Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: ”Våga se min kunskap och kompetens”

När arbetsgivaren läser ”särskola” på mitt cv blir det oftast ingen intervju. Varför vill inte fler arbetsgivare och förtroendevalda ta tillvara på min kompetens? frågar Mia-Jonas Plunteman som är dyslektiker och nu läser till redovisningskonsult.
Publicerad 3 december 2020, kl 09:38
Shutterstock
Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att göra debutt som dyslektiker på en debattsida är utmanande, inspirerande och faktiskt lite känsloladdat. Att ha en eller flera dolda funktionsvaritioner, vara öppet hbtq+person och dessutom stolt transperson ger mig eller rättare sagt många personer inom nämnda målgrupper begräsningar och möjligheter. 

Nämner jag dessutom att det står i mitt CV att jag gått fyra år på gymnasiesärskolan, då åsidosätts mina fakttiska kompetenser. För många backar och tänker… hur ska detta gå? 

Jag har varit arbetslös i omgångar sen jag tog studenten från Klippans gymnasiesärskola. Min funktionsvaritaion dyslexin har satt sina spår. Men reaktionerna om att jag gått i särskolan är troligen jobbigaste begränsningarna. För där vågar vi inte ta debatten. 

Särskolan är en väldigt bra skolform. Men dock så begränsad av våra förutfattade meningar och framförallt normer. Samhället begränsar redan betygsmässigt personer med särskolebakgrund genom att göra våra betyg blir icke gilltiga efter våra varierande skolår, mellan 10-14 år. Jag gick nämligen 10-årig “vanlig” grundskola och fick rätten/möjligheten till gymnasiesärskola i årskurs 9 då jag gick om årskurs fyra två gånger. 

Från gymnasiesärskolan fick jag möjligheten till “plusjobb” som regeringen kallade det. Dock ej a-kassegrundande. Ytterligare en samhällsbegräsning.

Jag tog mig vidare från plusjobbet till folkhögskola, jobbade några år och började sen plugga vidare via komvux och äntligen läser jag på Yrkeshögskola till redovisningskonsult. 

Dock kantras mitt liv av min personliga resa. Bagaget har du ju alltid med dig. Att arbetsgivare läser “särskola” på mitt CV:e och inte interjuvar personen i sig, för att själv bilda sig en uppfattning. Mycket handlar om skolgången, men i själva karriären handlar det väl ändå faktiskt om kunskapen och kompetensen som jag bär med mig.

Varför slås jag så mycket för personer med olika funktionsvaritioner? Jo! För att både arbetsgivare och förtroendevalda på olika nivåer inte vågar ta i “särskolefrågan” och kunskapsbasen som vi har med oss när vi har olika funktionsvaritioner. 

Jag har två dolda funktionsvaritioner som jag är otroligt stolt över. Båda mina funktionsvartioner är mina bästa och värsta fiender, dagligen. Det är den matchen som jag dagligen måste kämpa med, samtidigt som jag vill och måste prestera bra ifrån mig i både min utbildning och karriären. 

Jag är väl medveten om att jag alltid berör (taschar) de svåra samhällsfrågorna. Men de är så enormt viktiga. Vi har sju diskrimineringsgrunder, som jag dagligen jobbar med i olika perspektiv. Att jobba med mänskliga rättigheter är något för mig, något av de viktigaste som finns i olika avseende. 

Samtidigt som utvecklingen av olika hjälpmedel går fort, så lyssnas sällan vi som är i de väsentligt målgrupperna på. Projekt startas, genomförs och vad händer efteråt med målgrupperna? Varför kan inte fler arbetsgivare och förtroendevalda ta till sig av våra kunskaper och kompetenser?

Tänk så lysande det är med en personlighet som mig i en verksamhet som kan stärka verksamheten, inte bara genom min utbildning, utan också genom mitt utvecklingsperspektiv genom att utveckla möjligheten till att verksamheten eller företaget dra nytta utav kompetensen och tar sig framåt.

Jag önskar och vill att min kompetens går hand i hand med min utbildning och min personlighet. Att läsa CV:e är en sak, men att kanske göra kunskapsprov på vad det verkligen innebär att jobba på ett specifikt jobb, våga anpassa och se medarbetaren kunna utveckla verksamhet i ny spännande inriktning, eller kunna vara personen som ger feedback till ett potentialt utvecklingsområde. 

Tänk att jag sjäv skrivit texten ovan som dyslektiker. Ja, ni kanske märker min dyslexi genom gramatiska fel? Men så är ju livet. 

En fråga: Vad är det en av många saker vi gör dagligen utan att vi tänker på det, som ställer krav på samtliga personer, oavsett om man kan det eller inte? Fundera på detta tills vi hörs nästa gång!

/ Mia-Jonas Plunteman, redovisningskonsult, dyslektiker och hbtq-person.

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega Debatt?

Kontakt:  
[email protected] eller [email protected]

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: ”Vi trivs på Synskadades Riksförbund”

Vi är många som inte känner igen bilden som målats upp av Synskadades Riksförbund som arbetsplats, utan som tvärtom trivs bra på vårt arbete, skriver medarbetare på förbundskansliet.
Publicerad 18 april 2024, kl 05:55
En skylt på synskadades riksförbund
Majoriteten på Synskadades riksförbund trivs på jobbet, skriver bland annat Cecilia Ekstrand, Claudio Quitral och Yvonne Gille.

Foto: Synskadades riksförbund
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I slutet av mars publicerade Kollega en artikel om arbetsmiljön här hos oss på Synskadades Riksförbunds nationella kansli. Att vi har kollegor som upplever att vi har dålig psykosocial arbetsmiljö och att tystnadskultur råder är såklart inte alls roligt att läsa. Vi verkar i en förtroendebransch, och de värderingar som förbundet står för ska genomsyra även vår arbetsplats. Men, den negativa bild som utmålas delas av långt ifrån alla. Vi vågar påstå att majoriteten av oss anställda här inte skriver under på den. 

Vår arbetsplats är på många sätt ganska lik andra liknande arbetsplatser i Sverige efter pandemin. De flesta varvar distansarbete med kontorsarbete. Vi har veckovisa personalmöten och avdelningsmöten. 

Vi är ett femtiotal anställda chefer inräknade, varav knappt hälften har en egen synskada. Det uppstår ibland konflikter, vilket förmodligen är oundvikligt på en lite större arbetsplats. Men att det råder en tystnadskultur känner vi inte igen. Tvärtom uppstår ofta diskussioner på våra personalmöten, då alla anställda har möjlighet att dryfta sina åsikter. 

Majoriteten av oss, vi som inte kom till tals i artikeln, trivs på vårt arbete

Vi svarade nyligen anonymt på en medarbetarundersökning där vi hade möjlighet att lyfta kritik. Även vår visselblåsarfunktion erbjuder den möjligheten, och fanns på plats innan det nyligen blev ett lagkrav. Vi införde för en tid sedan gemensamma spelregler att arbeta efter, efter en demokratisk process där alla fick tycka till. 

Att medarbetare vantrivs är väldigt tråkigt att höra, men det är viktigt att den bilden får nyanseras. Vissa formuleringar i artikeln kan tolkas som att dessa personer är representativa för hela vår arbetsplats. Majoriteten av oss, vi som inte kom till tals i artikeln, trivs på vårt arbete. 

Vi jobbar för att synskadade ska få det bättre och få rätt stöd av samhället, det är en viktig uppgift som många av oss verkligen brinner för.  Verksamheten är mångfacetterad och spänner genom allt från politiskt påverkansarbete till punktskriftskurser och telefonrådgivning för synskadade. 

På en arbetsplats med så skilda arbetsområden skapas lätt stuprör. Vi är därför inne i en förändringsprocess där vi ska försöka jobba tätare tillsammans och mer projektorienterat. Förändring kan vara jobbigt, men de flesta av oss är även här positivt inställda. Vi upplever också att vi anställda får vara med och påverka och tycka till om även denna process.

Bilden av vår arbetsplats påverkar våra medlemmar och givare

Ett annat påstående i artikeln är att vi inte fikar eller äter lunch tillsammans. Inte heller det stämmer. Det är ofta mycket folk i lunchrummet vid 12-tiden, vid vårt reserverade bord i lunchrestaurangen likaså. Vi har en aktiv fackklubb, och en så kallad Må bra-grupp som ordnar öppna träningspass varje vecka, musikquiz och nu senast en påskäggsjakt, samma vecka som artikeln publicerades i Kollega. En anställd beskrev den tudelade känsla som infann sig vid denna på ett ganska träffande sätt. 

 ”Det var så trevligt. Och märkligt man visste vad som stod i artikeln, men där satt vi och hade hur kul och trevligt som helst. Det kändes verkligen som två helt olika arbetsplatser.”

Vi vill inte med denna text förminska enskilda medarbetares upplevelser. Men som sagt verkar vi i en förtroendebransch. Bilden av vår arbetsplats påverkar våra medlemmar och givare, såväl som oss anställda och allmänheten. Det är därför viktigt att även vi, den majoritet som trivs på Synskadades Riksförbund, får komma till tals. 

Fotnot: Den här debattartikeln är skriven på initiativ av ett antal medarbetare på Synskadades Riksförbund, utan inblandning av någon som har en chefsroll på kansliet. En majoritet av de anställda på kansliet har ställt sig bakom artikeln.

/Yvonne Gille , Claudio Quitral, Cecilia Ekstrand med flera anställda på Synskadades Riksförbund.