Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Skrota idén om familjevecka

Den föreslagna familjeveckan är ett trubbigt verktyg för något som bör ses som föräldrars egna ansvar. I stället behövs konkreta förslag för ökad jämställdhet, anser debattören Anna Wallgren.
Publicerad
Colourbox
Familjeveckan är inte lösningen för dagens arbetande föräldrar. Flexibilitet och ett mer jämställt föräldraskap är en bättre väg att gå, skriver Anna Wallgren. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Från Socialdepartementet finns nu en remiss om familjeveckan, ett förslag som innebär att föräldrar tilldelas ytterligare lediga dagar för att vara med sina barn samt rätt till ersättning för förlorad arbetsinkomst. Fem lediga dagar med ersättning per förälder och år. Något förslag om fler lediga dagar för anställda utan barn finns ej.

Sverige har en mycket generös familjepolitik med föräldraledighet, barnomsorg och barnbidrag. Här finns även arbetsrättslig lagstiftning med semesterveckor, tjänstledighet och vård av barn (vab). Med lag och statligt stöd har vi tillsammans byggt en trygg start för barnen.

Men föräldrar har även ett individuellt ansvar för sina barn. Hur man väljer att axla det ansvaret ser olika ut, men det finns många lösningar för att få hjälp med barnen. Bygg nätverk med andra föräldrar och turas om. Be familj och släkt om hjälp. Ta in en barnvakt.

Familjeveckan är ett trubbigt verktyg för något som bör ses som dels föräldrars egna ansvar, dels branschspecifika problem. De befintliga förmånerna för föräldrar är tillräckliga för de flesta och branschspecifika problem bör hanteras inom respektive bransch. En bred reform med fler lediga dagar till alla föräldrar på alla arbetsplatser är därför överflödig, missriktad och därmed även en onödig kostnad.

Ett annat perspektiv på familjeveckan är att frånvarande anställda (föräldrar) i praktiken innebär att någon annan behöver göra jobbet. Denna någon är troligtvis en kollega som inte har barn och som av familjeveckan inte får några extra lediga dagar för att göra sådant som den tycker är viktigt. Detta skulle skapa en direkt orättvisa på arbetsplatsen.

För att underlätta för arbetande föräldrar är det mycket mer fördelaktigt att använda de verktyg och förmåner som redan är tillgängliga samt att utreda och lösa branschspecifika problem kring arbetsliv och familjeliv.

Det främsta verktyget för att förbättra familjelivet för arbetande föräldrar är dock att ta tag i ojämställdheten. Kvinnor gör fortfarande mycket mer än män när det gäller barnen. Det lär inte familjeveckan ändra på. Istället borde politiken presentera konkreta förslag för ökad jämställdhet för föräldrar i arbetslivet, med fokus på papporna.

Ett annat verktyg är arbetsgivares egna beslut kring flexibilitet i arbetet. Idag är det många anställda som efterfrågar flexibla lösningar för att få ihop livspusslet. Det kan det handla om friare arbetstider och möjlighet till distansarbete. Det fungerar inte på alla arbetsplatser, men på många. Och nu under coronakrisen har vi sett många goda exempel på flexibilitet när fler arbetar på distans. Och det ökade distansarbetet bidrar dessutom till den digitala utvecklingen av arbetslivet.

Familjeveckan är inte lösningen för dagens arbetande föräldrar. En bred reform med fler lediga dagar för alla föräldrar på alla arbetsplatser ger dålig träffsäkerhet, när utmaningarna i själva verket är lokala, branschspecifika och kopplade till ojämställdhet. För att förbättra balansen mellan arbetsliv och familjeliv föreslår jag:

  • Lokal flexibilitet på arbetsplatser kring exempelvis arbetstider och möjlighet att arbeta på distans.
     
  • Branschspecifika utredningar och lösningar för de problem som kan stå i vägen för balansen mellan arbetsliv och familjeliv. Förhandlingar mellan fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer.
     
  • Jämställt föräldraskap. Dela lika på ansvaret för barnen. Pappor behöver ta mer ansvar för barnen, till exempel genom att faktiskt ta ut de dagar för föräldraledighet som står till förfogande.

 
/Anna Wallgren. Fri debattör. Arbetar som generalsekreterare för Ung Media Sverige och driver eget företag.

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega Debatt?

Kontakt: lina.bjork@kollega.se

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta skylla på arbetslösa

Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Publicerad 15 april 2025, kl 06:00
Ett prov med testresultat
Det är dags att förändra synen på arbetslösa. De allra flesta vill ha ett jobb och gör allt de kan för att få ett, skriver Magdalena Ackeberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.

Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt. 

Det nästintill omöjligt att vara lat, eller  välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård. 

Jag har blivit ghostad  i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig

Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar. 

Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i mellanåldern 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig. 

Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad  i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.

Att söka jobb är ett heltidsjobb

I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.

Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?

Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?

Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan? 

Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas. 
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst.  Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.

Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten.  Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda. 

Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager