Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Svårt för omgivningen att förstå karriärbyte

Att lämna en trygg anställning till förmån för frihet och lycka är svårt för omgivningen att förstå, skriver Björn Kinder.
Publicerad
En kalender med året 2023
Är frilansande eller visstidsjobb inte förvärvsarbete? Det tar tid för omgivningen att förstå ett karriärbyte, skriver Björn Kinder. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En önskan om förändring hade varit på min agenda de senaste åren – jag ville må bra och känna mig sedd.

Varför vill man bli sedd? Det ligger i den mänskliga genen.

Beslutet tog lång tid att fatta – hela 57 år. Jag lämnade ett jobb med trygghet, men som innebar ett liv bestående av sömnlösa nätter och oro för nästa dag. Kanske ville jag bara göra något roligare.

När är arbetslivet roligt? När man gör någon skillnad och blir sedd för det man gör.

Arbetslivserfarenhet är inte färdighet utan snarare en belastning

Jag har varit lyckligt lottad, rest runt i världen, bott och arbetat utomlands. Jag var anställd på ett bra företag med en anständig personalpolitik. Men det fattades något, jag kände mig inte tillräckligt uppskattad. 

Målet var att försöka att göra en arbetsförändring. Men att ha fel kön, ålder och utbildning, där arbetslivserfarenhet inte är en färdighet utan snarare en belastning ökar inte direkt chanserna att få till en förändring.

Resultatet blev bra till slut. Steget att jobba med min hobby blev möjligt. En hobby som startade för sju år sedan och utvecklats till att bli mitt yrke – att arbeta som frilans inom skådespeleri.

Dessutom har jag två andra jobb som också är väldigt stimulerande. Där jag får direktåterkoppling om jag gör ett bra jobb – instruktör på ett eventföretag och butiksmedarbetare i en verksamhet som hjälper barn som har det svårt i världen.

Svårt för omgivningen att förstå att detta också är ett jobb

Det har nu gått över två år och livet är på en bra plats. Men vad som är svårt för omgivningen att förstå, är att detta också är ett jobb. Kanske inte 40 timmar i veckan och 8 till 17 varje vardag och lediga helger. Allt som oftast får jag kommentaren: 

"Nu har det gått tre år sedan du slutade jobba. Hur känns det?” 

Jag har inte slutat jobba men jag slutade min trygga anställning efter 25 fantastiska år och klev in i ett nytt kapitel i livet. Nyligen blev jag varse om att alla inte har förstått min nuvarande arbetssituation. En nära familjemedlem yppade: 

”Vad skönt det måste vara för dig nu när du inte är förvärvsarbetande och kan vara ledig över jul och nyår" 

Vad betyder ens förvärvsarbetande? Det tar tydligen lång tid för vissa att fatta att jag är lika mycket förvärvsarbetande som andra. För mig är det inte svårt att förstå. 

/Björn Kinder

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.