Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Våga anställ en 60-plussare

En 62-åring kan gott och väl stanna på ett nytt jobb i åtta år. Det är mer än en ung medarbetare ofta stannar. Ändå blir äldre inte ens kallade till intervju, skriver Jenny Daza.
Publicerad
Äldre manshänder
Många rekryteringsbolag har inte kunskapen, eller vågar inte ta upp frågan om ålderism, skriver Jenny Daza. Foto: TT/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som rekryterare och headhunter möter jag dagligen kandidater som upplever att de blir diskriminerade och bortvalda på grund av sin ålder. Många berättar att de inte ens får komma på intervju trots att de uppfyller alla krav i uppdragsbeskrivningen. När de senare kontrollerar vem som fick jobbet förstår de ofta inte varför de själva inte ens blev kallade till intervju.

Jag har själv anställt en 62-åring till vårt bolag, hyrt ut personer i samma ålder till andra företag och sålt in kandidater i den åldern– alla med stor framgång och nöjda uppdragsgivare.  
Jag för ofta samtal om ålder med företag som vill rekrytera, och ser det som min skyldighet att upplysa dem om fördelar med en blandad åldersgrupp. Det är viktigt att alltid presentera den bäst matchade kandidaten till jobbet, oavsett ålder.

Många rekryteringsbolag vågar dock inte ta upp denna diskussion eller saknar kunskap om ålderism. Om vi förväntas arbeta tills vi är 70 år och en person är pigg, alert, erfaren och uppdaterad – är den personen då inte en tillgång? En individ med driv, hunger och vilja kombinerat med massor av erfarenhet och en framgångsrik karriär. 

Min arbetslivserfarenhet är ovärderlig

Om personen är 62 år kan den mycket väl stanna i åtta år på ett nytt jobb, vilket ofta är längre än vad yngre medarbetare stannar på samma arbetsplats. Vi förväntas att 2030 arbeta tills vi är 67,9 år gamla. I varje fall om vi ska få ut samma medel som de som i år går i pension vid 65 års ålder i dag.

Man kan även fråga vid anställning: ”Hur länge planerar du att arbeta innan pension?” De flesta är mycket ärliga på den punkten.

Att anse att vi som är över 40 till 50 år är för gamla är föråldrat. Jag minns när jag rekryterade inom mediebranschen för några år sedan: många kunder uttryckte att kandidater över 40 år var för gamla och omöjligt kunde bonda med de personer de skulle göra affärer med.

Och när jag läser vissa annonser krävs så mycket erfarenhet att en ung person omöjligt kan matcha, men företaget vill inte ha en äldre kandidat för de är för dyra, för trötta och ställer för höga krav på arbetsrättigheter.

Är ålderism bara en "offerkofta"?

De flesta vill ha en med några års erfarenhet men inte mer, för då har de inte råd. Det man missar i sammanhanget är att det är dyrare i längden att ha upprepade rekryteringar än att ge 20 procent mer i lön till en som har lång erfarenhet och stannar i tio år.

Jag är själv 53 år gammal, klokare och kunnigare än någonsin. Jag har drivit eget företag i snart två år, och det innebär långa dagar, sena kvällar och ibland sju dagars arbetsvecka. Men utan mina egna jobberfarenheter skulle jag inte vara lika lämpad för att arbeta med rekrytering och eget företagande.

Nu när barnen är stora, det inte finns några vabb-dagar och jag har landat i livet, känner jag mig mer redo än någonsin. Mitt sinne är fortfarande ungt, jag håller mig i form och min nyfikenhet är på topp! Jag älskar att lära mig nya saker varje dag och hänger med i tekniken och AI. Min arbetslivserfarenhet är ovärderlig.

Hur tänker och känner du? Är ålderism bara en "offerkofta"? Är det okej att diskriminera människor på grund av ålder? Handlar det om rädsla för hög lön och den höga arbetsgivaravgiften som gör att företag ratar seniora kandidater?

Arbetsgivaravgiften sänks rejält det år en anställd fyller 66 år. Kanske är det dags att sänka den ytterligare redan när man är 50?

Många jag pratar med upplever att ålderism är värre i Sverige än i andra länder. Jag vet inte om detta stämmer, men jag hoppas att vi i Sverige kan bli ett föregångsland och bryta detta mönster.

Jag hoppas att mitt bidrag till debatten kan hjälpa till att lyfta detta så att kandidater blir rättvist bedömda. Det glädjer mig att kunna ge hopp, men det smärtar mig att detta fortfarande är en realitet.

  /Jenny Daza, Founder TakeReference rekryteringsbyrå

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Förkorta arbetstiden – men använd rätt modell

Kortare arbetstid är bra för hälsan. Men en modell som fungerar inom industrin kanske inte får samma effekt i vården. Vi måste tänka bredare än sex timmars arbetsdagar, skriver Emelie Utas.
Publicerad 6 maj 2025, kl 09:15
Hand skriver på ett schema på datorn
Det är dags att ta fram flexiblare modeller för kortad arbetstid, skriver Emelie Utas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den traditionella åttatimmarsdagen har länge setts som en självklarhet, men i takt med ökad stress och utbrändhet är det dags att omvärdera den. Förkortad arbetstid är en lösning som både förbättrar livskvaliteten och kan gynna produktiviteten. Men det måste ske på rätt sätt – en modell som fungerar i industrin kanske inte passar i vården. Därför bör vi tänka bredare än enbart sex timmars arbetsdag. 

Kortare arbetstid ger anställda mer tid till familj, återhämtning och fritidsaktiviteter. Studier visar att längre återhämtningstid minskar stress och sjukskrivningar, vilket i sin tur kan sänka samhällets kostnader för ohälsa. I flera försök med sex timmars arbetsdag har anställda rapporterat ökad energi och välmående – och i vissa fall har produktiviteten till och med ökat trots färre arbetstimmar.

När arbetstiden minskar tvingas företag att prioritera 

Förkortad arbetstid kan även leda till effektivare arbetsdagar. När arbetstiden minskar tvingas företag och organisationer att prioritera bättre och skapa smartare arbetsflöden. Onödiga möten och ineffektivitet minskar, vilket gör att den faktiska arbetsprestationen per timme kan öka.

För yrken där arbete utförs i skift, som inom industrin, har sex timmars arbetsdag visat sig fungera väl utan att produktiviteten sjunker. Men det är inte en universallösning. Inom vård och omsorg, där arbetskraftsbrist redan är ett stort problem, kan en sådan förändring vara svår att genomföra. Kortare arbetspass innebär att fler anställda behövs för att täcka samma antal arbetstimmar, vilket kan bli en ekonomisk och logistisk utmaning. 

Här vore det mer effektivt att införa fyradagarsvecka med längre arbetspass, så att vårdpersonal får fler sammanhängande lediga dagar utan att vården riskerar att bli underbemannad. 

Hur ska då fyradagarsmodellen se ut? Är det meningen att personalen ska arbeta tio timmar fyra dagar i veckan? Då blir det samma kostnad för arbetsgivaren, men eventuellt svårt för anställda som har barn, till exempel med tanke på problem med barnomsorg. Om de ska jobba åtta timmar fyra dagar i veckan blir kostnaden större för arbetsgivarna, eftersom de då behöver täcka en femte dag med annan personal. 

Det är dags att förkorta arbetstiden, men lösningen kan inte se likadan ut överallt

Ett exempel på en möjlig kompromiss vore eventuellt en hybridlösning, där man kan anpassa schemat så att vissa anställda arbetar fyra dagar i veckan medan andra har en 32-timmarsvecka, med en modell roterar så att den extra dagen fördelas rättvist. På så sätt kan man möta behoven hos olika anställda och ta hänsyn till deras olika livssituationer. 

Sammanfattningsvis är frågan inte svartvit. Det är dags att förkorta arbetstiden, men lösningen kan inte se likadan ut överallt. Sex timmars arbetsdag passar vissa branscher, medan en fyradagarsvecka med längre pass kan vara bättre i vården. Det viktiga är att vi anpassar arbetstiden efter behoven – för ett friskare samhälle och en mer hållbar arbetsmarknad.

/Emelie Utas, vårdtagare inom hemtjänsten, bloggare, aktiv i föreningslivet och konstnär