Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: "Se över arbetstiderna innan det är för sent"

Många som går på schema utsätts för tuffa arbetspass, som sliter på hälsan. Obekväma tider kräver längre återhämtning och måste kompenseras med mer ledig tid.
Birgitta Wrede Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi får alltmer ett 24-timmarssamhälle. Allt skall vara igång dygnet runt. Men för att det ska fungera måste många arbeta obekväma arbetstider.

När jag började inom flyget på 80-talet var det åtminstone en dag då allt var stängt, juldagen. Då flög bara sovjetiska Aeroflot. I dag är det fullt ös alla dagar och arbetstiderna har drastiskt förändrats. Det som förr var "tidig" starttid kallar vi i dag för sovmorgon. Då tyckte vi att det var hopplöst att börja halv sex.

I dag är fyra, fem de vanligaste starttiderna på flygplatserna. Även sluttiderna har blivit värre. Ett schema kan börja halv fem två dagar i rad och följas av två kvällspass som pågår till halv tolv. Tvära  kast som sliter på både kropp och själ. Vi kanske vänjer oss och härdar ut, men inte utan ett högt  pris, ofta för högt.

Många arbetar i branscher med samma utveckling. 24-timmarssamhället är på frammarsch.

Sömnsvårigheter, mag- och tarmbesvär och hjärt- och kärlsjukdomar är vanliga åkommor vid skiftarbete visar forskning på Karolinska. De tuffa tiderna gör att hälsan tar stryk.

Obekväma tider kräver längre återhämtning. Skiftarbetare, som grupp, förkortar sina liv. De måste kort sagt kompenseras med mer ledig tid, innan det är för sent.

Även det sociala livet, med nära och kära blir lidande, på grund av trötthet och att man helt enkelt inte är hemma när andra är lediga. Att komma hem efter ett gryningspass och känna sig som en zombie är ingen höjdare för familjelivet och barnen. Att lägga sig efter Bolibompa för att orka stiga upp halv tre är ingen hit för samlivet. Singlar är klart överrepresenterade bland skiftarbetande. Vem vill leva med en ständigt trött person?

Allt detta har också medfört att många inte orkar arbeta heltid.

"Jag var sjukskriven 25 procent i två år på grund av svåra sömnrubbningar", säger Olle, en kollega på Arlanda. "Numera är jag tjänstledig 20 procent för att orka med mina arbetstider. Skift-tiderna gör det omöjligt att arbeta heltid. Jag prioriterar min hälsa, och får avstå från annat som en heltidslön hade räckt till" tillägger Olle uppgivet.

Hur kommer man till rätta med problemen?

Mer vila och mer sammanhängande vila är nödvändigt. I Unionens centrala avtal finns inte tillräcklig återhämtning garanterad.  I de allra flesta avtal är det 40 timmars arbetsvecka som gäller, oavsett arbetstider. Avtalen har inte hängt med. Minimireglerna i arbetstidsavtalet täcker inte alls behovet av vila och återhämtning.

Lokala avtalslösningar, som en del förordar, är ingen bra väg då de skapar osund konkurrens och dumpningseffekter. Det startar en nedåtgående spiral, där allt tycks vara tillåtet i "konkurrensens heliga namn". Vill vi ha ett så krasst samhälle?  

För att vi som berörs ska få det drägligt och inte förkorta våra liv så måste fackförbund och arbetsgivarförbund ta sitt ansvar och avtala om rätt till återhämtning och vila. En process att modernisera avtal och lagar så att de anpassas till dagens samhälle måste komma igång.

Det är hög tid för Unionen och våra motparter att bryta ny mark på avtalsfronten och skapa ett humant regelverk för arbetstagare med arbetstidsproblem.

Nästa gång du passerar en flygplats klockan fem på morgonen, på väg till en semester eller ett affärsmöte, ha då i åtanke att den som checkar in, står vid gaten eller jobbar ombord, har stigit upp runt tre på natten. Kanske flera dagar i rad. Skulle du orka med 40 timmar per vecka med sådana arbetstider?

Det är högst skäligt att vi tar gemensamt ansvar för det tillgängliga samhälle vi vill ha och låter servicen kosta oss lite mer. För ett humanare arbetsliv.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Den reformerade lagen om a-kassa slår hårt mot arbetslösa. Till hösten kliver jag av kraven och lever på sparpengar, skriver Eddy Nehls. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det som skrämmer mig, som blev arbetslös i februari i år, efter närmare 30 som anställd, är att den nya lagen om arbetslöshetsersättning utan att möta särskilt mycket kritik, kunde lanseras som en förbättring, trots att den är misstänkt lik en lag som reglerar försörjningsstöd.

Det största hotet mot min egen frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i alla år, i tron att det var en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. 

Jag trodde i princip att det skulle vara en formalitet, men först tvingades jag sväva i ovisshet i fem veckor innan jag fick min ansökan om ersättning godkänd. Sedan jag fick vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar min F-skattsedel som bisyssla. 

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag. Det känns galet; inte minst med tanke på att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Att tvingas till passivitet och ”staplande av bidrag” av ett regelverk skapat av politiker som hävdar att det är just detta man ska sätta stopp för om man får mandat att styra vårt land i fyra år till, känns minst sagt märkligt. Vad hände med arbetslinjen?

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten

På a-kassans hemsida står det att man kan ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag hade inte sökt om jag inte var övertygad om att verksamheten uppfyllde kraven. Men så är det alltså inte. ”Lagen är tydlig” sa handläggaren som jag talade med. När jag googlade för att själv bilda mig en uppfattning ser jag att i den nya lagen har begreppet bisyssla raderats, vilket gör beslutet begripligare. Texten på hemsidan har dock inte ändrats.

Enligt den nya lagen räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid sedan före millennieskiftet, och har drivit verksamheten som en bisyssla vid sidan av sedan 2007. Inget år sedan starten har jag tjänat mer än en månadslön, och det är också motivet för avslaget. Jag har således försatts i ett moment 22, för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd hade högskolan inte godkänt det som bisyssla. 

Regeringen hävdar att den nya lagen är bättre, och det är den kanske, men inte för mig som ofrivilligt arbetslös. Jag kan inte förstå hur någon som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning ska kunna få verksamheten godkänd av a-kassan, så varför ger man sken av att det är möjligt? 

Det var som att golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden

På vilket sätt ligger det i skattebetalarnas intressen att jag förhindras att – parallellt med sökandet efter en ny anställning – fortsätta meritera mig genom att utföra enstaka uppgifter som kan förbättra mina chanser att få jobb? Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så, och jag hindras dessutom att använda kunskaperna och kompetenserna i min jakt efter en ny anställning.

När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan gick upp för mig, var det som golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden. Efter att ha räknat fram och tillbaka på olika scenarios har jag dock, med viss vånda, beslutat mig för följande: Hittar jag inget nytt jobb innan hösten följer jag a-kassans tvingande direktiv och söker det antal jobb som Arbetsförmedlingen tvingar mig till, fram till dess. Men sedan meddelar jag myndigheterna (som jag trodde skulle visa förståelse för mig och den prekära situation jag försatts i) att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar.

Priset jag får betala för att slippa den livegenskap som arbetslösa i dag tvingas in i är att mitt sparkapital ryker och min pension blir längre, vilket känns orättvist. Friheten är dock viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna om jag inte blivit uppsagd av min tidigare arbetsgivare några år innan pensionen. Jag hoppas verkligen att detta inte var regeringens intention med den nya lagen, men det är jag långt ifrån säker på.

/Eddy Nehls