Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Shoppingberoende ökar i pandemins spår

Har du nätshoppat mer under pandemin? De senaste månaderna har jag som jobbar med missbruk märkt en kraftig ökning av shoppingmissbruk – ett resultat av isolering och ensamhet, skriver Patrik Wincent, terapeut och författare.
Publicerad
Colourbox/Johan Fjellström
Terapeuten Patrik Wincent har märkt av en kraftig ökning av shoppingmissbruk under pandemin. Colourbox/Johan Fjellström
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Pandemin har vänt upp och ner på vår vardag.  Nya trender växer fram, bland annat en ökad onlineshopping.  Allt har blivit mycket enklare tack vare internet och snabblån. Man behöver inte ens gå ut för få en kick längre. 

Alla former av beroende och missbruk har en orsak. Det vi ser är bara symtomen. Shoppingmissbruk är ett av missbruken som är enklast att dölja, man ser inte på en person att just den missbrukar – förrän det är försent vill säga. När skulderna kastar ut en från hemmet och man sitter i skuldfällan för resten av sitt liv. Det händer just nu, varje dag, överallt.

De allra flesta får en kick av att handla nya saker, utan att för den skulle vara beroende eller missbrukare. Nästan alla blir glada när de köpt ett nytt klädesplagg eller en ny bil. Det känns skönt helt enkelt och det är såklart okej. Men så finns det de som tar det ett snäpp längre, som inte kan låta bli, som struntar i om de faktiskt har råd eller ens behöver köpa något. De som missbrukar.

Shoppingmissbruk är det enda missbruk som hejas på av samhället

Shoppingmissbruk är kanske det enda missbruket som hejas på av samhället och staten. För att det ska gå bra samhällsekonomiskt måste vi köpa mer, följa trender, ha de finaste och dyraste kläderna, äta ute, ha den senaste tekniken, den där fina bilen och så vidare. Skuld och shopping har blivit en levnadsstandard. 

Tack vare tidningsreportage och tv-program som Lyxfällan har många fler blivit medvetna om detta nya fenomen som är en bieffekt av vårt konsumtionssamhälle. Många människor låter shoppingen bli en väldigt kostsam och destruktiv behandling mot mer djupgående psykiska problem, menar forskare. 

Ett resultat av att vi isolerar oss och har tekniken hemma

De senaste månaderna har jag som jobbar med missbruk märkt en kraftig ökning av just shoppingmissbruk.  Min teori är att det är ett resultat av att vi alltmer isolerar oss hemma och där teknik och sociala medier är bidragande orsaker till det. Det har blivit enklare helt enkelt. Vi kan handla saker från butiker, grossister och fabriker i hela världen. Gå på auktioner, handla låtsasmynt i mobilen så vi kan låsa upp en ny bana i ett mobilspel eller handla saker till en fiktiv person där vi leker att vi är en bonde. Allt det här för att slå ihjäl tid, för att vi vill döva den där klumpen i magen, eller så är det naturligt, för de allra flesta. 

Min upplevelse är att vi flyr in i saker så fort vi vill undvika jobbiga känslor. Vi gör det genom att shoppa och köpa saker och lyckas förändra vårt tillstånd kortsiktigt, men tyvärr är det dömt att misslyckas. Precis som med alla andra typer av beroenden, behöver vi mer och mer för att fylla tomheten tills det till slut blir ohanterligt och vi kraschar på olika sätt.

För att göra en förändring i vårt beteende behöver vi ändra en del saker. Dels hur vi lever våra liv, rent praktiskt, men även göra en inre resa och titta på vem vi är och hur vi kan bygga vår självkänsla och uppskatta vårt eget värde. Ju mer vi fokuserar på det materiella desto större hål kommer vi att gräva för oss själva. 

Här är några saker du kan vara uppmärksam på hos dig själv:

Tecken på shoppingberoende

  • Du upplever ångest, nedstämdhet, dålig självkänsla och tomhet som dämpas av ditt shoppingbeteende.
     
  • Du har svårt att begränsa shoppandet när du är stressad, spänd eller deprimerad.
     
  • Du misslyckas gång på gång med att försöka sluta shoppa och flyr verkligheten genom att shoppa.
     
  • Du blir rastlös eller irriterad när någon annan försöker begränsa ditt shoppande.
     
  • Du skäms över ditt beteende och ljuger om priset eller gömmer de inköpta varorna där ingen annan kan hitta dem.
     
  • Dina personliga relationer, arbetet och det sociala livet blir lidande på grund av det tvångsmässigt beteendet.

 

Patrik Wincent, terapeut, författare, fd programledare för Lyxfällan

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA