Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Skrota idén om familjevecka

Den föreslagna familjeveckan är ett trubbigt verktyg för något som bör ses som föräldrars egna ansvar. I stället behövs konkreta förslag för ökad jämställdhet, anser debattören Anna Wallgren.
Publicerad
Colourbox
Familjeveckan är inte lösningen för dagens arbetande föräldrar. Flexibilitet och ett mer jämställt föräldraskap är en bättre väg att gå, skriver Anna Wallgren. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Från Socialdepartementet finns nu en remiss om familjeveckan, ett förslag som innebär att föräldrar tilldelas ytterligare lediga dagar för att vara med sina barn samt rätt till ersättning för förlorad arbetsinkomst. Fem lediga dagar med ersättning per förälder och år. Något förslag om fler lediga dagar för anställda utan barn finns ej.

Sverige har en mycket generös familjepolitik med föräldraledighet, barnomsorg och barnbidrag. Här finns även arbetsrättslig lagstiftning med semesterveckor, tjänstledighet och vård av barn (vab). Med lag och statligt stöd har vi tillsammans byggt en trygg start för barnen.

Men föräldrar har även ett individuellt ansvar för sina barn. Hur man väljer att axla det ansvaret ser olika ut, men det finns många lösningar för att få hjälp med barnen. Bygg nätverk med andra föräldrar och turas om. Be familj och släkt om hjälp. Ta in en barnvakt.

Familjeveckan är ett trubbigt verktyg för något som bör ses som dels föräldrars egna ansvar, dels branschspecifika problem. De befintliga förmånerna för föräldrar är tillräckliga för de flesta och branschspecifika problem bör hanteras inom respektive bransch. En bred reform med fler lediga dagar till alla föräldrar på alla arbetsplatser är därför överflödig, missriktad och därmed även en onödig kostnad.

Ett annat perspektiv på familjeveckan är att frånvarande anställda (föräldrar) i praktiken innebär att någon annan behöver göra jobbet. Denna någon är troligtvis en kollega som inte har barn och som av familjeveckan inte får några extra lediga dagar för att göra sådant som den tycker är viktigt. Detta skulle skapa en direkt orättvisa på arbetsplatsen.

För att underlätta för arbetande föräldrar är det mycket mer fördelaktigt att använda de verktyg och förmåner som redan är tillgängliga samt att utreda och lösa branschspecifika problem kring arbetsliv och familjeliv.

Det främsta verktyget för att förbättra familjelivet för arbetande föräldrar är dock att ta tag i ojämställdheten. Kvinnor gör fortfarande mycket mer än män när det gäller barnen. Det lär inte familjeveckan ändra på. Istället borde politiken presentera konkreta förslag för ökad jämställdhet för föräldrar i arbetslivet, med fokus på papporna.

Ett annat verktyg är arbetsgivares egna beslut kring flexibilitet i arbetet. Idag är det många anställda som efterfrågar flexibla lösningar för att få ihop livspusslet. Det kan det handla om friare arbetstider och möjlighet till distansarbete. Det fungerar inte på alla arbetsplatser, men på många. Och nu under coronakrisen har vi sett många goda exempel på flexibilitet när fler arbetar på distans. Och det ökade distansarbetet bidrar dessutom till den digitala utvecklingen av arbetslivet.

Familjeveckan är inte lösningen för dagens arbetande föräldrar. En bred reform med fler lediga dagar för alla föräldrar på alla arbetsplatser ger dålig träffsäkerhet, när utmaningarna i själva verket är lokala, branschspecifika och kopplade till ojämställdhet. För att förbättra balansen mellan arbetsliv och familjeliv föreslår jag:

  • Lokal flexibilitet på arbetsplatser kring exempelvis arbetstider och möjlighet att arbeta på distans.
     
  • Branschspecifika utredningar och lösningar för de problem som kan stå i vägen för balansen mellan arbetsliv och familjeliv. Förhandlingar mellan fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer.
     
  • Jämställt föräldraskap. Dela lika på ansvaret för barnen. Pappor behöver ta mer ansvar för barnen, till exempel genom att faktiskt ta ut de dagar för föräldraledighet som står till förfogande.

 
/Anna Wallgren. Fri debattör. Arbetar som generalsekreterare för Ung Media Sverige och driver eget företag.

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega Debatt?

Kontakt: lina.bjork@kollega.se

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell