Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: ”Våga se min kunskap och kompetens”

När arbetsgivaren läser ”särskola” på mitt cv blir det oftast ingen intervju. Varför vill inte fler arbetsgivare och förtroendevalda ta tillvara på min kompetens? frågar Mia-Jonas Plunteman som är dyslektiker och nu läser till redovisningskonsult.
Publicerad
Shutterstock
Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att göra debutt som dyslektiker på en debattsida är utmanande, inspirerande och faktiskt lite känsloladdat. Att ha en eller flera dolda funktionsvaritioner, vara öppet hbtq+person och dessutom stolt transperson ger mig eller rättare sagt många personer inom nämnda målgrupper begräsningar och möjligheter. 

Nämner jag dessutom att det står i mitt CV att jag gått fyra år på gymnasiesärskolan, då åsidosätts mina fakttiska kompetenser. För många backar och tänker… hur ska detta gå? 

Jag har varit arbetslös i omgångar sen jag tog studenten från Klippans gymnasiesärskola. Min funktionsvaritaion dyslexin har satt sina spår. Men reaktionerna om att jag gått i särskolan är troligen jobbigaste begränsningarna. För där vågar vi inte ta debatten. 

Särskolan är en väldigt bra skolform. Men dock så begränsad av våra förutfattade meningar och framförallt normer. Samhället begränsar redan betygsmässigt personer med särskolebakgrund genom att göra våra betyg blir icke gilltiga efter våra varierande skolår, mellan 10-14 år. Jag gick nämligen 10-årig “vanlig” grundskola och fick rätten/möjligheten till gymnasiesärskola i årskurs 9 då jag gick om årskurs fyra två gånger. 

Från gymnasiesärskolan fick jag möjligheten till “plusjobb” som regeringen kallade det. Dock ej a-kassegrundande. Ytterligare en samhällsbegräsning.

Jag tog mig vidare från plusjobbet till folkhögskola, jobbade några år och började sen plugga vidare via komvux och äntligen läser jag på Yrkeshögskola till redovisningskonsult. 

Dock kantras mitt liv av min personliga resa. Bagaget har du ju alltid med dig. Att arbetsgivare läser “särskola” på mitt CV:e och inte interjuvar personen i sig, för att själv bilda sig en uppfattning. Mycket handlar om skolgången, men i själva karriären handlar det väl ändå faktiskt om kunskapen och kompetensen som jag bär med mig.

Varför slås jag så mycket för personer med olika funktionsvaritioner? Jo! För att både arbetsgivare och förtroendevalda på olika nivåer inte vågar ta i “särskolefrågan” och kunskapsbasen som vi har med oss när vi har olika funktionsvaritioner. 

Jag har två dolda funktionsvaritioner som jag är otroligt stolt över. Båda mina funktionsvartioner är mina bästa och värsta fiender, dagligen. Det är den matchen som jag dagligen måste kämpa med, samtidigt som jag vill och måste prestera bra ifrån mig i både min utbildning och karriären. 

Jag är väl medveten om att jag alltid berör (taschar) de svåra samhällsfrågorna. Men de är så enormt viktiga. Vi har sju diskrimineringsgrunder, som jag dagligen jobbar med i olika perspektiv. Att jobba med mänskliga rättigheter är något för mig, något av de viktigaste som finns i olika avseende. 

Samtidigt som utvecklingen av olika hjälpmedel går fort, så lyssnas sällan vi som är i de väsentligt målgrupperna på. Projekt startas, genomförs och vad händer efteråt med målgrupperna? Varför kan inte fler arbetsgivare och förtroendevalda ta till sig av våra kunskaper och kompetenser?

Tänk så lysande det är med en personlighet som mig i en verksamhet som kan stärka verksamheten, inte bara genom min utbildning, utan också genom mitt utvecklingsperspektiv genom att utveckla möjligheten till att verksamheten eller företaget dra nytta utav kompetensen och tar sig framåt.

Jag önskar och vill att min kompetens går hand i hand med min utbildning och min personlighet. Att läsa CV:e är en sak, men att kanske göra kunskapsprov på vad det verkligen innebär att jobba på ett specifikt jobb, våga anpassa och se medarbetaren kunna utveckla verksamhet i ny spännande inriktning, eller kunna vara personen som ger feedback till ett potentialt utvecklingsområde. 

Tänk att jag sjäv skrivit texten ovan som dyslektiker. Ja, ni kanske märker min dyslexi genom gramatiska fel? Men så är ju livet. 

En fråga: Vad är det en av många saker vi gör dagligen utan att vi tänker på det, som ställer krav på samtliga personer, oavsett om man kan det eller inte? Fundera på detta tills vi hörs nästa gång!

/ Mia-Jonas Plunteman, redovisningskonsult, dyslektiker och hbtq-person.

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega Debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Rekryteringsrodeo – en krävande sport

Arbetslösa kläms mellan orimliga krav från Arbetsförmedlingen och en rekryteringsbransch i fritt fall, skriver Emma Söderberg.
Publicerad 9 september 2025, kl 06:00
träfigurer som skiljts ut från de andra
När Emma Söderberg hade avstämningsmöte med Arbetsförmedlingen fick hon höra att hon sökt för många jobb. Handläggarna hinner inte med administrationen. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Någonstans mellan hopp och förtvivlan måste jag resa mig igen. Upp i sadeln för en ny runda. Tack-men-nej-tack-mejlen fyller min inkorg. ”Vi har valt att gå vidare med en annan kandidat. Men vi vill gärna veta hur du upplevde rekryteringsprocessen.” Det kommer ett mejl som jag ignorerar. 

Därefter kommer inte mindre än två påminnelser! Tro mig kära arbetsgivare. Ni vill inte veta hur jag upplevde er förnedring. Ni valde att välja bort min kompetens, trots att jag vet att ni har ett skriande behov av en arbetsmiljöexpert. Jag önskar er lycka till med att sänka sjukskrivningstalen, minska personalomsättningen och att skapa budget i balans.

Samtidigt vet jag att Sveriges rekryterare har en ohållbar arbetsbelastning. De bombarderas med ansökningar av desperata arbetssökanden. Det råder huggsexa om jobben. Men rekryteringsbranschen har även blivit omänsklig med AI, pseudovetenskapliga tester och rekryterare som inte tillåts lita på sin mångåriga yrkesskicklighet. Kraven är många gånger in absurdum detaljerade och när stressen drabbar rekryterarna kan en del arbetssökande bli ghostade. Jag var på jobbintervju den 15:e maj, men har fortfarande inte hört ett pip.

Vid min senaste avstämning med Arbetsförmedlingen fick jag dessutom veta att jag sökt för många jobb. Hörde jag rätt? Jo, max 20 jobb per månad. Jag gissar att det beror på att AF ska hinna kontrollera att vi följer alla regler. 

 Jag hade sökt för många jobb

Jag känner stort förtroende för AF:s generaldirektör. Men hon och hennes personal behöver rimliga strukturella förutsättningar, handlingsutrymme och arbetsro. AF behöver gå tillbaka till att fokusera på kärnuppdraget. Att förmedla arbeten och ge extra stöd till dem som står långt ifrån arbetsmarknaden. 

I nuläget har många handläggare en undermålig arbetsmiljö, vilken drabbar de arbetssökande negativt genom sämre tillgänglighet. AF behöver bedriva all sin verksamhet i egen regi, gärna med fler lokala kontor.

Många gånger behövs det inte mer pengar, men den lövtunna budgetkakan skulle räcka längre om den fördelades smartare. Regeringen måste sluta detaljstyra AF och låta bli att öronmärka de ekonomiska anslagen. Att stora summor går till privata aktörer, gynnar inte dem utan jobb. Snarare finns risk att arbetslivskriminalitet göds, när oseriösa företag ser möjligheter att mjölka välfärdssystemet. Detaljstyrning är inte lönsamt. Det bottnar i bristande tillit. 

Utmaningen ligger på en strukturell nivå, men skylls på individen

Det är lönsamt att satsa på en frisk och hållbar arbetsmiljö för chefer och personal. Det är som ett vaccin mot tystnadskulturer och dysfunktionella verksamheter. Vill man nå verksamhetsmålen måste man bry sig om hur anställda mår. Det är inte bara myndigheter som behöver en frisk arbetsmiljö, för att tillgodose medborgarnas behov. Alla företag får mer klirr i kassan om man satsar på sina personella resurser. Mjuka värden skapar hårda värden.

Dessvärre lever många arbetsgivare kvar i den tayloristiska andan (att öka effektivitet  genom att dela upp arbetet i mindre uppgifter och standardisera hur dessa utförs, reds. anm) Och med den politiska retoriken, att arbetslösa är för lata för att ta ett arbete, blir förklaringsmodellen missvisande. De största utmaningarna ligger på en strukturell nivå, men skylls istället på individer längst ner i näringslivskedjan. Jag är medlem i a-kassan, således uppbär jag inte försörjningsstöd från soc. A-kassan är en försäkring jag betalar varje månad.

Men visst. ”Det är de hungriga lejonen som jagar bäst.” som nationalekonomen Marian Radetzki uttryckte sig när han blev intervjuad av Janne Josefsson.

Blir vi bara tillräckligt hungriga så kommer vi att ”ta ett jobb”.

Tänk så förvånade arbetsgivare skulle bli om vi arbetssökande rundade alla rekryteringsprocesser och bara gick ut och tog oss ett arbete. (Som fd arbetsmarknadsminister Mats Persson verkar tro att det går till.)

I så fall skulle jag välja att jobba i en riktigt dysfunktionell organisation med massiv tystnadskultur, för där skulle jag göra mest nytta.

/Emma Söderberg, Rådgivare inom organisatorisk och social arbetsmiljö.