Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sätt den personliga integriteten på jobbet i fokus

Den digitala övervakningen på jobbet är utbredd. Vi behöver stärka arbetstagares inflytande för att ändra maktbalansen som förskjutits till arbetsgivarens fördel, skriver Ann-Therése Enarsson på Futurion.
Publicerad
en inloggningssida på en datorskärm
I dag saknas information om hur utbredd övervakningen är i Sverige men i internationella studier visar att övervakningen är stor och ökade kraftigt under och efter pandemin, skriver Ann-Therése Enarsson. foto: Shutterstock/Ola Hedin
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

AI-kommissionens förslag är ett välkommet initiativ, men flera kritiska risker nonchaleras. Felaktigt använd AI kan leda till allvarliga maktförskjutningar och hot mot den personliga integriteten. Apple, som misstänks för spioneri på sina anställda, visar att dessa farhågor redan är högst reella. Arbetsmarknadsminister Mats Persson måste driva på för att denna fråga inte faller mellan stolarna.

Apple anklagas för att spionera på de anställda. I en stämningsansökan som har lämnats in till en domstol i Kalifornien anklagas Apple för att övervaka de anställdas privata enheter och iCloud-konton. Apple uppges tvinga de anställda att installera mjukvara på sina privata enheter vilket medför att företaget får tillgång till de anställdas mejl, foton, hälsoinformation och annan personlig data. Apple anklagas även för att ha förbjudit personalen att diskutera löner och arbetsförhållanden.

 När Futurion lät Novus undersöka svenskarnas inställning till digital övervakning i arbetslivet visade den att övervakning leder till ökad stress och oro. En av tre arbetstagare känner inte till om deras arbetsgivare mäter deras produktivitet digitalt. Närmare var femte anställd är beredd att gå ner i lön för att slippa digital övervakning och en klar majoritet anser att den är ett intrång på den personliga integriteten. 

Det nya övervakningssamhället är i dag en realitet

Det är oroväckande med tanke på att övervakningen ökar och blir allt mer sofistikerad. I dag saknas information om hur utbredd övervakningen är i Sverige men i internationella studier visar att övervakningen är stor och ökade kraftigt under och efter pandemin.

I den nyligen presenterade Färdplan för Sverige saknas förslag från AI-kommissionen som gäller övervakning på jobbet. I rapporten lyfts i stället vikten av ökad tillgång till data. Ökade möjligheter till delning av data ska möjliggöra innovation och utveckling inom offentlig sektor, vilket självklart vore välkommet. Men i rapporten sägs att ett paradigmskifte för offentlighets- och sekretesslagstiftningen är nödvändigt. Offentlighet mellan myndigheter ska ersätta sekretess när det gäller skydd för enskildas personliga och ekonomiska förhållanden. Sekretess bör vara undantaget, inte regeln. Ska samma princip gälla för den personliga integriteten på jobbet?

Det nya övervakningssamhället är i dag en realitet. Övervakningen förändrar maktbalansen på arbetsmarknaden genom att ge arbetsgivaren möjlighet att i detalj kartlägga arbetstagarna. Datainsamlingen kan även hjälpa arbetsgivaren att identifiera topp- och lågpresterande anställda och analysera deras arbetsvanor. Det finns exempel på företag som använder informationen för att analysera och förutse vad den anställde kan tänkas göra – till exempel be om löneökning, eller leta efter ett nytt jobb. 

Jag saknar skarpa förslag som sätter den personliga integriteten på jobbet i fokus

Fel använt riskerar AI att förstärka maktskillnader och inskränka den personliga integriteten. Statskontorets studie om AI i statsförvaltningen pekar på bristande transparens och behovet av tydligare riktlinjer. För att motverka AI:s negativa effekter behövs kraftfulla satsningar på kompetensutveckling, ökat inflytande för arbetstagare och rättsliga skydd mot övervakning och manipulativ användning av AI.

AI innebär givetvis inte enbart övervakningsmöjligheter. Hur påverkas arbetsmarknaden i stort och hur rustar vi oss för att hantera all förändring? Nobelpristagaren Daron Acemoglu säger i en DN-intervju att vi behöver mer statlig finansiering till företag som är annorlunda än nätjättarna, så att olika forskningsriktningar utforskas. Och vi behöver skyddsräcken för hur AI kan användas. I dag finns det alldeles för svaga skydd mot att AI används på manipulativa sätt. Han lägger till att vi inte kan stoppa automatiseringen, men staten måste hitta sätt att använda AI på som skapar meningsfulla, tillfredsställande och välbetalda jobb.

Men AI-kommissionen nöjer sig med att skriva att det behövs mer systematisk vägledning för arbetsgivare och arbetstagare om arbetsmarknadens utveckling i ljuset av teknikskiftet. Vad innebär det ens i praktiken?

Det räcker inte med vaga resonemang. Jag saknar skarpa förslag som sätter den personliga integriteten på jobbet i fokus. Vi behöver få kunskap om hur utbredd den digitala övervakningen på jobben är, och vi behöver stärka arbetstagarnas inflytande för att ändra maktbalansen som har förskjutits till arbetsgivarens fördel. Regeringen bör ge IMY i uppdrag att kartlägga läget. Arbetsmarknadsminister Mats Persson måste ta ledningen i denna fråga.

/Ann-Therése Enarsson, vd på tankesmedjan Futurion. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD