Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Svårt för omgivningen att förstå karriärbyte

Att lämna en trygg anställning till förmån för frihet och lycka är svårt för omgivningen att förstå, skriver Björn Kinder.
Publicerad
En kalender med året 2023
Är frilansande eller visstidsjobb inte förvärvsarbete? Det tar tid för omgivningen att förstå ett karriärbyte, skriver Björn Kinder. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En önskan om förändring hade varit på min agenda de senaste åren – jag ville må bra och känna mig sedd.

Varför vill man bli sedd? Det ligger i den mänskliga genen.

Beslutet tog lång tid att fatta – hela 57 år. Jag lämnade ett jobb med trygghet, men som innebar ett liv bestående av sömnlösa nätter och oro för nästa dag. Kanske ville jag bara göra något roligare.

När är arbetslivet roligt? När man gör någon skillnad och blir sedd för det man gör.

Arbetslivserfarenhet är inte färdighet utan snarare en belastning

Jag har varit lyckligt lottad, rest runt i världen, bott och arbetat utomlands. Jag var anställd på ett bra företag med en anständig personalpolitik. Men det fattades något, jag kände mig inte tillräckligt uppskattad. 

Målet var att försöka att göra en arbetsförändring. Men att ha fel kön, ålder och utbildning, där arbetslivserfarenhet inte är en färdighet utan snarare en belastning ökar inte direkt chanserna att få till en förändring.

Resultatet blev bra till slut. Steget att jobba med min hobby blev möjligt. En hobby som startade för sju år sedan och utvecklats till att bli mitt yrke – att arbeta som frilans inom skådespeleri.

Dessutom har jag två andra jobb som också är väldigt stimulerande. Där jag får direktåterkoppling om jag gör ett bra jobb – instruktör på ett eventföretag och butiksmedarbetare i en verksamhet som hjälper barn som har det svårt i världen.

Svårt för omgivningen att förstå att detta också är ett jobb

Det har nu gått över två år och livet är på en bra plats. Men vad som är svårt för omgivningen att förstå, är att detta också är ett jobb. Kanske inte 40 timmar i veckan och 8 till 17 varje vardag och lediga helger. Allt som oftast får jag kommentaren: 

"Nu har det gått tre år sedan du slutade jobba. Hur känns det?” 

Jag har inte slutat jobba men jag slutade min trygga anställning efter 25 fantastiska år och klev in i ett nytt kapitel i livet. Nyligen blev jag varse om att alla inte har förstått min nuvarande arbetssituation. En nära familjemedlem yppade: 

”Vad skönt det måste vara för dig nu när du inte är förvärvsarbetande och kan vara ledig över jul och nyår" 

Vad betyder ens förvärvsarbetande? Det tar tydligen lång tid för vissa att fatta att jag är lika mycket förvärvsarbetande som andra. För mig är det inte svårt att förstå. 

/Björn Kinder

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam