Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Slopa ungdomslönerna!

Ungdomslöner är lönedumpande och ovärdiga. Unionen borde därför kämpa för att få bort dem ur avtalen, skriver Arvid Taawo, som jobbar på callcenter.
Publicerad
Shutterstock
Arvid Taawo som jobbar i callcenterbranschen tycker att hans fackförbund Unionen borde kämpa för att få bort ungdomslönerna ur avtalen. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar på ett callcenter som teknisk support för kunderna till en av landets största bredbandsleverantörer. Det är en arbetsplats - och en bransch - med en väldigt låg medelålder över lag. För en del är det första jobbet efter gymnasiet, för andra ett deltidsjobb vid sidan av studier. För många andra, däribland jag själv, är det första bästa som gick att hitta på dagens kassa arbetsmarknad och det jobb som ska betala mat, hyra och resten av livsnödvändigheterna.

Att det kollektivavtal som Unionen förhandlat fram för branschen då har ungdomslöner hela vägen upp till 24 år gör mig därför väldigt besviken på mitt fackförbund. I praktiken går det inte att betrakta som något annat än att man rear ut vår arbetskraft.

Callcenteravtalet innebär en lägsta lön på 17 881 kronor för oss som ännu inte fyllt 24 år. Det är cirka 85 procent av ordinarie lägsta lön på 20719 - en pisslön redan det.  En nivå som också används som ingångslön för oss som sitter och svarar i telefon. Och det är då om man skulle ha heltid. På min arbetsplats är det satt i system att alla nyanställningar görs på 80 procent, vilket istället innebär 14 305 kronor före skatt, exklusive OB och övertidsersättning, när månaden är slut. Det är inte en värdig lön att leva på.

Företagens intresseorganisationer och de borgerliga politikerna tjatar ofta om att det måste finnas incitament att anställa unga. Incitament finns det. För självklart anställer företagen helst dem som man kan betala minst. Lägre löner för en grupp än för en annan, innebär en väg in för arbetsköparna att dumpa lönerna för alla. Vare sig det rör sig om arbetskraftsimport från låglöneländer i byggbranschen och i jordbruket, eller ungdomslönerna som tillämpas på callcenter, på restauranger och i handeln. Arbetare ställs mot arbetare och företagen vinner.

För att ta ett färskt exempel från callcenterbranschen så rapporterade SVT i februari i år hur erfarna intervjuare sades upp från SCB för att istället anställa unga genom en underleverantör. Motiveringen var arbetsbrist och att dra ned på utgifterna.

Vissa skulle hävda att ungdomslönernas existens är rättfärdigad för att de skulle göra det lättare för unga att komma i arbete. Det är sant att ungdomsarbetslösheten är hög, och har ökat nu under coronapandemin. Självklart behövs det åtgärder för att komma åt det problemet. Men att vår arbetskraft ska säljas till underpris är inte rätt väg att gå. Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön vore till exempel ett bättre sätt, där vi kunde minska arbetslösheten genom att dela på jobben.

Ungdomslöner är lönedumpande och ovärdiga för de av oss som tvingas arbeta för dem. Därför borde Unionen kämpa för att få bort ungdomslönerna ur avtalen när de uppskjutna avtalsförhandlingarna startar till våren 2021. Det allra minsta vore att sänka åldrarna som de får tillämpas för. Handels och HRF varslade nyligen om strejk för att få igenom höjda löner för de som tjänar minst - kan de så kan vi!

 

/Arvid Taawo, Callcenterarbetare

Läs mer: Unionens förbundsordförande Martin Linders debattreblik 

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Vill du skriva för Kollega Debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se
eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsförmedlingen går inte att ringa
Arbetsförmedlingens uppdrag måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen, skriver Jenny Fornlund. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Jenny Fornlund
Foto: Marie-Therese Karlberg

I Sverige 2026 borde vi ha kommit längre. Men medan arbetsmarknaden ritas om av AI och digitalisering i en rasande takt, har myndigheten som ska lotsa oss rätt blivit kvar i startfållan. Att bli ignorerad av en potentiell arbetsgivare har blivit en del av den nya vardagen. Men när trygghetssystemet som är tillsatt att hjälpa oss tystnar är vi riktigt illa ute.

Jag har skrivit en bok om arbetsmarknadens nya spelregler. Under processens gång har jag, ironiskt nog, blivit en ofrivillig expert på hur det känns att ramla mellan stolarna.

För ett år sedan förlorade jag jobbet inom rekrytering i en omorganisation. Veckan efter fick jag diagnosen bröstcancer. En tuff tid och ekonomin naggades i kanterna. Men ur det formades en plan.

Ingen har kontaktat mig på tre månader

Som kvinna över 50, med kunskap om hur dagens arbetsmarknad faktiskt fungerar, ser jag större möjligheter till snabbare återgång till arbetslivet genom att skapa min egen plattform, än att söka jobb på en arbetsmarknad där algoritmerna sorterar bort erfarenhet innan den hunnit presenteras. Planen är att starta eget och se till att fler känner till spelreglerna på den nya arbetsmarknaden innan de ghostas av ett system de inte visste fanns.

Boken är klar. Affärsplanen inskickad. Jag har fått förfrågningar om föreläsningar och skrivuppdrag. Men för att få ekonomin att gå ihop är jag beroende av Arbetsförmedlingens godkännande för starta-eget-bidrag innan jag kommer i gång. I tre månader har jag försökt att nå rätt person på Arbetsförmedlingen.

Jag har ringt. Förklarat. Väntat. Ringt igen. Avverkat timme efter timme i telefonkö för att till slut få samma svar: "Någon kommer att kontakta dig." 

Ingen har kontaktat mig – på tre månader.

Det här handlar inte om enskilda handläggare. Det finns kompetenta och engagerade människor på Arbetsförmedlingen som genuint vill göra skillnad och förtjänar bättre förutsättningar än de har idag. Problemet är ett system som inte hängt med. Byggt för en arbetsmarknad som inte längre existerar. Omorganiserat på ytan, oförändrat i grunden.

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare

Ett enda telefonnummer in för 400 000 inskrivna. Ingen möjlighet att maila. Ingen att kopplas vidare till. De handläggare som svarar kan inte alltid besvara specifika frågor utan lovar att någon med rätt kompetens ska höra av sig. 

Här tar det stopp. 

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare. Det aktiva stödet riktar sig i praktiken till dem som redan kämpat på egen hand i ungefär ett år. Men det är i de första månaderna stödet gör skillnad. Innan självkänslan krackelerar och avståndet till arbetsmarknaden växer sig för stort.

Stödet kommer för sent. Och när det väl kommer pekar det ofta åt fel håll. Utbildningar upphandlas långt i förväg och körs vidare oavsett hur marknaden ser ut. Resultatet blir fortsatt arbetslöshet, sänkta bidrag och på toppen ett CSN-lån att betala tillbaka. Det är inte omställning. Det är ett systemfel.

Sverige har en av de högsta ungdomsarbetslösheterna i EU och en total arbetslöshet på 8,8 procent som fortsätter stiga. När det gäller att anställa personer över 50 är vi sämst i Norden. 

En arbetslös senior har mer än dubbelt så stor chans att få jobb i Danmark som i Sverige. Här kombineras trygghet med aktivt stöd från dag ett. Finland ger 55-plussare rätt till utbildning och ekonomiskt stöd direkt vid uppsägning. Tyskland ger individen makten att välja sin egen utbildning utifrån vad marknaden faktiskt efterfrågar. Och i Frankrike kan man få ut sin a-kassa som startkapital för de har insett att det är billigare att investera i en nyföretagare än att hålla kvar en människa i bidragsberoende. Det här är bara ett axplock av hur andra länder hanterar omställningen.

Uppdraget måste förändras från kontroll till coachning

Sverige har under samma period prioriterat kontroll. Sänkta bidrag och skärpta sanktioner presenteras som motivationsskapande åtgärder. Nu växlar Arbetsmarknadsdepartementet upp med analyser och utredningar. Det är välkommet men otillräckligt. Företagen kapprustar i AI och arbetsmarknaden förändras i en rasande fart. Det som är aktuellt i dag är passé imorgon. Och medan andra länder redan agerat inväntar Sverige utredningsresultat, samtidigt som outnyttjad kompetens och erfarenhet tynar bort på avbytarbänken.

Här är tre saker som enligt mig behöver hända nu:

Stödet måste komma från dag ett. Den som skriver in sig ska mötas av ett system som aktiverar, inte administrerar. Den som vill starta eget ska mötas av en språngbräda, inte en väntelista.

Myndigheten måste bli agil. Utbildningar ska spegla dagens och framtidens arbetsmarknad, inte den som fanns när avtalet upphandlades.

Uppdraget måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen.

Jag har ägnat det senaste året åt att förstå arbetsmarknadens nya spelregler och vill inget hellre än att dela det jag har lärt mig med andra. Men kunskapen når inte ut. För jag sitter fast i ett moment 22.

Att bli ghostad av en arbetsgivare svider. Men när regeringen och dess myndigheter ghostar de medborgare som vill bygga och bidra, då har vi ett samhällsproblem som kräver mer än en ny utredning. Det kräver handling.

Jag är redo att köra i gång. Systemet har satt mig i väntrummet på obestämd tid.

Vi är många som väntar.

/Jenny Fornlund, har jobbat inom rekrytering och Life Science