kollega.se logotyp
Sök
Debatt

Debatt: Ta ansvar för hemmakontorets ergonomi

Arbetsgivare måste börja betrakta hemmakontoret som en del av den professionella arbetsplatsen och ta ansvar för arbetsmiljön, skriver Peter Johansson.
Publicerad
En kvinna jobbar från soffan
Många arbetsgivare frånsäger sig ansvaret för medarbetares arbetsmiljö så fort arbetet flyttar utanför kontorets väggar, skriver Peter Johansson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under pandemin blev hemmakontoret en livlina för många företag och anställda. Det möjliggjorde fortsatt arbete trots restriktioner och stängda kontor. Men flera år senare måste vi ställa oss frågan: Har vi verkligen anpassat oss till denna nya verklighet, eller blundar vi för de allvarliga risker som bristfälliga hemarbetsplatser innebär?

Alltför många arbetsgivare frånsäger sig ansvaret för medarbetares arbetsmiljö så fort arbetet flyttar utanför kontorets väggar. Men arbetsmiljöansvaret sträcker sig till den plats där arbetet faktiskt utförs – även om det råkar vara vid köksbordet eller i soffan hemma.

En ny undersökning som vi på DPJ gjort, visar att över hälften av Sveriges kontorsarbetare arbetar helt eller delvis hemifrån. Av dessa arbetar nästan en tredjedel från köksbordet och mer än en femtedel från soffan. Ännu mer alarmerande är att 44 procent rapporterar smärta i armar, axlar eller rygg.  Dessa siffror borde vara en väckarklocka för alla arbetsgivare. Hur länge kan vi ignorera dessa tydliga varningssignaler innan de långsiktiga konsekvenserna blir oåterkalleliga?

Vi riskerar att bygga en samhällsskuld

Forskning visar ett klart samband mellan dåliga arbetsförhållanden och kroniska hälsoproblem. Att tillfälligt arbeta från en oergonomisk plats kan vara hanterbart, men när det blir en långvarig lösning ökar risken för allvarliga och bestående skador markant. Trots det har många företag inte utfört någon kontroll eller kvalitetssäkring av sina anställdas hemmakontorsmiljöer. 

Det innebär att en överväldigande majoritet av arbetsgivarna försummar sitt ansvar att säkerställa en ergonomiskt hållbar arbetsplats för sina anställda. Konsekvensen blir att de flesta som arbetar hemifrån tvingas hantera arbetsmiljöproblemen på egen hand, ofta med otillräckliga lösningar.

Arbetsgivare måste börja betrakta hemmakontoret som en del av den professionella arbetsplatsen och ta ansvar för att även denna arbetsmiljö uppfyller krav på säkerhet, hälsa och ergonomi. Långvarigt stillasittande arbete i ogynnsamma positioner kan leda till allvarliga problem som belastningsskador och kroniska ryggbesvär. Dessa skador är inte bara förödande för individen utan medför även betydande kostnader för arbetsgivaren i form av sjukskrivningar och produktivitetstapp. Vi riskerar därmed att bygga en stor hälsoskuld i samhället.

Arbetsmiljön, oavsett geografisk placering, är en fråga om ansvar

Att fortsätta ignorera bristerna i hemmakontoren är inte bara kortsiktigt, det utgör ett direkt hot mot medarbetarnas långsiktiga hälsa och välbefinnande. Det är hög tid att vi tar dessa alarmerande signaler på största allvar och agerar innan de långsiktiga konsekvenserna blir oöverkomliga. Arbetsmiljön, oavsett geografisk placering, är en fråga om ansvar – ett ansvar som vi som arbetsgivare måste axla med största omsorg och engagemang.

Låt oss ta detta tillfälle i akt att omforma vår syn på arbetsplatsen och skapa en ny standard för en hälsosam och hållbar arbetsmiljö, var den än må vara.

/Peter Johansson, vd DPJ Workspace

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad 26 augusti 2025, kl 09:31
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm

En skylt med texten Arbetsförmedlingen
Berit Ståhl är en ofrivillig pensionär. Hon tröttnade till sist på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och Arbetsförmedlingens hantering av henne. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt liv skulle vara sönderhackat av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag tillhör en generation i kläm. Nu är jag tvångspensionerad men vill fortfarande arbeta. 

Vi arbetssökande blir inte involverade i processen till jobb, vare sig det gäller Arbetsförmedlingen och dess lagstiftning eller processen kring hur vi kan vara intressanta nog för arbetsgivare. Att vara arbetssökande kräver total närvaro, varje dag. Året om.  

Debatten om den snåriga arbetsmarknaden har ofta tagit sitt avstamp i hur svårt det varit att vara ny svensk på arbetsmarknaden. Sällan eller aldrig har motsvarande samtal förts om oss kämpande svenskar. Notera särskilt, nya svenskar behövs, men i sammanhanget måste debatten breddas. 

Att vara arbetssökande kräver total närvaro

Tidigt under 1980-talet var Arbetsförmedlingen dels indelad i länsarbetsnämnder som hade visst självstyre, dels fanns olika enheter utifrån yrkesområden, som bygg, vård- och omsorg, administration och kontor. 

Det möjliggjorde för förmedlarna att ha en närvaro mot den lokala arbetsmarknaden och på det viset var det avsevärt lättare att bolla med sin förmedlare om vilka alternativ som var möjliga. När länsarbetsnämnderna upphörde blev likformigheten inom Arbetsförmedlingen över riket förstatligad och fullbordade enligt mig, att hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet. 

Under mitt eget examensår, 2002, var akademikerkrisen ett faktum. Jag älskade min utbildning i ekonomi och politik. Jag var fyllda 40 år och hade livs- och arbetslivserfarenhet. Nio år som redovisningskonsult med oerhört varierande arbetsuppgifter och väldigt blandade kunder. De svåraste landade på mitt bord och jag älskade utmaningen. 

Hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet

Aktiviteter som är självklara i dag, som att knyta nätverk långt före LinkedIn, var saker jag tidigt föreslog som en möjlighet när jag var aktivt inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag önskade bygga nätverk med hjälp av anslagstavlorna för att hitta andra med högre akademiska meriter. Alla arbetssökande skulle placeras utifrån födelsedatum, inte kompetensområden som tidigare. Då kunde en samtala med andra i väntrummet, vi hade ju ungefär lika erfarenheter. Men se det gick inte an. 

En annan  faktor är att pengar är olika värda, framförallt på bostadsmarknaden. Att äga sitt boende, i Stockholm, och vara beredd att flytta och därmed få loss ett kapital gör kapitalet värdelöst för att få en hyreslägenhet. Låg a-kassa, som den blir vartefter åren går bestraffar oss ytterligare. 

Någon som aldrig varit utan arbete ofrivilligt, kan inte på villkors vis förstå den katastrof och riktigt ovärdiga behandling som många av oss utstår. Plötsligt en dag sitter vi i en ekonomisk misär och i ekonomiskt våld. 

Att vara arbetslös är sannerligen en grovt underskattad form av misshandel från makthavarna!

/Berit Ståhl

Läs även