Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Snälla Unionen kämpa inte för kontoren

Hybridarbete är bra för både klimatet, medarbetarna och för företagen. Så tvinga inte tillbaka anställda till kontoren, skriver Mårten Westberg.
Publicerad
kontorsstolar till vänster, till höger Mårten Westerberg
Att tvinga tillbaka anställda till kontoren är att gå bakåt i utvecklingen, skriver Mårten Westerberg Foto: Åsa Tällgård/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det är bra för Unionens medlemmar att slippa (i genomsnitt) 31 minuters pendling till ett kontorsrum som inte skiljer sig från rummet där hemma, från grannens Attefallshus, från landet, från caféet eller någon av de allt fler platser som folk upptäcker att de kan utföra sitt arbete ifrån.

Hybridarbete är också bra för klimatet med lägre utsläpp, för företagen och för skattebetalarna. Från Silicon Valley rapporteras att alla de nya företagen är kontorslösa, och att de flesta arbetar på produkter som gör det ännu lättare att utföra arbete varifrån som helst.

Men det är just det som oroar Unionens avgående ordförande Martin Linder. När även svenska företag och andra organisationer inser att de kan spara ett par hundra tusen kronor per anställd och år på att inte längre ha kontor, då kommer många göra sig av med kontoren. Kan Unionen driva på för att en del av de här besparingarna blir lön, en budget för coworking eller ergonomisk utrustning som vi kan använda därhemma?

Vinnare är kontrollen och förlorare är miljön

Vad ska hända med Unionens långa och framgångsrika arbete för en god arbetsmiljö? Unionen kan ju inte gärna komma hem och stoppa oss från att jobba i soffan. 

Här finns en risk för ”den danska lösningen”: att göra arbetsgivaren ansvarig för arbetsmiljön för alla som arbetar på distans mer än två dagar i veckan. Resultatet är att mycket få danskar jobbar på distans mer än två dagar i veckan. Det gör också att de har en kontorsplats. Så stoppas en stor del av den strukturella omvandlingen. Vinnare är kontrollen. Förlorare är miljön, företagen och de anställda.

På LinkedIn får nio procent av jobbannonserna nu 50 procent av ansökningarna. De nio procenten är arbeten som kan utföras helt på distans och rekryterarare vittnar om att en fråga som ställs i nästan alla intervjuer är om rollen är “flexibel”.

om man betraktar sig som en facklig organisation som bygger på organisering, mobilisering och kollektiv styrka, det jag menar är en facklig grunduppgift – då måste alla steg mot att själva driva på för att lösa upp arbetsplatsgemenskapen vara att betrakta som ett självskadebeteende” skriver Martin Linder.

Ett självskadebeteende att surra sig vid masten på ett sjunkande skepp

Ja, eller så vore det ett självskadebeteende att surra sig vid masten på ett sjunkande skepp. Vad annat kan vi kalla en linje som är dyrare för arbetsgivare, som tvingar Unionens medlemmar att pendla fem timmar i veckan oavsett de vill eller ej, och är skadlig för miljön?  

Lyckas man mot förmodan få igenom lagstiftning som stoppar den pågående frihetsrevolutionen så tappar svenska företag marknad mot sina utländska konkurrenter, fler blir arbetslösa, kvinnor i traditionella äktenskap och funktionsvarierade slås ut från arbetsmarknaden igen efter några goda år. 

Är det arbetsgemenskap eller arbetsPLATSgemenskap vi söker? Vi ser i stället att Unionens uppdrag blir bredare, komplexare och mer spännande nu när jobbet kan utföras från hundra olika platser och medlemmarnas frihetsgrader blir en naturlig del av uppdraget.  

Som Martin Linder är inne på måste din individuella frihet ställas mot gruppens. Den ekvationen är sällan enkel. Så länge arbetet blir utfört räcker det inte att chefen och din kollega Börje vill vrida tillbaka klockan till 2019; men om arbetet INTE blir utfört, då måste något ske.

Hybridarbete passar inte alla

Studier visar också att hybridarbete inte passar alla. Börje har kanske inte orkat med att odla fler sociala kontakter än de han har till dig och dina kollegor. Sen 2019 känner han sig ensam.

Kollegan Berits man kanske förväntar sig att hon ska ha städat, tvättat och lagat mat ”eftersom hon ändå är hemma”. Makens förväntningar gör hemarbete stressigt för Berit. Nyanställda Beatrice vill också träffa sina kollegor eftersom hon känner att hon lär sig snabbare när hon fysiskt får sitta bredvid en kollega.

Att ses, fysiskt närvarande i samma rum, är alltså ett verkligt behov. Men det betyder inte nödvändigtvis att alla företag och alla myndigheter ska ha en uppvärmd kontorsyta. Bättre lösningar poppar upp ur marken lika fort som svamparna denna underbara svamp-plockar-höst.

Börje, Berit och Beatrice kan till exempel använda sig av en app som finns på marknaden för att bestämma hur, när och var de vill jobba tillsammans med de kollegor som just den dagen vill jobba med dem. De kan också bjuda in kollegorna att jobba hemma hos sig. Att jobba tillsammans hos någon kollega är ett alternativ som förstås alltid har funnits, men har börjat sprida sig först efter pandemin. En bieffekt är att det skapar sammanhållning, men det passar förstås inte alla.

Det är mer komplicerat att vara chef nu

Om Börje, Berit, Beatrice och du jobbar fem timmar i ett kontor i något av de andra hundratals alternativ ni hittar i kontors-appen så är det en yta som används av någon annan innan och efter att ni var där. Alternativet att ha ett kontor stående för er två eller tre dagar i veckan innebär att kontoret står tomt nittio procent av tiden.  

Det är mer komplicerat att vara chef nu när psykologiska behov, familjesituation och pendling är en del av pusslet och medarbetarna ska vara vuxna som leder sig själva i arbetet. Det är mer komplicerat, men bättre. Låt oss omfamna det. 

/Mårten Westberg

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sverige måste ta vara på sina resurser

Arbetsgivare skriker efter kompetens samtidigt som arbetslösheten växer. Sveriges företag måste våga ta ett större ansvar och se potentialen även hos dem som saknar "rätt" meriter, skriver Aralia Eriksson.
Publicerad 28 oktober 2025, kl 09:15
Om Sveriges företag ska lösa kompetensbristen måste man bredda synen på framtida medarbetare, skriver Aralia Eriksson. Foto: Colourbox/AKG Sverige
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sverige står inför en dubbel utmaning: hög arbetslöshet och akut kompetensbrist. Sedan 2008 har antalet inskrivna arbetssökande ökat med ungefär 65 procent. Samtidigt ropar arbetsgivare efter personal. SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) beräknar att välfärden behöver rekrytera över 400 000 medarbetare fram till 2031, och näringslivet vittnar om att kompetensbrist är det största tillväxthindret. 

Allra mest oroande är utvecklingen för de långtidsarbetslösa, nästan hälften av alla inskrivna har varit arbetslösa i mer än ett år, och nästan 100 000 i mer än två år. Ju längre en person står utanför arbetsmarknaden, desto svårare blir vägen tillbaka. 

När man talar om arbetslöshet handlar det inte bara om individen, utan om hela familjer och samhällen. När vuxna står utan arbete ökar risken för psykisk ohälsa, social utsatthet och kriminalitet. Barn som växer upp i hem utan arbetsinkomst påverkas i sina studier, sin hälsa och framtida arbetsförmåga. Även de riskerar att hamna utanför när de växer upp. 

När vuxna står utan arbete ökar risken för psykisk ohälsa

Varje år som människor står utanför arbetslivet innebär ökade kostnader för sociala insatser, sjukvård och rättsväsende, pengar som istället kunde investeras i utbildning, företagande och samhällsutveckling. 

Debatten om arbetslöshet förenklas ofta till frågor om etnicitet och migration. Men utanförskap handlar också om funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa, geografi och socioekonomisk bakgrund. Detta är en grupp med stor potential, men som alltför ofta hamnar längst bak i kön till arbete. 

Om vi missar att rikta insatser till dessa grupper riskerar vi att förlora både individers möjligheter och samhällets potentiella resurser. Dagens system fastnar i regelverk och uppföljning, istället för att fokusera på det som leder till faktiska resultat. 

Arbetsförmedlingens upphandlingar styrs alltför ofta av lägsta pris istället för kvalitet

Det är ofta viktigare att följa små detaljer i ett upphandlat arbetsmarknadsavtal än att verkligen hjälpa individer att nå sina mål och närma sig egen försörjning. Arbetsförmedlingens upphandlingar styrs dessutom alltför ofta av lägsta pris istället för kvalitet. Det leder till att människor fastnar i långvarigt utanförskap, trots att vi vet att rätt stöd, praktik och utbildning fungerar. 

För att lyckas behöver alla hjälpas åt. Arbetsgivare måste både vilja och våga ta ett större ansvar, till exempel genom att ta emot praktikanter från grupper som står utanför arbetsmarknaden.  Vi vet att potentialen är stor även hos dem utan den ”perfekta” bakgrunden. 

Genom insatser som praktik, nystartsjobb och mentorskap kan fler växa in i roller och bli långsiktigt värdefulla medarbetare. För arbetsgivare innebär det inte bara socialt ansvar, utan också stärkt kompetensförsörjning och ökad konkurrenskraft. I stort, ger det en starkare konkurrensfördel för Sverige som verkar på en alltmer global utsatt marknad. 

Utanförskap är inte bara en social fråga, det är en ekonomisk förlustaffär. Varje individ som går från bidrag till arbete stärker både sin egen försörjning och Sveriges tillväxt. Därför måste vi samarbeta mer effektivt mellan offentliga aktörer, arbetsgivare och leverantörer. Sverige har råd att göra detta. Frågan är om vi har råd att låta bli? 

Aralia Eriksson, vd på AKG Sverige