Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: ”Våga se min kunskap och kompetens”

När arbetsgivaren läser ”särskola” på mitt cv blir det oftast ingen intervju. Varför vill inte fler arbetsgivare och förtroendevalda ta tillvara på min kompetens? frågar Mia-Jonas Plunteman som är dyslektiker och nu läser till redovisningskonsult.
Publicerad
Shutterstock
Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att göra debutt som dyslektiker på en debattsida är utmanande, inspirerande och faktiskt lite känsloladdat. Att ha en eller flera dolda funktionsvaritioner, vara öppet hbtq+person och dessutom stolt transperson ger mig eller rättare sagt många personer inom nämnda målgrupper begräsningar och möjligheter. 

Nämner jag dessutom att det står i mitt CV att jag gått fyra år på gymnasiesärskolan, då åsidosätts mina fakttiska kompetenser. För många backar och tänker… hur ska detta gå? 

Jag har varit arbetslös i omgångar sen jag tog studenten från Klippans gymnasiesärskola. Min funktionsvaritaion dyslexin har satt sina spår. Men reaktionerna om att jag gått i särskolan är troligen jobbigaste begränsningarna. För där vågar vi inte ta debatten. 

Särskolan är en väldigt bra skolform. Men dock så begränsad av våra förutfattade meningar och framförallt normer. Samhället begränsar redan betygsmässigt personer med särskolebakgrund genom att göra våra betyg blir icke gilltiga efter våra varierande skolår, mellan 10-14 år. Jag gick nämligen 10-årig “vanlig” grundskola och fick rätten/möjligheten till gymnasiesärskola i årskurs 9 då jag gick om årskurs fyra två gånger. 

Från gymnasiesärskolan fick jag möjligheten till “plusjobb” som regeringen kallade det. Dock ej a-kassegrundande. Ytterligare en samhällsbegräsning.

Jag tog mig vidare från plusjobbet till folkhögskola, jobbade några år och började sen plugga vidare via komvux och äntligen läser jag på Yrkeshögskola till redovisningskonsult. 

Dock kantras mitt liv av min personliga resa. Bagaget har du ju alltid med dig. Att arbetsgivare läser “särskola” på mitt CV:e och inte interjuvar personen i sig, för att själv bilda sig en uppfattning. Mycket handlar om skolgången, men i själva karriären handlar det väl ändå faktiskt om kunskapen och kompetensen som jag bär med mig.

Varför slås jag så mycket för personer med olika funktionsvaritioner? Jo! För att både arbetsgivare och förtroendevalda på olika nivåer inte vågar ta i “särskolefrågan” och kunskapsbasen som vi har med oss när vi har olika funktionsvaritioner. 

Jag har två dolda funktionsvaritioner som jag är otroligt stolt över. Båda mina funktionsvartioner är mina bästa och värsta fiender, dagligen. Det är den matchen som jag dagligen måste kämpa med, samtidigt som jag vill och måste prestera bra ifrån mig i både min utbildning och karriären. 

Jag är väl medveten om att jag alltid berör (taschar) de svåra samhällsfrågorna. Men de är så enormt viktiga. Vi har sju diskrimineringsgrunder, som jag dagligen jobbar med i olika perspektiv. Att jobba med mänskliga rättigheter är något för mig, något av de viktigaste som finns i olika avseende. 

Samtidigt som utvecklingen av olika hjälpmedel går fort, så lyssnas sällan vi som är i de väsentligt målgrupperna på. Projekt startas, genomförs och vad händer efteråt med målgrupperna? Varför kan inte fler arbetsgivare och förtroendevalda ta till sig av våra kunskaper och kompetenser?

Tänk så lysande det är med en personlighet som mig i en verksamhet som kan stärka verksamheten, inte bara genom min utbildning, utan också genom mitt utvecklingsperspektiv genom att utveckla möjligheten till att verksamheten eller företaget dra nytta utav kompetensen och tar sig framåt.

Jag önskar och vill att min kompetens går hand i hand med min utbildning och min personlighet. Att läsa CV:e är en sak, men att kanske göra kunskapsprov på vad det verkligen innebär att jobba på ett specifikt jobb, våga anpassa och se medarbetaren kunna utveckla verksamhet i ny spännande inriktning, eller kunna vara personen som ger feedback till ett potentialt utvecklingsområde. 

Tänk att jag sjäv skrivit texten ovan som dyslektiker. Ja, ni kanske märker min dyslexi genom gramatiska fel? Men så är ju livet. 

En fråga: Vad är det en av många saker vi gör dagligen utan att vi tänker på det, som ställer krav på samtliga personer, oavsett om man kan det eller inte? Fundera på detta tills vi hörs nästa gång!

/ Mia-Jonas Plunteman, redovisningskonsult, dyslektiker och hbtq-person.

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega Debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Remote work is worth being bargained for

Companies who offered hybrid or remote work are taking steps to return their workforce to the office. I believe Swedish unions must work to protect remote members’ rights and avoid the unnecessary upheaval of their lives, writes software engineer Clément Pirelli.
Publicerad 16 december 2025, kl 09:15
Remote work Clément Pirelli,  Software Engineer at EA Frostbite
A return to the office has dire consequences for remote or hybrid employees, writes software engineer Clément Pirelli. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

While remote work is not a new phenomenon, the COVID-19 pandemic proved the efficacy of the remote model on a large scale by forcing most white-collar businesses to switch to working remotely. 

Since then, employees have begun building their lives around this new norm; some of course chose to return to the office when the pandemic ended, if only part time (so-called hybrid work), but many chose to continue working remotely, which cemented remote working as a legitimate and systematically applied work model in many industries.

Recently however, a majority of companies who offered hybrid or remote work are taking steps to return their workforce to the office. These changes are often mandated by decision-making bodies outside of Sweden, lack scientific or evidence-based justification, and are unilaterally determined.

Workers are now forced to move or commute for hours a day

Employers often describe remote working as a benefit which can be given and taken away at will, but a change of work model has serious consequences for remote workers’ daily life: even if they were hired as a remote employee, they are now forced to move or commute for hours a day to a distant office where, in the cases of distributed or international companies, their colleagues might not even be located. 

If their company has offices in other countries, they’re either forced to stay to take part in meetings in other timezones, or allowed to take the meeting… at home, remotely! They now face difficulties managing childcare, pets and other caretaking responsibilities; their work and daily life conflict.

Employers spend enormous amounts on office space many employees don’t even want to work in

But employees are not the only ones negatively affected by the change: employers are also worse off. They spend enormous amounts on office space many employees don’t even want to work in, and thus become less attractive for new recruits, both Swedish and international. 

Some believe we should go back to the office because outsourcing is then less of a problem, but this argument simply doesn’t hold up to scrutiny, at least not for the tech industry: Sweden has 250’000 tech employees according to TechSverige, and many are top talent who moved here in search of better working conditions. Sweden’s workforce is competitive globally, and it’s exactly the Swedish model which made this happen.

But we have to maintain the excellent working conditions Sweden is known for if this is to continue, and this can no longer be done without discussing remote working. It’s clear the question must be negotiated, not just between unions and employer organisations, but also locally between companies and their clubs

/Clément Pirelli, software engineer at EA Frostbite