Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Shoppingberoende ökar i pandemins spår

Har du nätshoppat mer under pandemin? De senaste månaderna har jag som jobbar med missbruk märkt en kraftig ökning av shoppingmissbruk – ett resultat av isolering och ensamhet, skriver Patrik Wincent, terapeut och författare.
Publicerad
Colourbox/Johan Fjellström
Terapeuten Patrik Wincent har märkt av en kraftig ökning av shoppingmissbruk under pandemin. Colourbox/Johan Fjellström
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Pandemin har vänt upp och ner på vår vardag.  Nya trender växer fram, bland annat en ökad onlineshopping.  Allt har blivit mycket enklare tack vare internet och snabblån. Man behöver inte ens gå ut för få en kick längre. 

Alla former av beroende och missbruk har en orsak. Det vi ser är bara symtomen. Shoppingmissbruk är ett av missbruken som är enklast att dölja, man ser inte på en person att just den missbrukar – förrän det är försent vill säga. När skulderna kastar ut en från hemmet och man sitter i skuldfällan för resten av sitt liv. Det händer just nu, varje dag, överallt.

De allra flesta får en kick av att handla nya saker, utan att för den skulle vara beroende eller missbrukare. Nästan alla blir glada när de köpt ett nytt klädesplagg eller en ny bil. Det känns skönt helt enkelt och det är såklart okej. Men så finns det de som tar det ett snäpp längre, som inte kan låta bli, som struntar i om de faktiskt har råd eller ens behöver köpa något. De som missbrukar.

Shoppingmissbruk är det enda missbruk som hejas på av samhället

Shoppingmissbruk är kanske det enda missbruket som hejas på av samhället och staten. För att det ska gå bra samhällsekonomiskt måste vi köpa mer, följa trender, ha de finaste och dyraste kläderna, äta ute, ha den senaste tekniken, den där fina bilen och så vidare. Skuld och shopping har blivit en levnadsstandard. 

Tack vare tidningsreportage och tv-program som Lyxfällan har många fler blivit medvetna om detta nya fenomen som är en bieffekt av vårt konsumtionssamhälle. Många människor låter shoppingen bli en väldigt kostsam och destruktiv behandling mot mer djupgående psykiska problem, menar forskare. 

Ett resultat av att vi isolerar oss och har tekniken hemma

De senaste månaderna har jag som jobbar med missbruk märkt en kraftig ökning av just shoppingmissbruk.  Min teori är att det är ett resultat av att vi alltmer isolerar oss hemma och där teknik och sociala medier är bidragande orsaker till det. Det har blivit enklare helt enkelt. Vi kan handla saker från butiker, grossister och fabriker i hela världen. Gå på auktioner, handla låtsasmynt i mobilen så vi kan låsa upp en ny bana i ett mobilspel eller handla saker till en fiktiv person där vi leker att vi är en bonde. Allt det här för att slå ihjäl tid, för att vi vill döva den där klumpen i magen, eller så är det naturligt, för de allra flesta. 

Min upplevelse är att vi flyr in i saker så fort vi vill undvika jobbiga känslor. Vi gör det genom att shoppa och köpa saker och lyckas förändra vårt tillstånd kortsiktigt, men tyvärr är det dömt att misslyckas. Precis som med alla andra typer av beroenden, behöver vi mer och mer för att fylla tomheten tills det till slut blir ohanterligt och vi kraschar på olika sätt.

För att göra en förändring i vårt beteende behöver vi ändra en del saker. Dels hur vi lever våra liv, rent praktiskt, men även göra en inre resa och titta på vem vi är och hur vi kan bygga vår självkänsla och uppskatta vårt eget värde. Ju mer vi fokuserar på det materiella desto större hål kommer vi att gräva för oss själva. 

Här är några saker du kan vara uppmärksam på hos dig själv:

Tecken på shoppingberoende

  • Du upplever ångest, nedstämdhet, dålig självkänsla och tomhet som dämpas av ditt shoppingbeteende.
     
  • Du har svårt att begränsa shoppandet när du är stressad, spänd eller deprimerad.
     
  • Du misslyckas gång på gång med att försöka sluta shoppa och flyr verkligheten genom att shoppa.
     
  • Du blir rastlös eller irriterad när någon annan försöker begränsa ditt shoppande.
     
  • Du skäms över ditt beteende och ljuger om priset eller gömmer de inköpta varorna där ingen annan kan hitta dem.
     
  • Dina personliga relationer, arbetet och det sociala livet blir lidande på grund av det tvångsmässigt beteendet.

 

Patrik Wincent, terapeut, författare, fd programledare för Lyxfällan

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind