att du inte skulle klara av ett lättare och mindre stressigt arbete. Sådana arbeten finns till exempel inom yrkesgruppen: ekonomi, värdering och administration.  Arbetsuppgifterna har fasta ramar och utförs i strukturerade sammanhang.”

Ove får förslag om att arbeta med ekonomi då det är förutsägbart. Man tar ingen hänsyn till att Ove aldrig har arbetat med ekonomi förut och att han inte har kraft att gå en utbildning. Man kan fråga sig om det är rättssäkert att många individer får samma standardsvar utan att man tagit hänsyn till personens utbildning, cv och förutsättningar? 

Myndigheten har enligt lag ett samordningsansvar i sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen. Det innebär bland annat att de ska utreda behovet av rehabilitering och samverka med andra aktörer. 

Men det fungerar inte i praktiken. Varför? 

Det beror på sättet systemet är konstruerat. Handläggare träffar oftast inte personen direkt utan tar beslut på skriftliga underlag. 

Visst kan handläggarna luta sig mot interna jurister och medicinskt kunniga personer, men dessa personer anser jag omöjligt kan vara objektiva. Att man även tittar på saker ur ett juridiskt perspektiv gör att fokus skiftas från själva sjukdomen till att se om den passar in i lagens formuleringar.

Handläggare ska tolka avancerade läkarutlåtanden. Och när FK avfärdar läkares kliniska bedömningar av symptom som inte syns på ett provsvar (till exempel vid utmattningssyndrom eller smärta) så underminerar de en hel profession. 

Läkare lägger enormt mycket tid på att komplettera intyg som FK ändå underkänner. Detta skapar en resursförlust för hela sjukvården. 

FK har skapat ett juridiskt dokumentationssystem som försvårar för alla parter som är involverade. Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning. Läkarens sjukintyg väger tungt men läkare har inte en juridisk utbildning. Systemet är tänkt att vara rättssäkert och likvärdigt, men i praktiken kräver det en nivå av precision som många – både patienter och läkare – inte har rimliga förutsättningar att leverera. 

Läkare är utbildade i att diagnostisera och behandla – inte i att formulera sig enligt de juridiska kriterier som styr sjukpenningen. Trots att man är sjuk förväntas man samordna läkare, förstå beslut, formulera juridiska invändningar och begära omprövning. Även personer som har flera utlåtande från olika läkare blir ibland nekade sjukpenning. 

I slutändan styrs FK av regleringsbrev från regeringen. Om målet är att sänka sjuktalen så prioriteras inte rehabiliterande insatser för återgång i arbete. Kostnader flyttas från staten till kommunerna. Detta gynnar inte någon i slutändan.

Hur är det möjligt att man inom politiken inte behöver använda sig av konsekvensanalyser och tänka långsiktigt? Hur bristfälliga och rättsosäkra beslut kostar samhället mer pengar i slutändan? 

I framtiden vill jag se mer rättssäkra bedömningar, tillfällig ersättning under omprövning, och att SGI skyddas automatiskt under omprövning.

Jag önskar också att myndigheter samarbetar, bättre dialog med behandlade läkare och patient, starkare rehabiliteringsfokus och kortare handläggningstider.

Sist vill jag ha krav på individuella motiveringar och större vikt vid behandlande läkares bedömning. 

Frågan är inte om vi har råd att reformera Försäkringskassan – utan om vi har råd att låta bli.

/Lena Hallonlöf