Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ska facken ha rätt agera godtyckligt?

Facken klarar inte av att se till företagens behov. Ofta slåss de bara för att rädda jobben åt de egna medlemmarna.
Björn Lindgren Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En fråga jag ofta ställer mig är hur Sveriges alla företagare och chefer känner sig när de behöver säga upp en medarbetare. Är det med en klump i magen som de lämnar beskedet? Det är i alla fall vad jag vill tro.

Orsaken till dessa funderingar är att det inte sällan insinueras på motsatsen. Såsom när Wanja Lundby-Wedin och Mari-Ann Krantz skrev följande på Aftonbladet debatt "När Svenskt Näringsliv vill ersätta turordningsreglerna med godtycke i syfte att förhindra ungdomsarbetslöshet och sjukfrånvaro missar man målet.". Eller då Unionens Peter Hellberg debattreplik tidigare i år skriver "Nej, lösningen ligger inte i godtyckliga uppsägningar...".

Sådana uttalanden utgår säkerligen från en upplevd rädsla för att människor ska utsättas för oförrätter. Jag har stor respekt för denna rädsla men är samtidigt tveksam till om den har något berättigande. Nyligen visade en studie nämligen att det inte är fler som upplever att de blivit utsatta för godtycke i Danmark än vad det är i Sverige trots att vårt grannland inte har någon lagstiftning motsvarande LAS.

Ett argument som ofta används från fackföreningsföreträdare är att LAS inte är ett problem eftersom möjligheten till turordningsöverenskommelser gör att företagens kompetensbehov ändå tillgodoses. Detta stod bland annat att läsa i en debattartikel i GöteborgsPosten undertecknad av Per-Olof Sjöö och Tommy Andersson från fackförbundet GS.

Fackföreningsrörelsen hävdar alltså att LAS både hindrar mot godtyckliga uppsägningar och samtidigt är så pass flexibel att företagets kompetensbehov uppfylls. Om detta stämmer så är LAS optimalt utformad, det medger jag gärna.

Man frågar sig dock då varför företagare och arbetsgivare alltid pekar på att LAS ställer till problem? Om lagen inte medför några problem med att behålla rätt kompetens, är det då problem för att de vill säga upp personal godtycklig? Det torde i alla fall vara fackföreningsrörelsens slutsats för på något annat sätt går resonemanget inte ihop om det stämmer att företagen får behålla den kompetens de behöver.

En annan bild målas emellertid upp i rapporten Uppsägning med förhinder som släpptes i juni. I rapporten presenteras resultat från Svenskt Näringslivs rekryteringsenkät i vilken drygt 8 000 företag har svarat.

Det visar sig att de företag som lyckades träffa en avtalsturlista många gånger fick förhandla under långt tid. För ett av fem företag tog det mer än en månad att nå en överenskommelse. För större företag tog det generellt sätt längre tid och för företag med fler än 250 anställda var det inte mindre än 15 procent som förhandlad under minst tre månader innan en överenskommelse träffades.

Risken för tidsutdräkt till trots så är en turordningsöverenskommelse inte ett självklart utfall vid arbetsbrist. I undersökningen visar det sig nämligen att det endast är 36 procent av företagen som lyckats träffas en sådan med sin motpart.

Även här visar det sig att det finns stora skillnader beroende på hur stort företaget är eller vilken motpart företaget har. 4 av 10 företag med mellan 10 och 49 anställda lyckads träffa en turordningsöverenskommelse medan 6 av 10 företag med fler än 50 anställda träffade en sådan. Beror detta på skillnader i behov eller på att den fackliga inställningen skiljer sig åt beroende på om det är en lokal företrädare eller en central eller regional företrädare?

Det mest häpnadsväckande är dock att skillnaden mellan motparter är ännu större. Teknikföretag träffade överenskommelse i 6 av 10 fall medan skogs- och lantbruk respektive maskinentreprenörer träffade överenskommelse i endast 1 av 10 fall.

Vad gäller möjligheterna att behålla rätt kompetens visar det sig att nästan 2 av 3 företag som träffat en avtalsturlista ändå förlorar kompetens som de hade behövt ha kvar i företaget. Många nödvändiga justeringar enas således parterna om men alla företagets önskemål tillgodoses inte.

Denna undersökning är inte heller den enda i sitt slag. Under sommaren visade en annan undersökning att två av tre företag inom trä- och möbelindustrin samt skogsindustrin att avtalsturlistorna inte fungerar i praktiken.

Det är sant att företaget och det lokala facket har alla möjligheter att ta hänsyn till företagets fortsatta verksamhet vid en personalneddragning. Det är emellertid också väldigt tydligt att den fackliga bilden av att detta fungerar väl inte överensstämmer med den bild som företagen upplever.

Detta leder till en ganska kontroversiell slutsats. Företagen är helt i händerna på det lokala facket och att dess företrädare förstår och prioriterar företagets behov. Så är emellertid inte alltid fallet. Inte sällan förfäktar upprörda företagare att facket slogs med näbbar och klor för att rädda jobbet för de egna medlemmarna istället för att se vad som var bäst för verksamheten.

Det finns därför en ironisk paradox i fackföreningsrörelsens argumentation. För att inte de anställda ska riskera att utsättas för godtycke förespråkas en lag som ger fackföreningarnas företrädare rätt att agera godtyckligt. Eller annorlunda uttryckt: arbetsgivarens godtycke är oacceptabelt men om facket agerar godtyckligt så är det i sin ordning.

Detta är med all tydlighet ett ansvar som de inte klarar av. Det är därför på tiden att fackföreningsrörelsen förklarar varför de kan stå bakom dagens lagstiftning.

   

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Avskaffa friskvårdstimmen – låt personalen träna varje dag

Den bästa friskvårdsförmånen är inte ett gymkort eller en schemalagd timme i veckan, utan friheten att träna när arbetsdagen tillåter, skriver Andreas Wallin.
Andreas Wallin Publicerad 17 november 2026, kl 06:00
Träna på jobbet istället för friskvårdstimme
Friskvårdsbidrag och gymkort räcker inte om arbetsdagen inte lämnar utrymme för träning,skriver Andreas Wallin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag, gymkort och ibland en timmes träning i veckan. Det låter generöst. Men för många anställda är det inte pengar till ett gymkort som saknas. Det är tid. Efter 17 år som entreprenörer i byggbranschen är vi övertygade om att arbetsgivare behöver tänka om.

Andreas Wallin

När vi drev vårt byggföretag såg vi hur svårt det var att få ihop arbete, familj och träning. För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande. För småbarnsföräldern kan kvällsträning betyda ännu ett stressmoment mellan hämtning, matlagning och läggning. Och den som tränar på lunchen ska hinna byta om, duscha och äta innan nästa möte.

När tiden inte räcker är det ofta träningen som ryker först.

Så vi gjorde tvärtom. Vi avsatte omkring 60 kvadratmeter av våra lokaler och byggde ett ordentligt gym. Vi investerade hundratusentals kronor i utrustning, bra golv, omklädningsrum och duschar. Vi ordnade handdukar, tvål och schampo. Allt för att det skulle vara enkelt att träna och sedan gå tillbaka till jobbet.

Men den viktigaste investeringen var inte maskinerna. Det var förtroendet.

För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande

Vår policy var enkel: ”Träna när fan du vill.” Före jobbet, på lunchen eller mitt på förmiddagen om man behövde en paus. Det enda kravet var att arbetet skulle fungera, att kunderna fick det de blivit lovade och att kollegorna inte behövde göra någon annans jobb.

Den första invändningen från andra företagsledare brukar vara: ”Men tänk om folk missbrukar det?”

Det hände inte hos oss. En medarbetare som vill undvika att arbeta behöver knappast ett gym för att göra det. Det går lika bra att fastna i meningslösa möten, telefonen eller uppgifter som drar ut på tiden. Om någon inte levererar är det ett ledarskapsproblem, inte ett träningsproblem.

Hos oss kom vissa tidigare till arbetsplatsen för att träna. Andra stannade längre. Gymmet blev också en mötesplats för människor från olika delar av företaget. Ibland körde vi gemensam cirkelträning med en personlig tränare. Kollegor som sällan träffades i arbetet lärde känna varandra mellan vikterna och träningsredskapen.

Vi upplevde en stark sammanhållning och låg sjukfrånvaro. Vi kan inte bevisa att gymmet orsakade det. Men vi såg heller inga tecken på att människor presterade mindre för att de kunde träna under arbetsdagen. Tvärtom blev möjligheten ett tydligt argument när vi rekryterade.

Arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig

Vi behöver också ändra hur vi räknar. Ett två timmar långt möte betraktas utan vidare som arbete. Men 40 minuter i gymmet kan beskrivas som förlorad produktion. Varför? En arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig, samarbeta och prestera över tid.

Det betyder inte att varje träningsminut ger ekonomisk avkastning. Men det är lika orimligt att automatiskt räkna den som en ren förlust.

Ekonomin handlar dessutom om vad företaget redan betalar för. Många arbetsgivare subventionerar externa gymkort och friskvårdsportaler som används ojämnt. När vi byggde vårt gym kunde vi samtidigt sluta betala för externa kort. Ett eget gym är förstås inte lösningen överallt, men arbetsgivare borde fråga sig om friskvårdspengarna kan användas närmare arbetsplatsen – och med större effekt i vardagen.

Alla har inte kontorsjobb och alla arbetsgivare kan inte avsätta 60 kvadratmeter. En sjuksköterska, chaufför eller byggnadsarbetare kan inte alltid lämna arbetet när som helst. Men principen går att anpassa: ett mindre träningsrum, ett samarbete med ett närliggande gym, promenadmöten eller möjlighet att ta en löprunda när schemat tillåter.

Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav

Och nej, alla måste inte träna. Ingen chef ska kontrollera steg, kroppsvikt eller träningspass. Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav. Frihet fungerar bara om den är verklig – även när en medarbetare går till gymmet klockan tio på förmiddagen.

Arbetsgivare borde sluta fråga hur de har råd att låta människor träna under arbetsdagen och börja fråga vad det kostar när människor aldrig hinner.

Avskaffa den schemalagda friskvårdstimmen. Låt personalen kunna träna varje dag – när arbetet tillåter det och när det passar dem.

Andreas Wallin, entreprenör och vice vd, Longevity Life AB