Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: "Se över arbetstiderna innan det är för sent"

Många som går på schema utsätts för tuffa arbetspass, som sliter på hälsan. Obekväma tider kräver längre återhämtning och måste kompenseras med mer ledig tid.
Birgitta Wrede Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi får alltmer ett 24-timmarssamhälle. Allt skall vara igång dygnet runt. Men för att det ska fungera måste många arbeta obekväma arbetstider.

När jag började inom flyget på 80-talet var det åtminstone en dag då allt var stängt, juldagen. Då flög bara sovjetiska Aeroflot. I dag är det fullt ös alla dagar och arbetstiderna har drastiskt förändrats. Det som förr var "tidig" starttid kallar vi i dag för sovmorgon. Då tyckte vi att det var hopplöst att börja halv sex.

I dag är fyra, fem de vanligaste starttiderna på flygplatserna. Även sluttiderna har blivit värre. Ett schema kan börja halv fem två dagar i rad och följas av två kvällspass som pågår till halv tolv. Tvära  kast som sliter på både kropp och själ. Vi kanske vänjer oss och härdar ut, men inte utan ett högt  pris, ofta för högt.

Många arbetar i branscher med samma utveckling. 24-timmarssamhället är på frammarsch.

Sömnsvårigheter, mag- och tarmbesvär och hjärt- och kärlsjukdomar är vanliga åkommor vid skiftarbete visar forskning på Karolinska. De tuffa tiderna gör att hälsan tar stryk.

Obekväma tider kräver längre återhämtning. Skiftarbetare, som grupp, förkortar sina liv. De måste kort sagt kompenseras med mer ledig tid, innan det är för sent.

Även det sociala livet, med nära och kära blir lidande, på grund av trötthet och att man helt enkelt inte är hemma när andra är lediga. Att komma hem efter ett gryningspass och känna sig som en zombie är ingen höjdare för familjelivet och barnen. Att lägga sig efter Bolibompa för att orka stiga upp halv tre är ingen hit för samlivet. Singlar är klart överrepresenterade bland skiftarbetande. Vem vill leva med en ständigt trött person?

Allt detta har också medfört att många inte orkar arbeta heltid.

"Jag var sjukskriven 25 procent i två år på grund av svåra sömnrubbningar", säger Olle, en kollega på Arlanda. "Numera är jag tjänstledig 20 procent för att orka med mina arbetstider. Skift-tiderna gör det omöjligt att arbeta heltid. Jag prioriterar min hälsa, och får avstå från annat som en heltidslön hade räckt till" tillägger Olle uppgivet.

Hur kommer man till rätta med problemen?

Mer vila och mer sammanhängande vila är nödvändigt. I Unionens centrala avtal finns inte tillräcklig återhämtning garanterad.  I de allra flesta avtal är det 40 timmars arbetsvecka som gäller, oavsett arbetstider. Avtalen har inte hängt med. Minimireglerna i arbetstidsavtalet täcker inte alls behovet av vila och återhämtning.

Lokala avtalslösningar, som en del förordar, är ingen bra väg då de skapar osund konkurrens och dumpningseffekter. Det startar en nedåtgående spiral, där allt tycks vara tillåtet i "konkurrensens heliga namn". Vill vi ha ett så krasst samhälle?  

För att vi som berörs ska få det drägligt och inte förkorta våra liv så måste fackförbund och arbetsgivarförbund ta sitt ansvar och avtala om rätt till återhämtning och vila. En process att modernisera avtal och lagar så att de anpassas till dagens samhälle måste komma igång.

Det är hög tid för Unionen och våra motparter att bryta ny mark på avtalsfronten och skapa ett humant regelverk för arbetstagare med arbetstidsproblem.

Nästa gång du passerar en flygplats klockan fem på morgonen, på väg till en semester eller ett affärsmöte, ha då i åtanke att den som checkar in, står vid gaten eller jobbar ombord, har stigit upp runt tre på natten. Kanske flera dagar i rad. Skulle du orka med 40 timmar per vecka med sådana arbetstider?

Det är högst skäligt att vi tar gemensamt ansvar för det tillgängliga samhälle vi vill ha och låter servicen kosta oss lite mer. För ett humanare arbetsliv.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson