Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Berättelserna om kvinnor som misshandlats svårt eller mördats av män som de har en relation med har skakat om stora delar av vårt samhälle. Men mäns våld mot kvinnor är ingenting nytt och på arbetsmarknaden behöver vi prata mer om hur arbetsgivare och fackliga företrädare kan göra skillnad för kvinnor som blir utsatta.
Jag kommer aldrig glömma en kollega på en av mina första arbetsplatser. Vi trivdes bra med att jobba ihop eftersom vi hade samma värdegrund och människosyn. Men jag tyckte att det var konstigt att hon aldrig var personlig med oss kollegor. Hon berättade aldrig något om sitt privatliv och deltog aldrig i några sociala sammanhang.
Det var värmebölja och hon envisades med att ha polotröja
Hennes man skjutsade henne till jobbet varje dag och stod utanför och väntade när arbetspasset var slut. Han ringde henne under arbetstid och hon blev alltid lika obekväm när han hörde av sig. Jag minns en sommar då det var värmebölja och hon envisades med att ha långärmad polotröja på sig. Några år efter att jag slutat så träffade jag en annan kollega som berättade att hon numera bor på ett boende för personer med förvärvade hjärnskador. Hennes man hade slagit henne sönder och samman och hon får leva med hjärnskador i resten av sitt liv.
När jag flera år senare deltog i en utbildning om tecken som kan tyda på att någon utsätts för våld tänkte jag direkt på min tidigare kollega. Och sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på att jag önskat att jag hade haft kunskapen om våldsutsatthet när vi arbetade tillsammans. Kanske hade det gjort skillnad. Det kan jag ju omöjligen veta. Men jag kan inte sluta att tänka tanken.
När jag engagerade mig fackligt tog jag initiativ till en utbildningsinsats för skyddsombud om mäns våld mot kvinnor. Jag tyckte att det skulle vara värdefullt att ha kunskap om tecken på våld för att kunna stötta kollegor som blir utsatta. Min lokalavdelning tyckte det var ett bra förslag och utbildningsinsatsen genomfördes.
Flera kollegor tyckte det var en fråga för medlemmarnas privatliv
Men den var inte okontroversiell. Flera fackliga kollegor uttryckte att de inte tyckte att utbildningen handlade om fackliga frågor utan om medlemmarnas privatliv. Det skrevs till och med insändare till medlemstidningen som kritiserade att lokalavdelningen hade mage att lägga pengar på en sådan insats. Lokalavdelningens styrelse stod dock upp för sitt beslut och tog diskussionen med kritikerna. Det gjorde mig stolt och jag vet också att skyddsombuden som deltog i utbildningen gjorde skillnad för flera kollegor.
Under mina år som chef har jag arbetat aktivt med den enda metod som finns för att ta reda på om någon blir utsatt för våld. Nämligen att ställa frågan. Men man måste komma ihåg att nio av tio våldsutsatta kvinnor som får frågan svarar nej på grund av skam, skuld eller hopp om att det ska bli bättre. Men förhoppningsvis sår man ett frö hos medarbetaren och fortsätter man visa omtanke så skapar det förtroende. Jag minns en medarbetare som hade hög korttidsfrånvaro och där jag märkte att hon hade blåmärken på sina armar. Jag kallade henne till samtal och frågade henne om hon var utsatt för våld. Hon blev vansinnigt upprörd på mig och sade att hon tyckte att jag gick över gränsen till hennes privatliv. Innan hon hann lämna mitt kontor hann jag ge henne ett visitkort med numret till Kvinnofridslinjen.
Några månader senare berättade hon att Kvinnofridslinjen hjälpt henne att få kontakt med en kurator. Samtalsstödet hade hjälpt henne att ta sig ur sin destruktiva relation till slut. Hon tackade mig för att jag hade sett henne, brytt mig och vågat ställa frågan.
Man känner sig obekväm med att ställa frågan om våldsutsatthet
När jag föreläser och utbildar om mäns våld mot kvinnor för chefer, HR-specialister och skyddsombud så är det alltid flera som uttrycker att man känner sig obekväm med att ställa frågan om våldsutsatthet. Men man kan ställa frågan på många olika sätt. Jag försöker alltid skapa ett förtroende genom att visa omtanke. Jag talar om att jag bryr mig och att medarbetaren är viktig för arbetsplatsen. Jag är tydlig med att jag har tystnadsplikt och berättar om det stöd som finns att få. Och att medarbetaren kan räkna med full uppbackning från min sida. Enligt mina erfarenheter så är det alltför ofta ett större fokus på att följa en checklista för samtal än att försöka nå fram till medarbetaren.
Checklistor är bra att ha som stöd men det viktigaste är att skapa förtroende så att medarbetaren vågar öppna sig. Och omtanke och empati skapar förtroende. De som håller i svåra samtal behöver stärkas i hur man ska lägga upp det för att nå målet med samtalet. Och även om det känns obekvämt så får alternativet aldrig vara att inte ställa frågan. Det kan vara skillnaden mellan liv och död.
/Marcus Gustavsson, Unionenmedlem, föreläsare och utbildare.
Tidigare debattartiklar hittar du här
Kontakt:
lina.bjork@kollega.se
Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt
När vi på Medlingscentrum frågade chefer kring hur de uppfattar konflikter på jobbet svarade 80 procent att konflikter på arbetsplatsen påverkar både dem själva och verksamhetens resultat negativt.
Konflikter är inte något som bara ska undvikas – de kan bli en drivkraft för förändring och förbättring, om de hanteras rätt. Att skapa en kultur där konflikter ses som en naturlig del av arbetslivet och där chefer har rätt verktyg och för att agera tidigt, är nyckeln till framgång.
Passiva chefer skapar en känsla av otrygghet
Forskning visar att passivt ledarskap ofta leder till kränkningar och mobbning på arbetsplatsen. Enligt Arbetsmiljöverket upplever många medarbetare att passiva chefer skapar en känsla av otrygghet och förvärrar konflikter. Chefer som agerar tidigt i en konfliktsituation minskar stress och förbättrar arbetsmiljön, vilket i sin tur påverkar verksamhetens resultat positivt.
Forskaren Matthew Lieberman från UCLA har visat att hjärnan reagerar på sociala hot, som konflikter, på samma sätt som den gör på fysiska hot. Detta gör konflikthantering till en central del av arbetsmiljöns psykiska hälsa.
Konflikter som inte hanteras i tid kan eskalera och leda till sämre produktivitet, högre sjukfrånvaro och till och med att medarbetare slutar. Det finns en tydlig koppling mellan chefernas förmåga att hantera konflikter och verksamhetens framgång.
Vi skulle aldrig acceptera dåliga verktyg för att genomföra en budgetprocess. Varför gör vi det när det gäller konflikthantering, som påverkar arbetsmiljön och resultaten så mycket?
Hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering
En annan viktig lärdom är att nästan hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering. Att skapa tydliga rutiner och processer är ett enkelt och effektivt sätt att ge både chefer och medarbetare en känsla av trygghet och struktur när konflikter uppstår. När rutinerna saknas, ökar risken för långdragna och destruktiva konflikter som påverkar hela organisationen.
Företagsledningar har en stor möjlighet att göra skillnad.
Att hantera konflikter aktivt och i tid är en central del av ett framgångsrikt ledarskap. Med rätt verktyg och stöd kan svenska chefer vända konflikter till något konstruktivt som stärker både arbetsmiljön och resultaten. Det är hög tid att chefer får det stöd och den utbildning de behöver för att kunna hantera konflikter med trygghet och effektivitet. Konfliktmodiga ledare kommer inte bara öka din lönsamhet, utan också bidra till ett starkare team.
/Tamara Maskovic Wängborg, specialist på konflikthantering på Medlingscentrum
Sverige står inför en osynlig kris: ålderismen. Tusentals kompetenta och erfarna svenskar över 40 år, står utan arbete och möter en arbetsmarknad som bortser från deras erfarenhet. Ålderism, som innebär att diskriminera människor baserat på deras ålder, är ett allvarligt och växande problem.
I september 2024 var 191 969 personer över 40 år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Än mer oroande är att 58 procent av dem hade varit utan arbete i över ett år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Och många av dem som passerat ett år i arbetslöshet, fortsätter att kämpa även andra året. Detta är inte en slump, utan ett tydligt tecken på en arbetsmarknad som systematiskt bortser från erfarna arbetssökandes värde.
Varför händer detta? Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare och rekryteringsbyråer, utan också för att vårt system tillåter det. Arbetsförmedlingen, vars uppgift är att hjälpa arbetssökande tillbaka in på arbetsmarknaden, behandlar ofta de över 40 som om de skulle klara sig själva. I stället för att ge stöd förväntas dessa personer, med åratal av yrkeserfarenhet och utbildning, vara nära arbetsmarknaden och därför inte i behov av hjälp. Det är en farlig och felaktig föreställning. Många av dessa människor är inte bara långt från arbetsmarknaden – de trycks längre bort för varje dag de ignoreras.
Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare
Rekryteringsbyråer förstärker också problemet. I en arbetsmarknad där efterfrågan på arbetskraft är hög, blir de överdrivet selektiva och väljer oftast riskfria, yngre kandidater som de kan sälja in till arbetsgivare. Ålder anses vara en risk, trots att erfarenhet borde ses som en tillgång.
För det första måste Arbetsförmedlingen ta sitt ansvar och erbjuda aktivt stöd till alla arbetssökande, oavsett ålder. Den mentala och fysiska påverkan av långvarig arbetslöshet är väl dokumenterad, och att ignorera äldre arbetssökande är både inhumant och ineffektivt.
När äldre arbetstagare tvingas byta jobb möter de ett system riggat emot dem. Principen “sist in, först ut” slår hårt mot de som vill byta arbete, vilket förvärrar ålderismen då de sitter kvar.
Ålder anses vara en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång
Slutligen behöver vi omfamna den teknologiska utvecklingen. Genom att använda AI och big data kan Arbetsförmedlingen skapa bättre matchningar mellan arbetsgivare och arbetssökande. Att matcha rätt kompetens med rätt arbetsgivare är möjligt, men det kräver ett system som tar hänsyn till alla arbetssökande – inte bara de som är yngre under 40 år.
Så varför tillåter vi att ålderism frodas i Sverige år efter år? Det är dags att stå upp för våra erfarna medborgare och se till att alla, oavsett ålder, får samma möjlighet att bidra till vårt samhälle. Att låta ålderism fortsätta skadar både individer och ekonomin – och det är en kostnad vi inte har råd att betala.
Palle Gustafsson, Initiativtagare till nätverket AddAge
Vad är fackets roll i debatten om gårdsförsäljning och risken för det svenska alkoholmonopolet om förslaget blir verklighet? Bör vi debattera frågan inom facket? Det tycker vi inom Systembolagets personalförening Unionen. Vi tycker det är lika viktigt att slå vakt om svensk alkoholpolitik som att vi engagerar oss i arbetsmiljöfrågor.
Alkoholen är inte en vara som andra och kostar samhället och våra arbetsgivare stora summor i produktionsbortfall och olyckor. Vi har alla sett vad som händer när alkoholbruk går över i ett missbruk. Fackföreningsrörelsen har växt fram sida vid sida med nykterhetsrörelsen av en anledning – tanken kring omsorg om varandra och viljan att bygga ett bättre samhälle.
Unionen har en unik position som den fackförening som organiserar alla som i sitt arbete berörs av förslaget om så kallad gårdsförsäljning. Det är Systembolagets alla anställda, tjänstemännen hos de cirka 1 000 leverantörer och svenska producenter som levererar till Systembolaget. Och inte minst de ideella organisationer som arbetar med alkoholens skadeverkningar och de människor som faller igenom skyddsnätet.
Avreglering utan eftertanke har lett till haverier för samhällets viktiga funktioner
Vi inom SPF Unionen tror på idén att begränsa möjligheten att driva alkoholförsäljning utan att ha vinstintresset som främsta mål. Vi stärks i den ståndpunkten för att det är en verklighet vi arbetar i och ser dagligen när vi säljer alkohol, men också utifrån hur annan avreglering utan eftertanke har lett till haverier för samhällets viktiga funktioner.
Men framför allt bör vi diskutera förslaget så som det verkligen är.
Förslaget kallas för gårdsförsäljning men den benämningen stämmer inte – det flesta producenter som skulle dra nytta av en ny försäljningskanal är nämligen inte på landsbygden utan produktionsställen i storstäderna. Det som produceras är också till stor del tillverkat av importerad råvara.
Det beskrivs att de svenska producenterna ska få en ökad omsättning och påstås att nya jobb skapas samtidigt som alkoholkonsumtionen inte ska gå upp. Det påståendet är både mindre trovärdigt och dåligt underbyggt.
Från industrins sida vill man slopa småskalighet
De från industrin som skrivit remiss som är positiva till förslaget om gårdsförsäljning är i själva verket kritiska till alla de delar i förslaget som är tillagda för att kunna bevara monopolet. De verkar se förslaget som en möjlig väg mot att avreglera Systembolagets monopol och låta vinst gå före folkhälsa. Ju närmare de små producenterna man kommer desto positivare till Systembolaget är man dock, och de flesta producentföreningar inser att det är genom Systembolaget man säljer de stora volymerna.
Tvingas man välja, så väljer dessa hellre säker distribution på Systembolaget än osäker och liten försäljning på gården. Det är svårt att hitta någon remissinstans som tycker att det liggande förslaget är bra. Från industrins sida vill man slopa både småskalighet och kunskapshöjande aktiviteter samt öka mängden man kan få sälja vid varje tillfälle.
Europeiska vinorganisationer har redan anmält förslaget till EU-kommissionen för att det strider mot fri konkurrens och monopolets villkor för det godkända undantaget. Det är mycket troligt att en anmälan till EU-domstolen redan ligger och väntar och går i väg första dagen om förslaget blir verklighet. När monopolet väl har blivit förklarat olagligt så går det med största sannolikhet inte att backa bandet.
Det andra scenariot är att, eftersom businesscaset för gårdsförsäljning inte håller, så kommer de åtgärder som nu är föreslagna inte räcka till för att få lönsamhet och då kommer man att vilja ha en större urholkning av regelverket kring alkoholförsäljning och därmed faller Sveriges undantag för alkoholmonopol.
Tunga remissinstanser tror inte att förslaget går att genomföra – ändå fortsätter man – varför då?
En majoritet av jurister och tunga remissinstanser utan vinstintresse tror inte att förslaget går att genomföra – ändå fortsätter man – varför då? Svenska folket är väldigt förtjusta i sitt monopol. Systembolaget toppar olika typer av mätningar i kundnöjdhet och varumärke.
Förslaget handlar inte om omsorg om landsbygden. Det är ett sätt att runda befolkningen och driva igenom förslaget av ideologiska och vinstdrivande intressen, drivna av alkoholindustrin.
Sverige är ett litet land med en liten befolkning och utan Systembolaget kommer de små producenterna på landsbygden att förlora distribution och få svårare att sälja sina produkter över hela Sverige. Småproducenter tjänar inte på förslaget.
Vi, SPF Unionen, vill med den här debattartikeln uppmärksamma Unionen, både ledning och medlemmar, på vad som är på gång och starta en internfacklig diskussion. Vill man som klubb eller centralt ha kontakt med oss för att diskutera frågan vidare så välkomnar vi sådant initiativ.
Går förslaget igenom påverkar det direkt flera tusen av Unionens medlemmar men även allas våra arbetsplatser och samhället i stort.
/Maria Hagström vice ordförande Systembolagets Personalförening SPF, Andreas Bengtsson vice ordförande Systembolagets Personalförening