Att göra debutt som dyslektiker på en debattsida är utmanande, inspirerande och faktiskt lite känsloladdat. Att ha en eller flera dolda funktionsvaritioner, vara öppet hbtq+person och dessutom stolt transperson ger mig eller rättare sagt många personer inom nämnda målgrupper begräsningar och möjligheter. 

Nämner jag dessutom att det står i mitt CV att jag gått fyra år på gymnasiesärskolan, då åsidosätts mina fakttiska kompetenser. För många backar och tänker… hur ska detta gå? 

Jag har varit arbetslös i omgångar sen jag tog studenten från Klippans gymnasiesärskola. Min funktionsvaritaion dyslexin har satt sina spår. Men reaktionerna om att jag gått i särskolan är troligen jobbigaste begränsningarna. För där vågar vi inte ta debatten. 

Särskolan är en väldigt bra skolform. Men dock så begränsad av våra förutfattade meningar och framförallt normer. Samhället begränsar redan betygsmässigt personer med särskolebakgrund genom att göra våra betyg blir icke gilltiga efter våra varierande skolår, mellan 10-14 år. Jag gick nämligen 10-årig “vanlig” grundskola och fick rätten/möjligheten till gymnasiesärskola i årskurs 9 då jag gick om årskurs fyra två gånger. 

Från gymnasiesärskolan fick jag möjligheten till “plusjobb” som regeringen kallade det. Dock ej a-kassegrundande. Ytterligare en samhällsbegräsning.

Jag tog mig vidare från plusjobbet till folkhögskola, jobbade några år och började sen plugga vidare via komvux och äntligen läser jag på Yrkeshögskola till redovisningskonsult. 

Dock kantras mitt liv av min personliga resa. Bagaget har du ju alltid med dig. Att arbetsgivare läser “särskola” på mitt CV:e och inte interjuvar personen i sig, för att själv bilda sig en uppfattning. Mycket handlar om skolgången, men i själva karriären handlar det väl ändå faktiskt om kunskapen och kompetensen som jag bär med mig.

Varför slås jag så mycket för personer med olika funktionsvaritioner? Jo! För att både arbetsgivare och förtroendevalda på olika nivåer inte vågar ta i “särskolefrågan” och kunskapsbasen som vi har med oss när vi har olika funktionsvaritioner. 

Jag har två dolda funktionsvaritioner som jag är otroligt stolt över. Båda mina funktionsvartioner är mina bästa och värsta fiender, dagligen. Det är den matchen som jag dagligen måste kämpa med, samtidigt som jag vill och måste prestera bra ifrån mig i både min utbildning och karriären. 

Jag är väl medveten om att jag alltid berör (taschar) de svåra samhällsfrågorna. Men de är så enormt viktiga. Vi har sju diskrimineringsgrunder, som jag dagligen jobbar med i olika perspektiv. Att jobba med mänskliga rättigheter är något för mig, något av de viktigaste som finns i olika avseende. 

Samtidigt som utvecklingen av olika hjälpmedel går fort, så lyssnas sällan vi som är i de väsentligt målgrupperna på. Projekt startas, genomförs och vad händer efteråt med målgrupperna? Varför kan inte fler arbetsgivare och förtroendevalda ta till sig av våra kunskaper och kompetenser?

Tänk så lysande det är med en personlighet som mig i en verksamhet som kan stärka verksamheten, inte bara genom min utbildning, utan också genom mitt utvecklingsperspektiv genom att utveckla möjligheten till att verksamheten eller företaget dra nytta utav kompetensen och tar sig framåt.

Jag önskar och vill att min kompetens går hand i hand med min utbildning och min personlighet. Att läsa CV:e är en sak, men att kanske göra kunskapsprov på vad det verkligen innebär att jobba på ett specifikt jobb, våga anpassa och se medarbetaren kunna utveckla verksamhet i ny spännande inriktning, eller kunna vara personen som ger feedback till ett potentialt utvecklingsområde. 

Tänk att jag sjäv skrivit texten ovan som dyslektiker. Ja, ni kanske märker min dyslexi genom gramatiska fel? Men så är ju livet. 

En fråga: Vad är det en av många saker vi gör dagligen utan att vi tänker på det, som ställer krav på samtliga personer, oavsett om man kan det eller inte? Fundera på detta tills vi hörs nästa gång!

/ Mia-Jonas Plunteman, redovisningskonsult, dyslektiker och hbtq-person.

Tidigare debattartiklar hittar du här