Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sätt den personliga integriteten på jobbet i fokus

Den digitala övervakningen på jobbet är utbredd. Vi behöver stärka arbetstagares inflytande för att ändra maktbalansen som förskjutits till arbetsgivarens fördel, skriver Ann-Therése Enarsson på Futurion.
Publicerad
en inloggningssida på en datorskärm
I dag saknas information om hur utbredd övervakningen är i Sverige men i internationella studier visar att övervakningen är stor och ökade kraftigt under och efter pandemin, skriver Ann-Therése Enarsson. foto: Shutterstock/Ola Hedin
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

AI-kommissionens förslag är ett välkommet initiativ, men flera kritiska risker nonchaleras. Felaktigt använd AI kan leda till allvarliga maktförskjutningar och hot mot den personliga integriteten. Apple, som misstänks för spioneri på sina anställda, visar att dessa farhågor redan är högst reella. Arbetsmarknadsminister Mats Persson måste driva på för att denna fråga inte faller mellan stolarna.

Apple anklagas för att spionera på de anställda. I en stämningsansökan som har lämnats in till en domstol i Kalifornien anklagas Apple för att övervaka de anställdas privata enheter och iCloud-konton. Apple uppges tvinga de anställda att installera mjukvara på sina privata enheter vilket medför att företaget får tillgång till de anställdas mejl, foton, hälsoinformation och annan personlig data. Apple anklagas även för att ha förbjudit personalen att diskutera löner och arbetsförhållanden.

 När Futurion lät Novus undersöka svenskarnas inställning till digital övervakning i arbetslivet visade den att övervakning leder till ökad stress och oro. En av tre arbetstagare känner inte till om deras arbetsgivare mäter deras produktivitet digitalt. Närmare var femte anställd är beredd att gå ner i lön för att slippa digital övervakning och en klar majoritet anser att den är ett intrång på den personliga integriteten. 

Det nya övervakningssamhället är i dag en realitet

Det är oroväckande med tanke på att övervakningen ökar och blir allt mer sofistikerad. I dag saknas information om hur utbredd övervakningen är i Sverige men i internationella studier visar att övervakningen är stor och ökade kraftigt under och efter pandemin.

I den nyligen presenterade Färdplan för Sverige saknas förslag från AI-kommissionen som gäller övervakning på jobbet. I rapporten lyfts i stället vikten av ökad tillgång till data. Ökade möjligheter till delning av data ska möjliggöra innovation och utveckling inom offentlig sektor, vilket självklart vore välkommet. Men i rapporten sägs att ett paradigmskifte för offentlighets- och sekretesslagstiftningen är nödvändigt. Offentlighet mellan myndigheter ska ersätta sekretess när det gäller skydd för enskildas personliga och ekonomiska förhållanden. Sekretess bör vara undantaget, inte regeln. Ska samma princip gälla för den personliga integriteten på jobbet?

Det nya övervakningssamhället är i dag en realitet. Övervakningen förändrar maktbalansen på arbetsmarknaden genom att ge arbetsgivaren möjlighet att i detalj kartlägga arbetstagarna. Datainsamlingen kan även hjälpa arbetsgivaren att identifiera topp- och lågpresterande anställda och analysera deras arbetsvanor. Det finns exempel på företag som använder informationen för att analysera och förutse vad den anställde kan tänkas göra – till exempel be om löneökning, eller leta efter ett nytt jobb. 

Jag saknar skarpa förslag som sätter den personliga integriteten på jobbet i fokus

Fel använt riskerar AI att förstärka maktskillnader och inskränka den personliga integriteten. Statskontorets studie om AI i statsförvaltningen pekar på bristande transparens och behovet av tydligare riktlinjer. För att motverka AI:s negativa effekter behövs kraftfulla satsningar på kompetensutveckling, ökat inflytande för arbetstagare och rättsliga skydd mot övervakning och manipulativ användning av AI.

AI innebär givetvis inte enbart övervakningsmöjligheter. Hur påverkas arbetsmarknaden i stort och hur rustar vi oss för att hantera all förändring? Nobelpristagaren Daron Acemoglu säger i en DN-intervju att vi behöver mer statlig finansiering till företag som är annorlunda än nätjättarna, så att olika forskningsriktningar utforskas. Och vi behöver skyddsräcken för hur AI kan användas. I dag finns det alldeles för svaga skydd mot att AI används på manipulativa sätt. Han lägger till att vi inte kan stoppa automatiseringen, men staten måste hitta sätt att använda AI på som skapar meningsfulla, tillfredsställande och välbetalda jobb.

Men AI-kommissionen nöjer sig med att skriva att det behövs mer systematisk vägledning för arbetsgivare och arbetstagare om arbetsmarknadens utveckling i ljuset av teknikskiftet. Vad innebär det ens i praktiken?

Det räcker inte med vaga resonemang. Jag saknar skarpa förslag som sätter den personliga integriteten på jobbet i fokus. Vi behöver få kunskap om hur utbredd den digitala övervakningen på jobben är, och vi behöver stärka arbetstagarnas inflytande för att ändra maktbalansen som har förskjutits till arbetsgivarens fördel. Regeringen bör ge IMY i uppdrag att kartlägga läget. Arbetsmarknadsminister Mats Persson måste ta ledningen i denna fråga.

/Ann-Therése Enarsson, vd på tankesmedjan Futurion. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef