Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Uthyrningslagen hotar Sveriges innovationskraft

Uthyrningslagen, som skapades för att skydda anställda från osäkra arbetsvillkor, har istället börjat pressa konsultbranschen, skriver Daniel Rundgren.
Publicerad
En bro över vattnet
Den nya uthyrningslagen fyller inte sitt syfte, skriver Daniel Rundgren. Foto: Jonas Ekströmer/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Föreställ dig en bro. En stabil bro som under decennier har förbundit två viktiga delar av Sveriges näringsliv: industrin och innovationen. På denna bro rör sig konsultbranschen – den flexibla, högspecialiserade kraften som tillåter företag att förnya sig och växa. Konsulterna håller bron stark genom att tillföra kunskap och flexibilitet. Men nu ser vi en spricka i bron.

Den nya uthyrningslagen, som trädde i kraft för två år sedan, riskerar att försvaga hela konstruktionen. Lagen, som skapades för att skydda anställda från osäkra arbetsvillkor, har istället börjat pressa konsultbranschen. Företag som tidigare kunnat använda konsulter för att anpassa sig till marknadens behov avslutar nu uppdrag i förtid, rädda för konsekvenserna av att låta konsulterna fortsätta.

Tänk dig en IT-konsult som har arbetat med ett stort bolag i flera år. Konsulten har byggt upp en djup förståelse för företagets verksamhet och bidragit till att driva det framåt. Men nu, efter två år, måste företaget välja mellan att erbjuda konsulten en fast anställning eller avsluta samarbetet – trots att båda vill fortsätta. Om konsulten tackar nej, kan det uppstå en negativ känsla hos kunden, som tolkar det som att konsulten inte längre vill vara kvar. Denna osäkerhet kan skada relationen, och risken för två månadslöner i kompensation gör det enklare för företaget att avsluta uppdraget.

Lagen har börjat pressa konsultbranschen

Lars Göran Wallgren, som både var konsult och forskare vid Göteborgs universitet, visade i sin avhandling att konsulter finner motivation i det som rollen erbjuder: autonomi, variation och möjligheten att arbeta med flera projekt. Det är inte bara en fördel för dem själva, utan även för företagen. Men när dessa relationer regleras för strikt, riskerar vi att undergräva konsulternas motivation.

Wallgrens forskning visar också att konsulter utvecklar en dubbel lojalitet – både till sitt konsultföretag och till kunden. Den balansen skapar en arbetsmiljö där konsulter är villiga att ge det lilla extra, just för att de har kontroll över sina arbetsvillkor. Men när lagstiftning som uthyrningslagen skapar osäkerhet eller tvingar fram anställningserbjudanden som konsulterna inte vill ha, riskerar vi att förlora denna motivation.

Konsultbranschen har länge fungerat som en bro mellan företagens behov och deras förmåga att hålla sig konkurrenskraftiga i en global ekonomi. Genom att anlita högspecialiserade konsulter kan företag snabbt skala upp och ner kompetens. Detta har skapat ett ekosystem där både företag och konsulter gynnas av flexibiliteten.

Ett alternativ är att införa en lönetröskel för konsulter som tjänar över en viss nivå

Frågan vi måste ställa oss är: vill vi bygga broar som leder framåt, eller är vi på väg tillbaka till en tid då alla förväntades vara fast anställda på stora företag? 

Det finns lösningar. Ett alternativ är att införa en lönetröskel, där konsulter som tjänar över en viss nivå – exempelvis 35 000 kronor i månaden – undantas från tvåårsregeln. Dessa individer har redan en stark position på arbetsmarknaden och behöver inte den typen av skydd som lagen syftar till att ge. De är fullt kapabla att förhandla sina egna villkor och uppskattar ofta den frihet och rörlighet som konsultrollen erbjuder.

Ett annat alternativ är att undanta företag med kollektivavtal, eller där arbetsvillkoren motsvarar kollektivavtal. Många företag har redan starka avtal och villkor som ger konsulter trygghet utan ytterligare reglering. Exakt hur dessa villkor ska definieras överlåter jag till arbetsmarknadens parter.

Sverige har inte råd att låta denna spricka växa. Vi måste värna om de brobyggare som har gjort oss konkurrenskraftiga och se till att vi inte fastnar i gamla modeller som inte längre speglar verklighetens behov. Det är dags att ta ansvar och reparera bron – för företagen, för konsulterna och för Sveriges framtid.

Daniel Rundgren, Finansiell rådgivare på EQUIT med  mångårig erfarenhet inom IT- och teknikkonsultbranschen.

Mest läst just nu

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Kollega nummer 6 2024

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
Chef & Karriär nummer 3 2024 omslag

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Döva är inte andra klassens medborgare

Trots att det finns lagar som säger att döva inte får diskrimineras på grund av sin funktionsnedsättning hamnar personer mellan stolarna, då myndigheter väljer att tolka lagarna som de vill, skriver Isabel Engwall.
Publicerad 15 oktober 2024, kl 06:00
En grön och röd lampa lyser på väggen av en tingsrättssal
Diskrimineringslagen skyddar arbetstagare, men inte personer som tar uppdrag som exempelvis att vara nämndeman i en domstol, skriver Isabel Engwall.
foto: Christine Ohlsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I januari i år fick jag, som Sveriges första döva nämndeman, uppdraget som nämndeman vid Örebro tingsrätt. Tidigare har jag arbetat vid Södertörns tingsrätt. 

Det borde ha varit en möjlighet att bidra till rättvisan. Men i stället har jag, snart ett år senare, ännu inte kunnat påbörja mitt uppdrag – allt på grund av en strukturell konflikt om vem som ska bekosta svensk teckenspråkstolkning för uppdraget. 

Örebro tingsrätt har beslutat att de inte anser sig ha ansvaret och hänvisar i stället till Tolkcentralen i Örebro, medan jag står mitt emellan. Tolkcentralen i Örebro hävdar att det är tingsrättens eller Domstolsverkets ansvar att täcka tolkkostnaden.

Hur är det möjligt att samma lag kan tolkas så olika?

Men i två andra domstolar, exempelvis Södertörns tingsrätt – har jag fått svensk teckenspråkstolkning bekostad. Även en annan döv nämndeman som i dag sitter i Göta hovrätt får sin teckenspråkstolkning betald. Hur är det möjligt att samma lag kan tolkas så olika mellan olika domstolar? 

Detta visar en orättvis spiral där ingen vill ta ansvar, och där vi döva lämnas utan rättigheter. Under denna kamp och tid har jag fått en smärtsam inblick i hur rättssystemet sviker oss döva. 

Diskrimineringslagen, som är tänkt att skydda oss döva, är påtagligt tandlös. Den skyddar arbetstagare – men vad händer med oss som tar uppdrag? Som döv nämndeman omfattas jag inte av lagen eftersom jag inte är anställd i Örebro tingsrätt. Jag faller mellan stolarna. 

Så vad gör jag? Ska jag anmäla både Örebro tingsrätt och Tolkcentralen till Justitieombudsmannen? För att få rätt måste jag bevisa att både tingsrätten och Tolkcentralen har brutit mot lagen, och det är där utmaningen ligger. 

Lagens tolkning är så snäv att det blir svårt att påstå att något fel har begåtts. Lagen sviker oss döva eftersom myndigheterna kan tolka den fritt, och detta möjliggör att diskriminering kan fortsätta.

Diskrimineringslagen som är tänkt att skydda oss döva är tandlös

Varken förvaltningslagen eller hälso- och sjukvårdslagen ger mig rätt att överklaga beslut om nekad ersättning för tolkkostnader. Hälso- och sjukvårdslagen är ingen rättighetslag utan är enbart skyldighetslag. Det innebär att jag inte kan kräva att Tolkcentralen ska bekosta teckenspråkstolkning i domstolen. 

Frågan kvarstår: Vem ska egentligen stå för min teckenspråkstolkning?

Detta är inte första gången jag drabbas, utan det visar på ett grovt systemfel som drabbar oss döva i samhället, där våra rättigheter är ofullständiga. Hur orättvist är inte detta? Så länge lagarna inte erkänner våra behov kommer vi döva att fortsätta diskrimineras. 

Och detta är ett mönster vi ser om och om igen – det är vi döva som tvingas betala priset. Vi döva är inte andra klassens medborgare. Lagen måste ändras, men vem hör oss? 

Isabel Engwall, Sveriges första döva nämndeman      

Debatt

Debatt: Ta tag i tystnadskulturen på arbetsplatsen

Trots att det finns skydd från repressalier i lagen, finns det en rädsla att uttrycka åsikter på många arbetsplatser, skriver juristen Oscar Fredriksson.
Publicerad 8 oktober 2024, kl 06:00
Kvinna håller ett finger över munnen
Ledningen måste alltid föregå med gott exempel och vara mottaglig för feedback, skriver Oscar Fredriksson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hur upplever du klimatet på din arbetsplats? Kan medarbetare och chefer framföra kritiska synpunkter?

Trots att det finns skydd från repressalier, alltså hot om bestraffning, i såväl diskrimineringslagen som visselblåsarlagen verkar det ändå på många arbetsplatser finnas en rädsla för att uttrycka kritiska åsikter. 

Det saknas tydlig statistik kring upplevelser av tystnadskultur eller risk för repressalier på olika arbetsplatser men 2021 tog Sveriges yngre läkares förening (SYLF) fram en undersökning där fler än 1 000 underläkare deltog. Undersökningen visade att en tredjedel av läkarna upplever en tystnadskultur på sitt arbete och att var femte själv låtit bli att lyfta kritik av rädsla för repressalier. En slutsats var också att den upplevda tystnadskulturen i vissa fall inneburit sämre vård och ökad risk för patienterna. 

En fråga blir då att om en så pass professionsstark grupp som läkarkåren både upplever en stark tystnadskultur och  utsätts för repressalier hur ser det då ut generellt bland andra yrkesgrupper?

Det saknas tydlig statistik kring upplevelser av tystnadskultur

Jag ställde en enkel fråga till mitt nätverk på LinkedIn, vilket till stor del består av chefer och personer som jobbar inom HR, om hur de ser på sin egen arbetssituation. Frågan var ”Upplever du att det finns risk för repressalier om man uttrycker kritik på din arbetsplats?” 

Jag fick 96 svar och nästan hälften uppgav att de upplever en risk och har tidigare exempel att det förekommit repressalier på deras arbetsplats. Alla upplevelser av tystnadskultur behöver inte vara baserade på att det finns en reell risk för repressalier men att nästan hälften av personerna som deltog i (den väldigt lilla) undersökningen också har egna exempel är oroande. Rädslan för repressalier är i sig problematisk men om denna rädsla även stöds av att man känner till tidigare händelser så finns även en reell risk.

Skapa trygghet i att det finns en professionell hantering

Några konkreta åtgärder för att bryta en destruktiv kultur där det förekommer repressalier kan då vara: 

Öppen kommunikationskultur

Uppmuntra medarbetarna att tala öppet om problem och förbättringsförslag. Här ligger ett stort ansvar på högsta ledningen att föregå med gott exempel genom att vara transparent och mottaglig för feedback samt tydligt ange att repressalier inte får förekomma. Träna chefer på alla nivåer i aktivt lyssnande och konflikthantering så att man har verktyg att agera tidigt vid konfliktsituationer eller risk för utsatthet på arbetsplatsen. 

Strukturerade processer

Tydliga rapporteringssystem och riktlinjer för hur man hanterar upplevda missförhållanden. Det gäller såväl visselblåsningar som upplevelser av kränkningar och trakasserier. Skapa trygghet i att det finns en strukturerad process och en professionell hantering. Medarbetarna behöver känna tillit att alla ärenden hanteras lika och bedöms objektivt och inte beroende på vilka personer som berörs eller deras position i organisationen. 

Psykologisk trygghet

Det sista och kanske allra viktigaste för en god arbetsmiljö rent generellt är psykologisk trygghet. Att skapa en miljö där medarbetare känner sig trygga att uttrycka åsikter, göra misstag och be om hjälp utan rädsla för negativa konsekvenser. Detta är något som behöver växa fram men blir förhoppningsvis en effekt om man aktivt arbetar med de två inledande punkterna.

/Oscar Fredriksson, Jurist och utredningschef vid Starck & Partner