Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Våga anställ en 60-plussare

En 62-åring kan gott och väl stanna på ett nytt jobb i åtta år. Det är mer än en ung medarbetare ofta stannar. Ändå blir äldre inte ens kallade till intervju, skriver Jenny Daza.
Publicerad
Äldre manshänder
Många rekryteringsbolag har inte kunskapen, eller vågar inte ta upp frågan om ålderism, skriver Jenny Daza. Foto: TT/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som rekryterare och headhunter möter jag dagligen kandidater som upplever att de blir diskriminerade och bortvalda på grund av sin ålder. Många berättar att de inte ens får komma på intervju trots att de uppfyller alla krav i uppdragsbeskrivningen. När de senare kontrollerar vem som fick jobbet förstår de ofta inte varför de själva inte ens blev kallade till intervju.

Jag har själv anställt en 62-åring till vårt bolag, hyrt ut personer i samma ålder till andra företag och sålt in kandidater i den åldern– alla med stor framgång och nöjda uppdragsgivare.  
Jag för ofta samtal om ålder med företag som vill rekrytera, och ser det som min skyldighet att upplysa dem om fördelar med en blandad åldersgrupp. Det är viktigt att alltid presentera den bäst matchade kandidaten till jobbet, oavsett ålder.

Många rekryteringsbolag vågar dock inte ta upp denna diskussion eller saknar kunskap om ålderism. Om vi förväntas arbeta tills vi är 70 år och en person är pigg, alert, erfaren och uppdaterad – är den personen då inte en tillgång? En individ med driv, hunger och vilja kombinerat med massor av erfarenhet och en framgångsrik karriär. 

Min arbetslivserfarenhet är ovärderlig

Om personen är 62 år kan den mycket väl stanna i åtta år på ett nytt jobb, vilket ofta är längre än vad yngre medarbetare stannar på samma arbetsplats. Vi förväntas att 2030 arbeta tills vi är 67,9 år gamla. I varje fall om vi ska få ut samma medel som de som i år går i pension vid 65 års ålder i dag.

Man kan även fråga vid anställning: ”Hur länge planerar du att arbeta innan pension?” De flesta är mycket ärliga på den punkten.

Att anse att vi som är över 40 till 50 år är för gamla är föråldrat. Jag minns när jag rekryterade inom mediebranschen för några år sedan: många kunder uttryckte att kandidater över 40 år var för gamla och omöjligt kunde bonda med de personer de skulle göra affärer med.

Och när jag läser vissa annonser krävs så mycket erfarenhet att en ung person omöjligt kan matcha, men företaget vill inte ha en äldre kandidat för de är för dyra, för trötta och ställer för höga krav på arbetsrättigheter.

Är ålderism bara en "offerkofta"?

De flesta vill ha en med några års erfarenhet men inte mer, för då har de inte råd. Det man missar i sammanhanget är att det är dyrare i längden att ha upprepade rekryteringar än att ge 20 procent mer i lön till en som har lång erfarenhet och stannar i tio år.

Jag är själv 53 år gammal, klokare och kunnigare än någonsin. Jag har drivit eget företag i snart två år, och det innebär långa dagar, sena kvällar och ibland sju dagars arbetsvecka. Men utan mina egna jobberfarenheter skulle jag inte vara lika lämpad för att arbeta med rekrytering och eget företagande.

Nu när barnen är stora, det inte finns några vabb-dagar och jag har landat i livet, känner jag mig mer redo än någonsin. Mitt sinne är fortfarande ungt, jag håller mig i form och min nyfikenhet är på topp! Jag älskar att lära mig nya saker varje dag och hänger med i tekniken och AI. Min arbetslivserfarenhet är ovärderlig.

Hur tänker och känner du? Är ålderism bara en "offerkofta"? Är det okej att diskriminera människor på grund av ålder? Handlar det om rädsla för hög lön och den höga arbetsgivaravgiften som gör att företag ratar seniora kandidater?

Arbetsgivaravgiften sänks rejält det år en anställd fyller 66 år. Kanske är det dags att sänka den ytterligare redan när man är 50?

Många jag pratar med upplever att ålderism är värre i Sverige än i andra länder. Jag vet inte om detta stämmer, men jag hoppas att vi i Sverige kan bli ett föregångsland och bryta detta mönster.

Jag hoppas att mitt bidrag till debatten kan hjälpa till att lyfta detta så att kandidater blir rättvist bedömda. Det glädjer mig att kunna ge hopp, men det smärtar mig att detta fortfarande är en realitet.

  /Jenny Daza, Founder TakeReference rekryteringsbyrå

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Ingen arbetsgivare tackar en prestationsprinsessa

Varför väljer så många att stanna hos arbetsgivare som inte ger dem förutsättningar att göra ett bra jobb? Anställda jobbar i motvind, tar ansvar ända in i väggen bara för att bli ersatta när de går sönder, skriver Elin Åberg.
Elin Åberg Publicerad 7 april 2026, kl 09:38
Extra arbetsuppgifter leder till stress och ohälsa
Att vara en prestationsprinsessa märks sällan i lönekuvertet. Däremot genom ohälsa, skriver Elin Åberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Elin Åberg

Du är den mest ansvarstagande, den folk lutar sig mot när något behöver lösas och ingen annan har lust. Du översätter klumpigt formulerade uttalanden till något konstruktivt och du är den enda som är klar med åtgärdspunkterna till mötet. 

Du blir sällan bekräftad, varken som människa eller för det du åstadkommer, eftersom det du gör ser så enkelt ut. Vad som inte syns är övertidstimmarna, nätter av tankeprocesser, huvudvärk och sena hämtningar på förskolan.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst. Ingen kommer till din räddning och allt för sällan berättar någon hur underbar du är –  även när det verkligen vore på sin plats.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst

Det ligger förstås ett stort ansvar på arbetsgivaren när det gäller medarbetares hälsa och välmående på jobbet. Avsaknad av en stödjande arbetsmiljö och ett fungerande ledarskap kan man skriva hyllmeter om. Men i slutändan behöver vi själva ta ansvar för vårt eget liv och mående. 

I både tidigare och nuvarande arbetsroll har jag hört hårresande historier om vad människor tolererar på sina jobb. Märkligt nog slutar dessa samtal ofta i den till synes helt ogrundade slutsatsen: “det blir nog bättre sen.“ Alternativt: “det är i alla fall inte lika dåligt nu.” 

Vi fortsätter hoppas på någon slags förbättring, fast vi blivit besvikna gång på gång.

Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla?

Vi borde utöva vår konsumentmakt mer, när det gäller arbetsgivare. Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla fyra gånger i rad, hade du sannolikt inte tänkt “Det blir nog bättre sen” och köpt samma mjölk en femte gång? Ändå går många tillbaka till samma sura arbetsgivare år efter år.

Vi behöver slå fast att det inte bara är tillåtet, utan ibland helt nödvändigt, att dra en gräns. Att lämna en arbetsplats när förutsättningar saknas, bekräftelse uteblir, eller påverkan på hälsa och mående blir för stor.  

Att sluta hoppas och komma till din egen räddning är ofta det mest ansvarstagande och faktiskt det enda du kan göra. 

/Elin Åberg, egenföretagare inom ledarskapsutveckling