Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Uthyrningslagen hotar Sveriges innovationskraft

Uthyrningslagen, som skapades för att skydda anställda från osäkra arbetsvillkor, har istället börjat pressa konsultbranschen, skriver Daniel Rundgren.
Publicerad
En bro över vattnet
Den nya uthyrningslagen fyller inte sitt syfte, skriver Daniel Rundgren. Foto: Jonas Ekströmer/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Föreställ dig en bro. En stabil bro som under decennier har förbundit två viktiga delar av Sveriges näringsliv: industrin och innovationen. På denna bro rör sig konsultbranschen – den flexibla, högspecialiserade kraften som tillåter företag att förnya sig och växa. Konsulterna håller bron stark genom att tillföra kunskap och flexibilitet. Men nu ser vi en spricka i bron.

Den nya uthyrningslagen, som trädde i kraft för två år sedan, riskerar att försvaga hela konstruktionen. Lagen, som skapades för att skydda anställda från osäkra arbetsvillkor, har istället börjat pressa konsultbranschen. Företag som tidigare kunnat använda konsulter för att anpassa sig till marknadens behov avslutar nu uppdrag i förtid, rädda för konsekvenserna av att låta konsulterna fortsätta.

Tänk dig en IT-konsult som har arbetat med ett stort bolag i flera år. Konsulten har byggt upp en djup förståelse för företagets verksamhet och bidragit till att driva det framåt. Men nu, efter två år, måste företaget välja mellan att erbjuda konsulten en fast anställning eller avsluta samarbetet – trots att båda vill fortsätta. Om konsulten tackar nej, kan det uppstå en negativ känsla hos kunden, som tolkar det som att konsulten inte längre vill vara kvar. Denna osäkerhet kan skada relationen, och risken för två månadslöner i kompensation gör det enklare för företaget att avsluta uppdraget.

Lagen har börjat pressa konsultbranschen

Lars Göran Wallgren, som både var konsult och forskare vid Göteborgs universitet, visade i sin avhandling att konsulter finner motivation i det som rollen erbjuder: autonomi, variation och möjligheten att arbeta med flera projekt. Det är inte bara en fördel för dem själva, utan även för företagen. Men när dessa relationer regleras för strikt, riskerar vi att undergräva konsulternas motivation.

Wallgrens forskning visar också att konsulter utvecklar en dubbel lojalitet – både till sitt konsultföretag och till kunden. Den balansen skapar en arbetsmiljö där konsulter är villiga att ge det lilla extra, just för att de har kontroll över sina arbetsvillkor. Men när lagstiftning som uthyrningslagen skapar osäkerhet eller tvingar fram anställningserbjudanden som konsulterna inte vill ha, riskerar vi att förlora denna motivation.

Konsultbranschen har länge fungerat som en bro mellan företagens behov och deras förmåga att hålla sig konkurrenskraftiga i en global ekonomi. Genom att anlita högspecialiserade konsulter kan företag snabbt skala upp och ner kompetens. Detta har skapat ett ekosystem där både företag och konsulter gynnas av flexibiliteten.

Ett alternativ är att införa en lönetröskel för konsulter som tjänar över en viss nivå

Frågan vi måste ställa oss är: vill vi bygga broar som leder framåt, eller är vi på väg tillbaka till en tid då alla förväntades vara fast anställda på stora företag? 

Det finns lösningar. Ett alternativ är att införa en lönetröskel, där konsulter som tjänar över en viss nivå – exempelvis 35 000 kronor i månaden – undantas från tvåårsregeln. Dessa individer har redan en stark position på arbetsmarknaden och behöver inte den typen av skydd som lagen syftar till att ge. De är fullt kapabla att förhandla sina egna villkor och uppskattar ofta den frihet och rörlighet som konsultrollen erbjuder.

Ett annat alternativ är att undanta företag med kollektivavtal, eller där arbetsvillkoren motsvarar kollektivavtal. Många företag har redan starka avtal och villkor som ger konsulter trygghet utan ytterligare reglering. Exakt hur dessa villkor ska definieras överlåter jag till arbetsmarknadens parter.

Sverige har inte råd att låta denna spricka växa. Vi måste värna om de brobyggare som har gjort oss konkurrenskraftiga och se till att vi inte fastnar i gamla modeller som inte längre speglar verklighetens behov. Det är dags att ta ansvar och reparera bron – för företagen, för konsulterna och för Sveriges framtid.

Daniel Rundgren, Finansiell rådgivare på EQUIT med  mångårig erfarenhet inom IT- och teknikkonsultbranschen.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef