Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Stöd dem som varnade för finanskrisen

Unionen bör stödja de ekonomer och institut som varnade för finanskrisen, tycker Roland Spånt, TCO:s chefsekonom.
Roland Spånt Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag sorterar artiklar om ekonomin i två högar. En för dem som varnade för en jättelik global kris. En annan för dem som lovade stark tillväxt, låg arbetslöshet och med decimalprognoser om räntor och inflation. Den "gladhögen" blev stor. Där förutspåddes "business as usual" av tunga bedömare: regeringen, dess ekonomiska råd, konjunkturinstitut, riksbank, internationella organ, bankerna men också av facket. Med facit i hand vet vi att den unisona jubelkören hade totalt fel. Aldrig har så många spått så fel om så mycket och orsakat så stor skada!

I min tunna hög med varningar fanns fria ekonomer som professor Robert Shiller vid Yale, de vid tankesmedjan CEPS i Bryssel och Levy Institutet i USA. Inga svenska rapporter fanns där (frånsett några av mina egna artiklar som dock såg en mer begränsad kris framför sig).

Shiller, CEPS och Levy gav en dyster bild med en ohållbar fastighetsbubbla i USA och i Europa. Klipska personer som årets nobelpristagare i ekonomi, Paul Krugman, insåg också att bubblan var på väg att brista. Nu säger många, särskilt svenska banker och den svenska regeringen, att krisen kom som en blixt från klar himmel. Det är inte sant - varningarna fanns där för den som ville se.

Krisen orsakar ofantliga kostnader. 10 000 miljarderkronorsfrågan är varför ingen ansvarig brytt sig om varningarna. Regeringar och medias ekonomfavoriter verkar bara ha tagit till sig varandras ryggkliande harmonibudskap. Vi bankkunder betalar mångmiljardbelopp för tusentals extremt högavlönade så kallade analytiker. Varför sa de ingenting om den egna bankens vettlösa cirkus i Baltikum och Islands heklautbrott? 

Regeringsförslaget att skapa jättelika buffertfonder för nya kriser bygger på teorin om blixtnedslag som slår blint. Ingen antas kunna förutse kriser och vi måste betala höga premier i förväg.

Men de riktiga prognoserna visar att det är möjligt att förutsäga även finanskriser och skaffa sig "åskledare". Utmaningen ligger i att skapa ett samhälle där även kritiska röster hörs. Regeringar, fackliga fondförvaltare och medlemmarna måste få höra andra röster än bankernas. Då minskar riskerna för sådana rekordförluster som nu drabbat konfliktfonder, pensionsfonder och privata ekonomier.

Ett första steg vore om Unionen och andra stora fondförvaltare etablerar ett samarbete och stöd till de institut som hade rätt om dagens kris. Ingenting garanterar att de har rätt också i framtiden men oddsen talar för att det är bättre än att spendera stora belopp på Carnegie med flera som säkert är skickliga på att räkna räntemarginaler och göra tjusiga Power Points. Men i det långa loppet är sådant ointressant jämfört med att de har missat den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet! 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Stress slår sönder organisationer

Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. När ska organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början, skriver Mikael Buskas.
Mikael Buskas Publicerad 17 februari 2026, kl 09:15
stress på kontoret
Rimliga förväntningar och en kultur som känns i väggarna gör att medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera, skriver Mikael Buskas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år i arbetslivet, varav flera i ledande roller, trodde jag att jag hade en ganska stabil bild av hur förändring, ledarskap och utveckling fungerar i praktiken. De senaste åren har dock gett mig en ny och mer bekymrande insikt om hur dagens arbetsliv ofta är organiserat, och varför så många människor känner sig slitna, stressade och uppgivna.

Min resa tog fart efter att jag valde att avsluta en anställning i ett företag som var på väg in i rekonstruktion, en arbetsplats jag trivdes mycket bra på. Jag behövde säkra min ekonomi och ta mig vidare. Därefter följde två chefsroller på relativt kort tid. I ena fallet på en arbetsplats där personen som anställt mig redan hade lämnat när jag själv klev in. I andra fallet fanns inte tidigare anställd för rollen längre på plats. Jag fick senare information om att det blivit för mycket för den personen. 

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet 

Det jag möttes av var organisationer som knappt visste vilket håll de skulle springa åt. Onboarding kunde vara otydlig eller obefintlig. De personer som enligt plan skulle fungera som stöd var så pressade av sin egen vardag att de knappt gick att få tag på. Samtidigt förväntades man leverera, sätta riktning och skapa hållbara resultat.

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet. Trötthet på ständiga omorganisationer, nya chefer och ännu en ”ny väg framåt”. I korridorerna kunde man nästan känna hur förväntningarna var låga, hur länge skulle den här ledaren hålla? Jag förstår dem fullt ut. Förändring kan vara både nödvändig och utvecklande, men när den kommer för ofta, för snabbt och utan stabil grund skapar den snarare motstånd än engagemang.

Ansvar breddas, resurser minskar

Allt oftare ser jag också hur roller slås ihop. Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. I flera fall har personer före mig gått rakt in i den berömda väggen. Ändå fortsätter man, som om det bara handlade om att hitta ”rätt person” nästa gång. Som om problemet vore individen och inte grunden i bolaget.

Kalendrarna fylls av möten. Powerpointpresentationer avlöser varandra. Listor med initiativ och satsningar växer. Men tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar. Istället får vi utbildningar i prioriteringstekniker och effektivitet, allt för att pressa in ännu mer i redan överfulla arbetsdagar.

Arbetsmiljöverket kan man hitta information om att en arbetsplats med ohälsosam arbetsbelastning kan ge hjärtproblem, stroke, depression, utmattningssyndrom och i förlängningen för tidig död. 
Kanske är det dags att diskutera om Arbetsmiljöverkets tillsyn i framtiden även kan bidra till ökad transparens, så att arbetssökande lättare kan förstå vilken arbetsmiljö de faktiskt kliver in i.

Tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar

När ska fler organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början? Rimliga förväntningar. En kultur som känns i väggarna och där medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera.

Ett fungerande arbetsliv är ett samspel mellan företag, ledare och medarbetare. Det kräver respekt för människors begränsningar, oavsett titel. De företag som lyckas med detta finns redan. Studera dem. Lär av dem och kopiera det som faktiskt fungerar.

/Mikael Buskas