Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: ”Våga se min kunskap och kompetens”

När arbetsgivaren läser ”särskola” på mitt cv blir det oftast ingen intervju. Varför vill inte fler arbetsgivare och förtroendevalda ta tillvara på min kompetens? frågar Mia-Jonas Plunteman som är dyslektiker och nu läser till redovisningskonsult.
Publicerad
Shutterstock
Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att göra debutt som dyslektiker på en debattsida är utmanande, inspirerande och faktiskt lite känsloladdat. Att ha en eller flera dolda funktionsvaritioner, vara öppet hbtq+person och dessutom stolt transperson ger mig eller rättare sagt många personer inom nämnda målgrupper begräsningar och möjligheter. 

Nämner jag dessutom att det står i mitt CV att jag gått fyra år på gymnasiesärskolan, då åsidosätts mina fakttiska kompetenser. För många backar och tänker… hur ska detta gå? 

Jag har varit arbetslös i omgångar sen jag tog studenten från Klippans gymnasiesärskola. Min funktionsvaritaion dyslexin har satt sina spår. Men reaktionerna om att jag gått i särskolan är troligen jobbigaste begränsningarna. För där vågar vi inte ta debatten. 

Särskolan är en väldigt bra skolform. Men dock så begränsad av våra förutfattade meningar och framförallt normer. Samhället begränsar redan betygsmässigt personer med särskolebakgrund genom att göra våra betyg blir icke gilltiga efter våra varierande skolår, mellan 10-14 år. Jag gick nämligen 10-årig “vanlig” grundskola och fick rätten/möjligheten till gymnasiesärskola i årskurs 9 då jag gick om årskurs fyra två gånger. 

Från gymnasiesärskolan fick jag möjligheten till “plusjobb” som regeringen kallade det. Dock ej a-kassegrundande. Ytterligare en samhällsbegräsning.

Jag tog mig vidare från plusjobbet till folkhögskola, jobbade några år och började sen plugga vidare via komvux och äntligen läser jag på Yrkeshögskola till redovisningskonsult. 

Dock kantras mitt liv av min personliga resa. Bagaget har du ju alltid med dig. Att arbetsgivare läser “särskola” på mitt CV:e och inte interjuvar personen i sig, för att själv bilda sig en uppfattning. Mycket handlar om skolgången, men i själva karriären handlar det väl ändå faktiskt om kunskapen och kompetensen som jag bär med mig.

Varför slås jag så mycket för personer med olika funktionsvaritioner? Jo! För att både arbetsgivare och förtroendevalda på olika nivåer inte vågar ta i “särskolefrågan” och kunskapsbasen som vi har med oss när vi har olika funktionsvaritioner. 

Jag har två dolda funktionsvaritioner som jag är otroligt stolt över. Båda mina funktionsvartioner är mina bästa och värsta fiender, dagligen. Det är den matchen som jag dagligen måste kämpa med, samtidigt som jag vill och måste prestera bra ifrån mig i både min utbildning och karriären. 

Jag är väl medveten om att jag alltid berör (taschar) de svåra samhällsfrågorna. Men de är så enormt viktiga. Vi har sju diskrimineringsgrunder, som jag dagligen jobbar med i olika perspektiv. Att jobba med mänskliga rättigheter är något för mig, något av de viktigaste som finns i olika avseende. 

Samtidigt som utvecklingen av olika hjälpmedel går fort, så lyssnas sällan vi som är i de väsentligt målgrupperna på. Projekt startas, genomförs och vad händer efteråt med målgrupperna? Varför kan inte fler arbetsgivare och förtroendevalda ta till sig av våra kunskaper och kompetenser?

Tänk så lysande det är med en personlighet som mig i en verksamhet som kan stärka verksamheten, inte bara genom min utbildning, utan också genom mitt utvecklingsperspektiv genom att utveckla möjligheten till att verksamheten eller företaget dra nytta utav kompetensen och tar sig framåt.

Jag önskar och vill att min kompetens går hand i hand med min utbildning och min personlighet. Att läsa CV:e är en sak, men att kanske göra kunskapsprov på vad det verkligen innebär att jobba på ett specifikt jobb, våga anpassa och se medarbetaren kunna utveckla verksamhet i ny spännande inriktning, eller kunna vara personen som ger feedback till ett potentialt utvecklingsområde. 

Tänk att jag sjäv skrivit texten ovan som dyslektiker. Ja, ni kanske märker min dyslexi genom gramatiska fel? Men så är ju livet. 

En fråga: Vad är det en av många saker vi gör dagligen utan att vi tänker på det, som ställer krav på samtliga personer, oavsett om man kan det eller inte? Fundera på detta tills vi hörs nästa gång!

/ Mia-Jonas Plunteman, redovisningskonsult, dyslektiker och hbtq-person.

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega Debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Är vi 60-plussare inte värda mer?

Ge bidrag till arbetsgivare som vill anställa en person över 55 år och låt anställda kombinera deltid och a-kassa, skriver Lars Haraldsson.
Lars Haraldsson Publicerad 1 september 2026, kl 06:08
Äldre som arbetar
Att få ett jobb när du är över 60 år handlar bara om kontakter, skriver Lars Haraldsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Lars Haraldsson

Långtidsarbetslös och över 60 år, lyckas du lösa den ekvationen är du värd nobelpriset.

Debatten om arbetsmarknaden har hamnat i skymundan inför valet. Det måste ju vara viktigt att vi får folk i arbete som sen betalar skatt så vi kan lösa andra problem. Vad behöver politikerna fokusera på? Jo, Arbetsförmedlingen och a-kassans stelbenta regler och ålderismen. 

Hade jag inte behövt söka ett visst antal jobb för att få a-kassa, hade jag lagt ner kontakten med Arbetsförmedlingen för länge sedan. Förr fyllde de en funktion där de förmedlade jobb mellan arbetsgivare och arbetstagare. Nu är de mer en byråkratisk kontrollenhet. 

Vid min ålder är det kontakter som gäller, för svaren på ansökningarna lyder oftast: ”Tack för visat intresse, men tjänsten är tillsatt av annan sökande.” 

När de 300 stämpeldagarna håller på att ta slut så vaknar AF till ordentligt, och man hamnar i en arbetsmarknadsåtgärd. Det blir det Rusta & Matcha, lära sig skriva cv, personliga brev och praktik. 

För några år sedan när jag frågade om hjälp till en praktikplats fick jag till svar: ” Nej du har för många stämpeldagar kvar!”  Varför är det så? Ovanstående åtgärder borde sättas in direkt när man blivit arbetslös, för det är då man är mest på hugget att komma in på arbetsmarknaden igen. 

Vid min ålder är det kontakter som gäller

En annan sak är 60-veckorsregeln. Den innebär att du kan kombinera deltid med a-kassa under en 60-veckorsperiod. Efter det får du välja att antingen bara arbeta deltid, eller att bli helt arbetslös och stämpla. AF avgör vilket som ger dig mest pengar. Ger deltidsjobbet dig mer pengar än att stämpla måste du välja att arbeta utan ersättning från a-kassan. Varför tycker jag att detta är fel? Jo:

1.Om du redan har ett jobb och är inne på arbetsmarknaden så är det lättare att få ett heltidsjobb.

2. Du kan på detta sätt skaffa dig kontakter och man syns och visar att du vill jobba.

3. Du betalar en del skatt och minskar beroendet av bidrag.

Det finns de som bara kan få ett deltidsjobb och då är detta att stjälpa personen i stället för att hjälpa den arbetslöse. Det är kanske den här delen med bidraget som gör att person kan fortsätta arbeta. 

Vi skulle förmodligen få färre arbetslösa om man fick jobba deltid under en längre tid, med fortsatt stöd från a-kassan.

De som blir arbetslösa vid den åldern är inte pensionen ett alternativ

I dag kan arbetsgivarna få bidrag när de anställer ungdomar, funktionsnedsatta, och dem som arbetstränar. Varför finns det ingen form av bidrag för att anställa någon som är över 55? 

De som blir arbetslösa vid den åldern är inte pensionen ett alternativ. Om man inte kan få ett nytt jobb kommer pensionen att urholkas ordentligt. Man får då ta till de besparingarna som man skulle haft för att få en dräglig ålderdom. 

Detta kan även bidra till sociala problem och fler fattigpensionärer. Att inte få de här människorna i arbete är både en tragedi för dem själva. men även för samhället. Samhället förlorar här en stor kunskapsbank som kunde komma oss alla till nytta. 

När jag talade med en arbetslös medelålders man, om vilka han skulle rösta på i valet, så svarade han:

”Jag röstar på det partiet som kan hjälpa mig att komma in på arbetsmarknaden igen, så att man inte skall behöva känna sig som en mogen fallfrukt!” 

/Lars Haraldsson