Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: "Se över arbetstiderna innan det är för sent"

Många som går på schema utsätts för tuffa arbetspass, som sliter på hälsan. Obekväma tider kräver längre återhämtning och måste kompenseras med mer ledig tid.
Birgitta Wrede Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi får alltmer ett 24-timmarssamhälle. Allt skall vara igång dygnet runt. Men för att det ska fungera måste många arbeta obekväma arbetstider.

När jag började inom flyget på 80-talet var det åtminstone en dag då allt var stängt, juldagen. Då flög bara sovjetiska Aeroflot. I dag är det fullt ös alla dagar och arbetstiderna har drastiskt förändrats. Det som förr var "tidig" starttid kallar vi i dag för sovmorgon. Då tyckte vi att det var hopplöst att börja halv sex.

I dag är fyra, fem de vanligaste starttiderna på flygplatserna. Även sluttiderna har blivit värre. Ett schema kan börja halv fem två dagar i rad och följas av två kvällspass som pågår till halv tolv. Tvära  kast som sliter på både kropp och själ. Vi kanske vänjer oss och härdar ut, men inte utan ett högt  pris, ofta för högt.

Många arbetar i branscher med samma utveckling. 24-timmarssamhället är på frammarsch.

Sömnsvårigheter, mag- och tarmbesvär och hjärt- och kärlsjukdomar är vanliga åkommor vid skiftarbete visar forskning på Karolinska. De tuffa tiderna gör att hälsan tar stryk.

Obekväma tider kräver längre återhämtning. Skiftarbetare, som grupp, förkortar sina liv. De måste kort sagt kompenseras med mer ledig tid, innan det är för sent.

Även det sociala livet, med nära och kära blir lidande, på grund av trötthet och att man helt enkelt inte är hemma när andra är lediga. Att komma hem efter ett gryningspass och känna sig som en zombie är ingen höjdare för familjelivet och barnen. Att lägga sig efter Bolibompa för att orka stiga upp halv tre är ingen hit för samlivet. Singlar är klart överrepresenterade bland skiftarbetande. Vem vill leva med en ständigt trött person?

Allt detta har också medfört att många inte orkar arbeta heltid.

"Jag var sjukskriven 25 procent i två år på grund av svåra sömnrubbningar", säger Olle, en kollega på Arlanda. "Numera är jag tjänstledig 20 procent för att orka med mina arbetstider. Skift-tiderna gör det omöjligt att arbeta heltid. Jag prioriterar min hälsa, och får avstå från annat som en heltidslön hade räckt till" tillägger Olle uppgivet.

Hur kommer man till rätta med problemen?

Mer vila och mer sammanhängande vila är nödvändigt. I Unionens centrala avtal finns inte tillräcklig återhämtning garanterad.  I de allra flesta avtal är det 40 timmars arbetsvecka som gäller, oavsett arbetstider. Avtalen har inte hängt med. Minimireglerna i arbetstidsavtalet täcker inte alls behovet av vila och återhämtning.

Lokala avtalslösningar, som en del förordar, är ingen bra väg då de skapar osund konkurrens och dumpningseffekter. Det startar en nedåtgående spiral, där allt tycks vara tillåtet i "konkurrensens heliga namn". Vill vi ha ett så krasst samhälle?  

För att vi som berörs ska få det drägligt och inte förkorta våra liv så måste fackförbund och arbetsgivarförbund ta sitt ansvar och avtala om rätt till återhämtning och vila. En process att modernisera avtal och lagar så att de anpassas till dagens samhälle måste komma igång.

Det är hög tid för Unionen och våra motparter att bryta ny mark på avtalsfronten och skapa ett humant regelverk för arbetstagare med arbetstidsproblem.

Nästa gång du passerar en flygplats klockan fem på morgonen, på väg till en semester eller ett affärsmöte, ha då i åtanke att den som checkar in, står vid gaten eller jobbar ombord, har stigit upp runt tre på natten. Kanske flera dagar i rad. Skulle du orka med 40 timmar per vecka med sådana arbetstider?

Det är högst skäligt att vi tar gemensamt ansvar för det tillgängliga samhälle vi vill ha och låter servicen kosta oss lite mer. För ett humanare arbetsliv.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack vare utrikesfödda har vi klarat sysselsättningen

Utan utrikesfödda hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få människor att flytta härifrån, skriver Christian Lindell.
Christian Lindell Publicerad 17 mars 2026, kl 09:15
utrikesfödda på arbetsmarknaden
Utan utrikesfödda skulle Sverige stanna, skriver Christian Lindell. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

2010 markerar ett skifte på arbetsmarknaden som har fått obetydlig uppmärksamhet. Det var det senaste året då ökningen av antalet förvärvsarbetande var större bland inrikesfödda än bland utrikesfödda.

Sett över hela perioden 2010–2024 har antalet arbetande inrikesfödda ökat med 90 000 och antalet födda utanför Sveriges gränser med 565 000 personer.

Christian Lindell

2016 markerar ett annat skifte. Då steg sysselsättningsgraden för personer födda i Sverige, alltså förvärvsarbetande som andel av befolkningen i åldern 20–64 år, till 84 procent. Sedan dess har andelen pendlat mellan 84–85 procent, oavsett konjunktur och bara marginellt påverkad av pandemin. Det visar att vi nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta. Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda.

vi har nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta

För de utrikesfödda ser det helt annorlunda ut. 2010 låg andelen förvärvsarbetande på 55 procent. 2024 hade den ökat till 70 procent. Det finns flera förklaringar till att deras arbetsmarknad utvecklas så snabbt.

Ett skäl är att flyktingar och anhöriga kommer in på arbetsmarknaden mycket snabbare än de gjorde tidigare. År 2000 tog det i genomsnitt åtta år innan hälften hade ett jobb efter att de kommunplacerats. För dem som fick sin kommunplacering 2020 tog det tre år – och då låg ändå en pandemi emellan. En annan förklaring är en annan sammansättning av invandringen, med färre flyktingar.

En ytterligare förklaring är att efterfrågan på arbetskraft ökat. När efterfrågan på arbetskraft stiger visar det sig att tidigare ”inte anställningsbara” plötsligt blir högst anställningsbara – men kanske i behov av kompetensutveckling på jobbet.

Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda

Den ökande andelen arbetande de senaste 15 åren har fått flera effekter, vilka även de fått liten uppmärksamhet. Sverige har inte haft en så hög andel arbetande av befolkningen i förvärvsarbetande ålder som de senaste tre–fyra åren, sedan början av 1990-talet. Vi har inte haft så låg andel av befolkningen som försörjs av sociala ersättningar och bidrag.  Det här är dock inte bara positivt. Ett skäl till de låga nivåerna bidragsförsörjda är att det blivit svårare att kvalificera sig in i systemen, men det är en annan diskussion.

Andelen barn under 18 år som inte har någon vuxen i hushållet som går till jobbet har minskat från 8,5 procent 2013 till 4,9 procent 2023.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden. Tittar vi på de områden som hade den lägsta andelen förvärvsarbetande 2012 kan vi till exempel se att andelen förvärvsarbetande i Herrgården Norr i Malmö stigit från 18 till 54 procent 2023. Så ser det ut längs hela linjen. Av de hundra områdena som hade lägst andel förvärvsarbetande 2012 har nästan alla markant ökat andelen arbetande.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden

Än mer spektakulär är sysselsättningsutvecklingen för till exempel afghaner och somalier. Mellan 2010 och 2024 steg andelen förvärvsarbetande afghaner från 40 till 70 procent. Under samma period ökade andelen förvärvsarbetande somalier från drygt 20 till nästan 60 procent.

Som jag skrev tidigare, om vi verkligen har nått ett tak för inrikesföddas sysselsättningsgrad (84 procent) får det stora konsekvenser, framför allt om invandringen är låg eller om vi till och med skulle se en nettoutflyttning av utrikesfödda, vilket ibland framstår som ett politiskt mål.

Låt oss göra ett enkelt räkneexempel. Tänk att antalet förvärvsarbetande stiger med två procent. Det motsvarar knappt 100 000 personer. Om det inte finns inrikesfödda att rekrytera och hela ökningen ska hämtas bland utrikesfödda, så ökar sysselsättningsgraden för utrikesfödda från 70 till 76 procent. Utan en tillströmning av invånare från andra födelseländer skulle vi snabbt slå i taket för sysselsättningen.

Utan utrikesfödda att tillgå hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få en nettoutflyttning.

Massmedier har helt misslyckats med att förmedla utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste decennierna. Bilden har satt sig av ett stigande bidragsberoende, förorter i fritt fall och allt fler barn som inte ser sina föräldrar gå till arbetet. Inget av detta stämmer.

/Christian Lindell, senior utredare