Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Snälla Unionen kämpa inte för kontoren

Hybridarbete är bra för både klimatet, medarbetarna och för företagen. Så tvinga inte tillbaka anställda till kontoren, skriver Mårten Westberg.
Publicerad
kontorsstolar till vänster, till höger Mårten Westerberg
Att tvinga tillbaka anställda till kontoren är att gå bakåt i utvecklingen, skriver Mårten Westerberg Foto: Åsa Tällgård/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det är bra för Unionens medlemmar att slippa (i genomsnitt) 31 minuters pendling till ett kontorsrum som inte skiljer sig från rummet där hemma, från grannens Attefallshus, från landet, från caféet eller någon av de allt fler platser som folk upptäcker att de kan utföra sitt arbete ifrån.

Hybridarbete är också bra för klimatet med lägre utsläpp, för företagen och för skattebetalarna. Från Silicon Valley rapporteras att alla de nya företagen är kontorslösa, och att de flesta arbetar på produkter som gör det ännu lättare att utföra arbete varifrån som helst.

Men det är just det som oroar Unionens avgående ordförande Martin Linder. När även svenska företag och andra organisationer inser att de kan spara ett par hundra tusen kronor per anställd och år på att inte längre ha kontor, då kommer många göra sig av med kontoren. Kan Unionen driva på för att en del av de här besparingarna blir lön, en budget för coworking eller ergonomisk utrustning som vi kan använda därhemma?

Vinnare är kontrollen och förlorare är miljön

Vad ska hända med Unionens långa och framgångsrika arbete för en god arbetsmiljö? Unionen kan ju inte gärna komma hem och stoppa oss från att jobba i soffan. 

Här finns en risk för ”den danska lösningen”: att göra arbetsgivaren ansvarig för arbetsmiljön för alla som arbetar på distans mer än två dagar i veckan. Resultatet är att mycket få danskar jobbar på distans mer än två dagar i veckan. Det gör också att de har en kontorsplats. Så stoppas en stor del av den strukturella omvandlingen. Vinnare är kontrollen. Förlorare är miljön, företagen och de anställda.

På LinkedIn får nio procent av jobbannonserna nu 50 procent av ansökningarna. De nio procenten är arbeten som kan utföras helt på distans och rekryterarare vittnar om att en fråga som ställs i nästan alla intervjuer är om rollen är “flexibel”.

om man betraktar sig som en facklig organisation som bygger på organisering, mobilisering och kollektiv styrka, det jag menar är en facklig grunduppgift – då måste alla steg mot att själva driva på för att lösa upp arbetsplatsgemenskapen vara att betrakta som ett självskadebeteende” skriver Martin Linder.

Ett självskadebeteende att surra sig vid masten på ett sjunkande skepp

Ja, eller så vore det ett självskadebeteende att surra sig vid masten på ett sjunkande skepp. Vad annat kan vi kalla en linje som är dyrare för arbetsgivare, som tvingar Unionens medlemmar att pendla fem timmar i veckan oavsett de vill eller ej, och är skadlig för miljön?  

Lyckas man mot förmodan få igenom lagstiftning som stoppar den pågående frihetsrevolutionen så tappar svenska företag marknad mot sina utländska konkurrenter, fler blir arbetslösa, kvinnor i traditionella äktenskap och funktionsvarierade slås ut från arbetsmarknaden igen efter några goda år. 

Är det arbetsgemenskap eller arbetsPLATSgemenskap vi söker? Vi ser i stället att Unionens uppdrag blir bredare, komplexare och mer spännande nu när jobbet kan utföras från hundra olika platser och medlemmarnas frihetsgrader blir en naturlig del av uppdraget.  

Som Martin Linder är inne på måste din individuella frihet ställas mot gruppens. Den ekvationen är sällan enkel. Så länge arbetet blir utfört räcker det inte att chefen och din kollega Börje vill vrida tillbaka klockan till 2019; men om arbetet INTE blir utfört, då måste något ske.

Hybridarbete passar inte alla

Studier visar också att hybridarbete inte passar alla. Börje har kanske inte orkat med att odla fler sociala kontakter än de han har till dig och dina kollegor. Sen 2019 känner han sig ensam.

Kollegan Berits man kanske förväntar sig att hon ska ha städat, tvättat och lagat mat ”eftersom hon ändå är hemma”. Makens förväntningar gör hemarbete stressigt för Berit. Nyanställda Beatrice vill också träffa sina kollegor eftersom hon känner att hon lär sig snabbare när hon fysiskt får sitta bredvid en kollega.

Att ses, fysiskt närvarande i samma rum, är alltså ett verkligt behov. Men det betyder inte nödvändigtvis att alla företag och alla myndigheter ska ha en uppvärmd kontorsyta. Bättre lösningar poppar upp ur marken lika fort som svamparna denna underbara svamp-plockar-höst.

Börje, Berit och Beatrice kan till exempel använda sig av en app som finns på marknaden för att bestämma hur, när och var de vill jobba tillsammans med de kollegor som just den dagen vill jobba med dem. De kan också bjuda in kollegorna att jobba hemma hos sig. Att jobba tillsammans hos någon kollega är ett alternativ som förstås alltid har funnits, men har börjat sprida sig först efter pandemin. En bieffekt är att det skapar sammanhållning, men det passar förstås inte alla.

Det är mer komplicerat att vara chef nu

Om Börje, Berit, Beatrice och du jobbar fem timmar i ett kontor i något av de andra hundratals alternativ ni hittar i kontors-appen så är det en yta som används av någon annan innan och efter att ni var där. Alternativet att ha ett kontor stående för er två eller tre dagar i veckan innebär att kontoret står tomt nittio procent av tiden.  

Det är mer komplicerat att vara chef nu när psykologiska behov, familjesituation och pendling är en del av pusslet och medarbetarna ska vara vuxna som leder sig själva i arbetet. Det är mer komplicerat, men bättre. Låt oss omfamna det. 

/Mårten Westberg

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Försäkringskassans avslag tar inte bort problemet – det bara flyttas

När Försäkringskassan säger nej till ersättning försvinner inte behoven – bara stödet. Resultatet blir att sjuka människor faller mellan systemen och att kostnaderna vältras över på kommuner och vård, medan individens liv rasar i fritt fall, skriver Lena Hallonlöf.
Lena Hallonlöf Publicerad 2 juni 2026, kl 09:15
Försäkringskassan nekar sjukersättning
Försäkringskassan har skapat ett dokumentationssystem som försvårar för alla parter som är involverade. Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning, skriver Lena Hallonlöf. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Försäkringskassans ska skapa ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning. Du och jag betalar in till denna försäkring genom att betala skatt, i tron om att den fungerar. Men för många blir kontakten med myndigheten en chock. De möts av ett system med allvarliga brister, nekas ersättning när de blir sjuka och hamnar i en nedåtgående spiral ekonomiskt, psykiskt och fysiskt. 

När Försäkringskassan ger avslag betyder det inte att problemet försvinner. Det betyder bara att man belastar andra system inom bland annat vården och kommunerna då en del personer hamnar utanför systemet.

Så hur ser verkligheten ut? 

Lena Hallonlöf

Försäkringskassan har kritiserats av flera instanser. Bland annat för att de tolkar lagstiftningen för snävt i linje med praxis och styrning. Det skapar en enorm frustration för individen, läkare, vården, familjer, och advokater. Många hamnar även i ett glapp mellan olika system. Man anses för frisk för att få stöd, men är för sjuk för att kunna söka och få ett jobb. 

Problematiken med att behöva stå till arbetsmarknadens förfogande trots att man är sjuk för att skydda sin sjukpenningsgrundande inkomst är en juridisk paradox. Att få motsägelsefulla krav från två olika myndigheter, såsom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skapar en enorm stress.

Att ge avslag betyder inte att problemet försvinner

Myndigheten har även fått anmärkningar om rättsliga brister i beslut om återkrav angående sjukpenning och föräldrapenning. Och att handläggningstiderna är för långa.

Här kommer ett exempel på hur det kan slå. Namnet är fiktivt men inte situationen. 

Tänk dig en ensamstående mamma (vi kan kalla henne Åsa) med två barn som efter fem års heltidssjukskrivning plötsligt kastas ut ur systemet. Hon får ingen sjukpenning under tiden som FK ser över hennes begäran av omprövning och ingen sjukpenning när ärendet går vidare till förvaltningsrätten. 

Att få ett slutgiltigt beslut kan ta flera månader. Samtidigt kräver Försäkringskassan att hon ska skriva in sig på Arbetsförmedlingen för att söka jobb på heltid för att få behålla sin SGI. Åsa upptäcker då att hon inte kvalificerar för a-kassa även om hon troget betalat in till den då han varit sjukskriven. Hon blir erbjuden Aktivitetsstöd, via Arbetsförmedlingen, som är på en mycket låg ekonomisk nivå.

Under de kommande månaderna försämras Åsas hälsa på grund av den ekonomiska pressen. Elen stängs av, och hon orkar inte öppna Kivra för att betala räkningarna. För att betala för mat så tar hon ett snabblån med hög ränta. ”Hur hamnade jag här?” tänker hon nästan dagligen. Denna berättelse är mycket vanligare än vi tror i dagens Sverige. 

Är det rimligt att en läkare följer med patienten hem för att notera begränsningarna i vardagen?

Även Justitieombudsmannen har riktat kritik mot FK för brister i utredningar. Ett mycket vanligt och återkommande standardsvar när det blir avslag är exempelvis att ”det saknas objektiva fynd” av läkaren. Är det rimligt att en läkare följer med patienten hem en hel dag för att notera begränsningarna i vardagen? 

Ytterligare ett exempel på hur det ofta blir, utifrån mina erfarenheter: 

Ove har varit sjukskriven för utmattning och depression.  Ett standardsvar kan då vara:

”Försäkringskassan bedömer att dina besvär inte är så omfattande att du inte skulle klara av ett lättare och mindre stressigt arbete. Sådana arbeten finns till exempel inom yrkesgruppen: ekonomi, värdering och administration.  Arbetsuppgifterna har fasta ramar och utförs i strukturerade sammanhang.”

Ove får förslag om att arbeta med ekonomi då det är förutsägbart. Man tar ingen hänsyn till att Ove aldrig har arbetat med ekonomi förut och att han inte har kraft att gå en utbildning. Man kan fråga sig om det är rättssäkert att många individer får samma standardsvar utan att man tagit hänsyn till personens utbildning, cv och förutsättningar? 

Myndigheten har enligt lag ett samordningsansvar i sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen. Det innebär bland annat att de ska utreda behovet av rehabilitering och samverka med andra aktörer. 

Men det fungerar inte i praktiken. Varför? 

Det beror på sättet systemet är konstruerat. Handläggare träffar oftast inte personen direkt utan tar beslut på skriftliga underlag. 

Visst kan handläggarna luta sig mot interna jurister och medicinskt kunniga personer, men dessa personer anser jag omöjligt kan vara objektiva. Att man även tittar på saker ur ett juridiskt perspektiv gör att fokus skiftas från själva sjukdomen till att se om den passar in i lagens formuleringar.

Handläggare ska tolka avancerade läkarutlåtanden. Och när FK avfärdar läkares kliniska bedömningar av symptom som inte syns på ett provsvar (till exempel vid utmattningssyndrom eller smärta) så underminerar de en hel profession. 

Läkare lägger enormt mycket tid på att komplettera intyg som FK ändå underkänner. Detta skapar en resursförlust för hela sjukvården. 

Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning

FK har skapat ett juridiskt dokumentationssystem som försvårar för alla parter som är involverade. Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning. Läkarens sjukintyg väger tungt men läkare har inte en juridisk utbildning. Systemet är tänkt att vara rättssäkert och likvärdigt, men i praktiken kräver det en nivå av precision som många – både patienter och läkare – inte har rimliga förutsättningar att leverera. 

Läkare är utbildade i att diagnostisera och behandla – inte i att formulera sig enligt de juridiska kriterier som styr sjukpenningen. Trots att man är sjuk förväntas man samordna läkare, förstå beslut, formulera juridiska invändningar och begära omprövning. Även personer som har flera utlåtande från olika läkare blir ibland nekade sjukpenning. 

I slutändan styrs FK av regleringsbrev från regeringen. Om målet är att sänka sjuktalen så prioriteras inte rehabiliterande insatser för återgång i arbete. Kostnader flyttas från staten till kommunerna. Detta gynnar inte någon i slutändan.

Hur är det möjligt att man inom politiken inte behöver använda sig av konsekvensanalyser och tänka långsiktigt? Hur bristfälliga och rättsosäkra beslut kostar samhället mer pengar i slutändan? 

I framtiden vill jag se mer rättssäkra bedömningar, tillfällig ersättning under omprövning, och att SGI skyddas automatiskt under omprövning.

Jag önskar också att myndigheter samarbetar, bättre dialog med behandlade läkare och patient, starkare rehabiliteringsfokus och kortare handläggningstider.

Sist vill jag ha krav på individuella motiveringar och större vikt vid behandlande läkares bedömning. 

Frågan är inte om vi har råd att reformera Försäkringskassan – utan om vi har råd att låta bli.

/Lena Hallonlöf