Jag sorterar artiklar om ekonomin i två högar. En för dem som varnade för en jättelik global kris. En annan för dem som lovade stark tillväxt, låg arbetslöshet och med decimalprognoser om räntor och inflation. Den "gladhögen" blev stor. Där förutspåddes "business as usual" av tunga bedömare: regeringen, dess ekonomiska råd, konjunkturinstitut, riksbank, internationella organ, bankerna men också av facket. Med facit i hand vet vi att den unisona jubelkören hade totalt fel. Aldrig har så många spått så fel om så mycket och orsakat så stor skada!
I min tunna hög med varningar fanns fria ekonomer som professor Robert Shiller vid Yale, de vid tankesmedjan CEPS i Bryssel och Levy Institutet i USA. Inga svenska rapporter fanns där (frånsett några av mina egna artiklar som dock såg en mer begränsad kris framför sig).
Shiller, CEPS och Levy gav en dyster bild med en ohållbar fastighetsbubbla i USA och i Europa. Klipska personer som årets nobelpristagare i ekonomi, Paul Krugman, insåg också att bubblan var på väg att brista. Nu säger många, särskilt svenska banker och den svenska regeringen, att krisen kom som en blixt från klar himmel. Det är inte sant - varningarna fanns där för den som ville se.
Krisen orsakar ofantliga kostnader. 10 000 miljarderkronorsfrågan är varför ingen ansvarig brytt sig om varningarna. Regeringar och medias ekonomfavoriter verkar bara ha tagit till sig varandras ryggkliande harmonibudskap. Vi bankkunder betalar mångmiljardbelopp för tusentals extremt högavlönade så kallade analytiker. Varför sa de ingenting om den egna bankens vettlösa cirkus i Baltikum och Islands heklautbrott?
Regeringsförslaget att skapa jättelika buffertfonder för nya kriser bygger på teorin om blixtnedslag som slår blint. Ingen antas kunna förutse kriser och vi måste betala höga premier i förväg.
Men de riktiga prognoserna visar att det är möjligt att förutsäga även finanskriser och skaffa sig "åskledare". Utmaningen ligger i att skapa ett samhälle där även kritiska röster hörs. Regeringar, fackliga fondförvaltare och medlemmarna måste få höra andra röster än bankernas. Då minskar riskerna för sådana rekordförluster som nu drabbat konfliktfonder, pensionsfonder och privata ekonomier.
Ett första steg vore om Unionen och andra stora fondförvaltare etablerar ett samarbete och stöd till de institut som hade rätt om dagens kris. Ingenting garanterar att de har rätt också i framtiden men oddsen talar för att det är bättre än att spendera stora belopp på Carnegie med flera som säkert är skickliga på att räkna räntemarginaler och göra tjusiga Power Points. Men i det långa loppet är sådant ointressant jämfört med att de har missat den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet!
