Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: "Se över arbetstiderna innan det är för sent"

Många som går på schema utsätts för tuffa arbetspass, som sliter på hälsan. Obekväma tider kräver längre återhämtning och måste kompenseras med mer ledig tid.
Birgitta Wrede Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi får alltmer ett 24-timmarssamhälle. Allt skall vara igång dygnet runt. Men för att det ska fungera måste många arbeta obekväma arbetstider.

När jag började inom flyget på 80-talet var det åtminstone en dag då allt var stängt, juldagen. Då flög bara sovjetiska Aeroflot. I dag är det fullt ös alla dagar och arbetstiderna har drastiskt förändrats. Det som förr var "tidig" starttid kallar vi i dag för sovmorgon. Då tyckte vi att det var hopplöst att börja halv sex.

I dag är fyra, fem de vanligaste starttiderna på flygplatserna. Även sluttiderna har blivit värre. Ett schema kan börja halv fem två dagar i rad och följas av två kvällspass som pågår till halv tolv. Tvära  kast som sliter på både kropp och själ. Vi kanske vänjer oss och härdar ut, men inte utan ett högt  pris, ofta för högt.

Många arbetar i branscher med samma utveckling. 24-timmarssamhället är på frammarsch.

Sömnsvårigheter, mag- och tarmbesvär och hjärt- och kärlsjukdomar är vanliga åkommor vid skiftarbete visar forskning på Karolinska. De tuffa tiderna gör att hälsan tar stryk.

Obekväma tider kräver längre återhämtning. Skiftarbetare, som grupp, förkortar sina liv. De måste kort sagt kompenseras med mer ledig tid, innan det är för sent.

Även det sociala livet, med nära och kära blir lidande, på grund av trötthet och att man helt enkelt inte är hemma när andra är lediga. Att komma hem efter ett gryningspass och känna sig som en zombie är ingen höjdare för familjelivet och barnen. Att lägga sig efter Bolibompa för att orka stiga upp halv tre är ingen hit för samlivet. Singlar är klart överrepresenterade bland skiftarbetande. Vem vill leva med en ständigt trött person?

Allt detta har också medfört att många inte orkar arbeta heltid.

"Jag var sjukskriven 25 procent i två år på grund av svåra sömnrubbningar", säger Olle, en kollega på Arlanda. "Numera är jag tjänstledig 20 procent för att orka med mina arbetstider. Skift-tiderna gör det omöjligt att arbeta heltid. Jag prioriterar min hälsa, och får avstå från annat som en heltidslön hade räckt till" tillägger Olle uppgivet.

Hur kommer man till rätta med problemen?

Mer vila och mer sammanhängande vila är nödvändigt. I Unionens centrala avtal finns inte tillräcklig återhämtning garanterad.  I de allra flesta avtal är det 40 timmars arbetsvecka som gäller, oavsett arbetstider. Avtalen har inte hängt med. Minimireglerna i arbetstidsavtalet täcker inte alls behovet av vila och återhämtning.

Lokala avtalslösningar, som en del förordar, är ingen bra väg då de skapar osund konkurrens och dumpningseffekter. Det startar en nedåtgående spiral, där allt tycks vara tillåtet i "konkurrensens heliga namn". Vill vi ha ett så krasst samhälle?  

För att vi som berörs ska få det drägligt och inte förkorta våra liv så måste fackförbund och arbetsgivarförbund ta sitt ansvar och avtala om rätt till återhämtning och vila. En process att modernisera avtal och lagar så att de anpassas till dagens samhälle måste komma igång.

Det är hög tid för Unionen och våra motparter att bryta ny mark på avtalsfronten och skapa ett humant regelverk för arbetstagare med arbetstidsproblem.

Nästa gång du passerar en flygplats klockan fem på morgonen, på väg till en semester eller ett affärsmöte, ha då i åtanke att den som checkar in, står vid gaten eller jobbar ombord, har stigit upp runt tre på natten. Kanske flera dagar i rad. Skulle du orka med 40 timmar per vecka med sådana arbetstider?

Det är högst skäligt att vi tar gemensamt ansvar för det tillgängliga samhälle vi vill ha och låter servicen kosta oss lite mer. För ett humanare arbetsliv.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD