Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Uthyrningslagen hotar Sveriges innovationskraft

Uthyrningslagen, som skapades för att skydda anställda från osäkra arbetsvillkor, har istället börjat pressa konsultbranschen, skriver Daniel Rundgren.
Publicerad
En bro över vattnet
Den nya uthyrningslagen fyller inte sitt syfte, skriver Daniel Rundgren. Foto: Jonas Ekströmer/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Föreställ dig en bro. En stabil bro som under decennier har förbundit två viktiga delar av Sveriges näringsliv: industrin och innovationen. På denna bro rör sig konsultbranschen – den flexibla, högspecialiserade kraften som tillåter företag att förnya sig och växa. Konsulterna håller bron stark genom att tillföra kunskap och flexibilitet. Men nu ser vi en spricka i bron.

Den nya uthyrningslagen, som trädde i kraft för två år sedan, riskerar att försvaga hela konstruktionen. Lagen, som skapades för att skydda anställda från osäkra arbetsvillkor, har istället börjat pressa konsultbranschen. Företag som tidigare kunnat använda konsulter för att anpassa sig till marknadens behov avslutar nu uppdrag i förtid, rädda för konsekvenserna av att låta konsulterna fortsätta.

Tänk dig en IT-konsult som har arbetat med ett stort bolag i flera år. Konsulten har byggt upp en djup förståelse för företagets verksamhet och bidragit till att driva det framåt. Men nu, efter två år, måste företaget välja mellan att erbjuda konsulten en fast anställning eller avsluta samarbetet – trots att båda vill fortsätta. Om konsulten tackar nej, kan det uppstå en negativ känsla hos kunden, som tolkar det som att konsulten inte längre vill vara kvar. Denna osäkerhet kan skada relationen, och risken för två månadslöner i kompensation gör det enklare för företaget att avsluta uppdraget.

Lagen har börjat pressa konsultbranschen

Lars Göran Wallgren, som både var konsult och forskare vid Göteborgs universitet, visade i sin avhandling att konsulter finner motivation i det som rollen erbjuder: autonomi, variation och möjligheten att arbeta med flera projekt. Det är inte bara en fördel för dem själva, utan även för företagen. Men när dessa relationer regleras för strikt, riskerar vi att undergräva konsulternas motivation.

Wallgrens forskning visar också att konsulter utvecklar en dubbel lojalitet – både till sitt konsultföretag och till kunden. Den balansen skapar en arbetsmiljö där konsulter är villiga att ge det lilla extra, just för att de har kontroll över sina arbetsvillkor. Men när lagstiftning som uthyrningslagen skapar osäkerhet eller tvingar fram anställningserbjudanden som konsulterna inte vill ha, riskerar vi att förlora denna motivation.

Konsultbranschen har länge fungerat som en bro mellan företagens behov och deras förmåga att hålla sig konkurrenskraftiga i en global ekonomi. Genom att anlita högspecialiserade konsulter kan företag snabbt skala upp och ner kompetens. Detta har skapat ett ekosystem där både företag och konsulter gynnas av flexibiliteten.

Ett alternativ är att införa en lönetröskel för konsulter som tjänar över en viss nivå

Frågan vi måste ställa oss är: vill vi bygga broar som leder framåt, eller är vi på väg tillbaka till en tid då alla förväntades vara fast anställda på stora företag? 

Det finns lösningar. Ett alternativ är att införa en lönetröskel, där konsulter som tjänar över en viss nivå – exempelvis 35 000 kronor i månaden – undantas från tvåårsregeln. Dessa individer har redan en stark position på arbetsmarknaden och behöver inte den typen av skydd som lagen syftar till att ge. De är fullt kapabla att förhandla sina egna villkor och uppskattar ofta den frihet och rörlighet som konsultrollen erbjuder.

Ett annat alternativ är att undanta företag med kollektivavtal, eller där arbetsvillkoren motsvarar kollektivavtal. Många företag har redan starka avtal och villkor som ger konsulter trygghet utan ytterligare reglering. Exakt hur dessa villkor ska definieras överlåter jag till arbetsmarknadens parter.

Sverige har inte råd att låta denna spricka växa. Vi måste värna om de brobyggare som har gjort oss konkurrenskraftiga och se till att vi inte fastnar i gamla modeller som inte längre speglar verklighetens behov. Det är dags att ta ansvar och reparera bron – för företagen, för konsulterna och för Sveriges framtid.

Daniel Rundgren, Finansiell rådgivare på EQUIT med  mångårig erfarenhet inom IT- och teknikkonsultbranschen.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA

En man tröstar ett oroligt barn
I dag är min son nio år. Han vill gå i skolan. Jag vill arbeta. Men när skolan inte fungerar blir föräldrarna den obetalda lösningen. Till slut faller även föräldern ur arbetslivet, skriver Lina Schefström. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En kväll låg jag bredvid min åttaårige son och drog handen genom hans hår för att hjälpa honom att somna. Då sa han de ord jag aldrig kommer att glömma.

”Kan du bara somna nu så att jag kan hoppa från balkongen? Då kan ni gå till jobbet. Ni behöver inte vara hemma med mig eller gå på alla möten för att jag inte klarar skolan.”

Han trodde att hans liv stod i vägen för vårt.

I vår desperation hade vi förklarat sådant som ett barn aldrig borde behöva bära. Vi pratade om skolplikten, att vi måste arbeta för att ekonomin ska gå runt och att mötena behövdes eftersom han inte klarade skolan.

Ett åttaårigt barn hade tagit ansvar för sina föräldrars arbete och ekonomi. Efter alla misslyckanden trodde han att det var han som var problemet – inte systemet runt honom.

Det här är inte ännu en berättelse i mängden om NPF och ett barn som inte klarar skolan. Min sons diagnoser är en del av hans liv. Men diagnoserna är inte det stora problemet.

Det stora problemet är att hans rättigheter finns på papperet, men att ansvaret för honom försvinner någonstans mellan skolan, vården, socialtjänsten och Försäkringskassan.

Ett åttaårigt barn hade tagit ansvar för sina föräldrars arbete

I dag är min son nio år. Han vill gå i skolan. Jag vill arbeta. Men när skolan inte fungerar blir föräldrarna den obetalda lösningen. Till slut faller även föräldern ur arbetslivet.

Han har svår ADHD och trotssyndrom. I grunden är han varm, rolig, kramig och social. Han vill lära sig, träffa kompisar och tillhöra ett sammanhang.

Under den långa kampen såg vi de sidorna försvinna. När skolan gång på gång inte lyckades möta hans behov kraschade han. Jag såg paniken i hans ögon, kroppen som inte bar honom och hörde honom skrika att jag skulle rädda honom därifrån.

Pojken som sökte närhet drog sig undan. Skrattet tystnade, kompisarna blev för svåra att träffa och världen utanför hemmet blev skrämmande. Ångesten, isoleringen och rädslan tog över.

Skolan pratar om skolplikt. Vården behandlar ångesten. Socialtjänsten utreder insatser. Försäkringskassan bedömer att han kan gå i skolan. Men vem ansvarar för att det faktiskt finns en skola han klarar av att gå till?

Mitt i allt står vi föräldrar

Efter nästan ett år hemma vågade vår son närma sig skolan igen. Han tog sig till skolgården, mötte några tidigare klasskamrater och vågade till slut ta några steg in i lokalerna. Det kan låta litet. För honom var varje steg enormt.

Dagen efter försökte han igen, men paniken tog snabbt över. I dag kan ett framsteg vara att säga hej utanför skolan.

Det handlar inte om ovilja. Det handlar om ett barn som vill, men som inte klarar de förutsättningar han erbjuds.

Ingen har kunnat erbjuda en skola anpassad efter hans behov. Därför letar vi själva efter lösningar, bland annat en mindre skola i en annan kommun – utan att veta om den kan hjälpa honom. Socialtjänsten har talat om en trygghetsperson på heltid. Men fortfarande väntar vi på att insatsen ska godkännas.

Och mitt i allt står vi föräldrar. Vi går ner i arbetstid, bokar möten, kompletterar intyg och jagar besked. Vi försöker själva skapa den lösning som ingen annan har kunnat ge vårt barn.

Till slut är det vi som håller ihop allt.

Både jag och hans pappa arbetar nu halvtid. Vi gör det för att vi måste. Bakom ett barn som inte kan gå till skolan finns ofta en förälder som inte kan gå till jobbet – som förlorar inkomst och försöker arbeta samtidigt som ett barn har panik i rummet bredvid.

Samtidigt riskerar våra utbetalningar från Försäkringskassan att dras in eftersom vår son anses kunna gå i skolan. På papperet kanske han kan det. I verkligheten kan han knappt ta sig fram till skolans dörr. Först får han ingen fungerande skolgång. Sedan riskerar vi att förlora ersättningen för att vi stannar hemma och tar hand om honom.

Ingen verkar heller räkna på vad allt detta kostar. Ett barn förlorar sin hälsa. Två föräldrar arbetar halvtid. Våra arbetsgivare förlorar arbetstid och kompetens. Kostnaden försvinner inte bara för att den flyttas från en budget till en familj.

Bakom ett barn som inte kan gå till skolan finns ofta en förälder som inte kan gå till jobbet

När ett barn får långvarig skolfrånvaro måste någon få ett tydligt ansvar för att hålla ihop skola, vård och socialtjänst. Barnet måste få en utbildning som fungerar även medan alla utredningar och beslut pågår. Och föräldrar som tvingas sluta arbeta fullt när stödet brister måste få ekonomisk trygghet.

Vi måste sluta fråga hur barnet ska pressas in i lösningen som redan finns. I stället måste vi fråga vilken utbildningslösning barnet faktiskt klarar.

Allt vi önskar är att vår son får rätt förutsättningar. En skola som förstår honom, möter hans behov och ger honom trygghet att växa.

Min son ska inte bara överleva sin barndom. Han har rätt att leva, utvecklas och gå i skolan.

Jag vill få vara hans mamma och kunna sköta mitt arbete, inte vara heltidsanställd projektledare för ett välfärdssystem som inte pratar med sig självt.

Skolan, vården och myndigheterna kan be om mer tid. Min son får inte en ny barndom.

/Lina Schefström, kontorschef. 

Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare
Förälder som håller ett barn i handen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Förälder som håller ett barn i handen
Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare