Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Svårt för omgivningen att förstå karriärbyte

Att lämna en trygg anställning till förmån för frihet och lycka är svårt för omgivningen att förstå, skriver Björn Kinder.
Publicerad
En kalender med året 2023
Är frilansande eller visstidsjobb inte förvärvsarbete? Det tar tid för omgivningen att förstå ett karriärbyte, skriver Björn Kinder. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En önskan om förändring hade varit på min agenda de senaste åren – jag ville må bra och känna mig sedd.

Varför vill man bli sedd? Det ligger i den mänskliga genen.

Beslutet tog lång tid att fatta – hela 57 år. Jag lämnade ett jobb med trygghet, men som innebar ett liv bestående av sömnlösa nätter och oro för nästa dag. Kanske ville jag bara göra något roligare.

När är arbetslivet roligt? När man gör någon skillnad och blir sedd för det man gör.

Arbetslivserfarenhet är inte färdighet utan snarare en belastning

Jag har varit lyckligt lottad, rest runt i världen, bott och arbetat utomlands. Jag var anställd på ett bra företag med en anständig personalpolitik. Men det fattades något, jag kände mig inte tillräckligt uppskattad. 

Målet var att försöka att göra en arbetsförändring. Men att ha fel kön, ålder och utbildning, där arbetslivserfarenhet inte är en färdighet utan snarare en belastning ökar inte direkt chanserna att få till en förändring.

Resultatet blev bra till slut. Steget att jobba med min hobby blev möjligt. En hobby som startade för sju år sedan och utvecklats till att bli mitt yrke – att arbeta som frilans inom skådespeleri.

Dessutom har jag två andra jobb som också är väldigt stimulerande. Där jag får direktåterkoppling om jag gör ett bra jobb – instruktör på ett eventföretag och butiksmedarbetare i en verksamhet som hjälper barn som har det svårt i världen.

Svårt för omgivningen att förstå att detta också är ett jobb

Det har nu gått över två år och livet är på en bra plats. Men vad som är svårt för omgivningen att förstå, är att detta också är ett jobb. Kanske inte 40 timmar i veckan och 8 till 17 varje vardag och lediga helger. Allt som oftast får jag kommentaren: 

"Nu har det gått tre år sedan du slutade jobba. Hur känns det?” 

Jag har inte slutat jobba men jag slutade min trygga anställning efter 25 fantastiska år och klev in i ett nytt kapitel i livet. Nyligen blev jag varse om att alla inte har förstått min nuvarande arbetssituation. En nära familjemedlem yppade: 

”Vad skönt det måste vara för dig nu när du inte är förvärvsarbetande och kan vara ledig över jul och nyår" 

Vad betyder ens förvärvsarbetande? Det tar tydligen lång tid för vissa att fatta att jag är lika mycket förvärvsarbetande som andra. För mig är det inte svårt att förstå. 

/Björn Kinder

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson