Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tredagarsvecka provocerar omgivningen

Att jobba mindre och leva mer väcker känslor hos andra, skriver Ann-Christine Reimer. Hon har valt att jobba tre dagar i veckan från och med i år.
Publicerad
Till vänster Ann-Christine Reimer, till höger en man på en bänk
Att jobba är inte meningen med livet, skriver Ann-Christine Reimer. Foto: Shutterstock/Gugge Zelander
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag önskar att jag hade jobbat mindre, att jag umgåtts mer med vänner och familj, att jag tillåtit mig själv att leva mitt liv och inte det liv som andra förväntade sig av mig”.

Det säger patienterna på sin dödsbädd till sjuksköterskorna inom den palliativa vården enligt Tangan Chatterjee, brittisk läkare och författare i ämnet lycka och glädje.

I slutet av 2022 kom jag fram till att det var dags för en kursförändring i mitt liv. Det var dags att meddela min arbetsgivare att jag önskade gå ner till tredagarsvecka från våren 2024. Det beslutet var inte taget ur det blå. Jag började tänka i de banorna redan vid 50 fyllda. 

Att våga vara annorlunda och inte följa normen väcker känslor hos andra. Det är en iakttagelse jag gjort. Jag vill inte gå så långt som att säga att den nattsvarta avundsjukan uppenbarat sig, men ifrågasatt är jag.

Att inte följa normen väcker känslor hos andra

När jag började tala om ”projektet jobba mindre” med min mamma för ungefär tio år sedan, tyckte hon att det var det dummaste hon hört. ”Klart man vill jobba”, var en av kommentarerna. 

Mamma, sa jag, det handlar inte om det. Det finns ett annat liv där ute också. Jag vill inte köra ända in i kaklet för att andra förväntar sig det av mig, jag vill ha det andra också. Jag har kul på jobbet och jag har ett bra jobb. Men det är inte det som är livet. 

När jag sedan berättat för andra närstående om mina planer har de sagt ”Ann-Christine, det här måste vi prata om”. På det svarade jag ungefär ”det finns inget att prata om, jag ska göra detta”. Eller så har jag fått höra ”man kan städa ihjäl sig”. Jag har inga planer på att städa två dagar i veckan. 

Pensionen är också något som kommit upp. ”Du måste tänka på pensionen”. Andra har uttryckt ”du är djärv” och ”du kommer att bli uttråkad”. Som om det inte finns ett liv utanför jobbet. 

Det handlar om valet att vara modig

Mitt beslut har självklart också mötts med glada och positiva tillrop, men det är det negativa som kletat sig fast. Jag vägrar dock att vara som andra och följa normen – jobba fullt ända tills pensionen. Vi har alla olika ekonomiska förutsättningar för ett alternativt liv, tak över huvudet och mat i magen måste vi ha, men jag tror ändå att det handlar om valet att vara modig. Att våga vara annorlunda. 

Oavsett vad andra tycker och tänker känner jag bottenlös, genuin glädje och nyfikenhet för vad som komma skall. Jag har tagit ett beslut, jag rättar inte in mig i ledet, jag ställer mig bredvid, betraktar, borstar bort de negativa åsikterna och kör mitt race. Det är styrka och wow-känsla i det.

”Jag önskar att jag tillåtit mig själv att leva mitt liv och inte det som andra förväntade sig av mig”.

Läs den meningen några gånger till. Smaka på den. Gör du vad du vill? Är svaret nej? Välj ett annat spår.

/Ann-Christine Reimer, snart 60 år, 
lednings- och marknadsassistent, golfare, ensamresenär, webbkreatör, bloggare och frilansskribent

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag