Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Uthyrningslagen hotar Sveriges innovationskraft

Uthyrningslagen, som skapades för att skydda anställda från osäkra arbetsvillkor, har istället börjat pressa konsultbranschen, skriver Daniel Rundgren.
Publicerad
En bro över vattnet
Den nya uthyrningslagen fyller inte sitt syfte, skriver Daniel Rundgren. Foto: Jonas Ekströmer/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Föreställ dig en bro. En stabil bro som under decennier har förbundit två viktiga delar av Sveriges näringsliv: industrin och innovationen. På denna bro rör sig konsultbranschen – den flexibla, högspecialiserade kraften som tillåter företag att förnya sig och växa. Konsulterna håller bron stark genom att tillföra kunskap och flexibilitet. Men nu ser vi en spricka i bron.

Den nya uthyrningslagen, som trädde i kraft för två år sedan, riskerar att försvaga hela konstruktionen. Lagen, som skapades för att skydda anställda från osäkra arbetsvillkor, har istället börjat pressa konsultbranschen. Företag som tidigare kunnat använda konsulter för att anpassa sig till marknadens behov avslutar nu uppdrag i förtid, rädda för konsekvenserna av att låta konsulterna fortsätta.

Tänk dig en IT-konsult som har arbetat med ett stort bolag i flera år. Konsulten har byggt upp en djup förståelse för företagets verksamhet och bidragit till att driva det framåt. Men nu, efter två år, måste företaget välja mellan att erbjuda konsulten en fast anställning eller avsluta samarbetet – trots att båda vill fortsätta. Om konsulten tackar nej, kan det uppstå en negativ känsla hos kunden, som tolkar det som att konsulten inte längre vill vara kvar. Denna osäkerhet kan skada relationen, och risken för två månadslöner i kompensation gör det enklare för företaget att avsluta uppdraget.

Lagen har börjat pressa konsultbranschen

Lars Göran Wallgren, som både var konsult och forskare vid Göteborgs universitet, visade i sin avhandling att konsulter finner motivation i det som rollen erbjuder: autonomi, variation och möjligheten att arbeta med flera projekt. Det är inte bara en fördel för dem själva, utan även för företagen. Men när dessa relationer regleras för strikt, riskerar vi att undergräva konsulternas motivation.

Wallgrens forskning visar också att konsulter utvecklar en dubbel lojalitet – både till sitt konsultföretag och till kunden. Den balansen skapar en arbetsmiljö där konsulter är villiga att ge det lilla extra, just för att de har kontroll över sina arbetsvillkor. Men när lagstiftning som uthyrningslagen skapar osäkerhet eller tvingar fram anställningserbjudanden som konsulterna inte vill ha, riskerar vi att förlora denna motivation.

Konsultbranschen har länge fungerat som en bro mellan företagens behov och deras förmåga att hålla sig konkurrenskraftiga i en global ekonomi. Genom att anlita högspecialiserade konsulter kan företag snabbt skala upp och ner kompetens. Detta har skapat ett ekosystem där både företag och konsulter gynnas av flexibiliteten.

Ett alternativ är att införa en lönetröskel för konsulter som tjänar över en viss nivå

Frågan vi måste ställa oss är: vill vi bygga broar som leder framåt, eller är vi på väg tillbaka till en tid då alla förväntades vara fast anställda på stora företag? 

Det finns lösningar. Ett alternativ är att införa en lönetröskel, där konsulter som tjänar över en viss nivå – exempelvis 35 000 kronor i månaden – undantas från tvåårsregeln. Dessa individer har redan en stark position på arbetsmarknaden och behöver inte den typen av skydd som lagen syftar till att ge. De är fullt kapabla att förhandla sina egna villkor och uppskattar ofta den frihet och rörlighet som konsultrollen erbjuder.

Ett annat alternativ är att undanta företag med kollektivavtal, eller där arbetsvillkoren motsvarar kollektivavtal. Många företag har redan starka avtal och villkor som ger konsulter trygghet utan ytterligare reglering. Exakt hur dessa villkor ska definieras överlåter jag till arbetsmarknadens parter.

Sverige har inte råd att låta denna spricka växa. Vi måste värna om de brobyggare som har gjort oss konkurrenskraftiga och se till att vi inte fastnar i gamla modeller som inte längre speglar verklighetens behov. Det är dags att ta ansvar och reparera bron – för företagen, för konsulterna och för Sveriges framtid.

Daniel Rundgren, Finansiell rådgivare på EQUIT med  mångårig erfarenhet inom IT- och teknikkonsultbranschen.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande

Debatt

Debatt: Hemmajobb får inte reduceras till känslor

REPLIK. Arbetsplatsfrågan behöver handla om värdeskapande, inte om var någon råkar sitta, skriver Oscar Berg.
Publicerad 19 november 2025, kl 11:02
En katt som ligger på en dator
Det är mycket känslor och åsikter inblandade när hybrid- och hemmajobb diskuteras. Det är dags att prata om vad som skapar värde på en arbetsplats. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Detta är en replik på Sohaila Bagger-Sjöbäcks debattext från 11/11 "Jobba hemma är ingen rättighet"

Jag har länge varit aktiv i debatten kring distansarbete och sett samma mönster återkomma: debatten drivs av känslor, normer och föreställningar om ”rätt sätt att arbeta”, inte av verksamhetens faktiska logik. I nästan varje diskussion reduceras frågan till kultur, ledarstil eller personlig preferens. 

Min kollega Henrik Gustafsson och jag har sedan pandemin genomfört en årlig undersökning om hybridarbete i Sverige. I den senaste undersökningen från våren 2025 såg vi en tydlig trend i form av ett ökat gap mellan arbetsgivare och arbetstagare i synen på arbetsplatsen och vilken arbetsplatsmodell som har bäst förutsättningar. 

Den mognadsanalys som vi gör baserat på de svar vi får i undersökningen visar också att organisationer över lag blivit mer reaktiva och mindre strategiska i sin syn på hybridarbetet och möjligheterna till platsoberoende arbete. 

Behovet av fysisk närvaro behöver motiveras av värde, inte av personliga åsikter.

Det är i förlängningen potentiellt förödande för en organisation att låta sig styras av personligt tyckande. Jag menar att den i stället bör styras av realiteter som hur omvärlden ser ut och vilka möjligheter det finns att få tillgång till de bästa resurserna och använda dem så smart och hållbart som möjligt.

Den centrala frågan är egentligen väldigt enkel: Var och hur organiserar vi arbetet så att verksamheten får högsta möjliga avkastning på sitt humankapital?

Behovet av fysisk närvaro behöver motiveras av värde, inte av gammal vana eller personliga åsikter. Kontoret behöver ses som ett verktyg i stället för som en norm. Att mötas fysiskt på samma plats bör ses som ett medel att ta till när det skapar värde, inte ett mål i sig.

Diskussionen behöver handla om hur vi organiserar arbetet

En verksamhet som utgår från ett värdebaserat perspektiv får bättre tillgång till kompetens, lägre kostnader och snabbare genomförande. För medarbetarna innebär det samtidigt tydligare uppdrag, större flexibilitet och bättre förutsättningar att prestera.

Samtidigt försvinner motsättningen mellan ”hemma” och ”kontor”. 

För att hjälpa fler organisationer att komma dit behöver vi som deltar i denna diskussion sluta att föra den på en nivå där vi får det som att framstå att valet handlar om att arbeta hemifrån eller kontoret. Vi behöver lyfta den ett par nivåer upp till att handla om hur vi organiserar arbetet för att skapa maximalt värde och vilka förändringar som detta kräver. 

/Oscar Berg, digitaliseringsexpert