Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ropen skalla – nåbarhetspolicy för alla

Arbetsgivare utnyttjar medarbetares lojalitet, vilket leder till att människor jobbar gratis och riskerar sin hälsa. Det är dags för en arbetskultur som respekterar medarbetarens fritid, skriver Dimce Storm.
Publicerad
En klocka med visare
Att ha en tillgänglighetspolicy är inte bara bra för arbetsmiljön på jobbet utan hälsan i stort, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dagens digitala arbetsliv suddas gränserna mellan arbete och fritid ut allt mer. Medarbetare känner sig tvungna att svara på e-post och meddelanden efter arbetstid för att visa sin lojalitet eller framstå som engagerade. Men det här beteendet riskerar att skapa en osund arbetsmiljö – och det är dags att ta sig en funderare.

En motion om nåbarhetspolicy som behandlades vid Unionens Förbundsråd 2024 lyfter just detta problem. En del arbetsgivare utnyttjar medarbetares lojalitet, vilket leder till att människor jobbar gratis och riskerar sin hälsa. Det är dags för en arbetskultur som respekterar medarbetarens fritid.

Att svara på mejl eller meddelanden efter arbetstid handlar ofta om en kombination av faktorer:

1. Visa engagemang: Många vill framstå som ansvarstagande och tillgängliga. Det är lätt att tro att snabb respons är nyckeln till att bli uppskattad på jobbet.

2. Otydliga signaler: Arbetsgivare kanske inte uttryckligen kräver svar på kvällar, men genom att skicka mejl utanför arbetstid skapas en outtalad förväntan.

3. Rädsla att missa något (FOMO): I konkurrensutsatta arbetsmiljöer vill ingen riskera att verka oengagerad eller missa viktig information.

4. Kulturproblem: I vissa organisationer är det normen att vara konstant tillgänglig, vilket pressar medarbetare att alltid vara ”på”.

Ständig tillgänglighet är ett strukturellt problem

Denna kultur av ständig tillgänglighet leder till flera problem för medarbetare:

Stress och utbrändhet: Att aldrig koppla bort arbetet skapar långvarig stress och riskerar medarbetares hälsa.

Sämre arbetsmiljö: Om det blir normen att jobba på fritiden får vi en kultur där gränser suddas ut, vilket leder till missnöje och låg moral.

Dålig balans mellan arbete och privatliv: Medarbetare behöver fritid för att återhämta sig och vara produktiva på lång sikt.

Det är tydligt att ständig tillgänglighet är ett strukturellt problem som kräver lösningar på flera nivåer. Här är några konkreta steg som man kan jobba med:

1. Ställ krav på tydliga riktlinjer: Arbeta för att få infört en nåbarhetspolicy på din arbetsplats. En sådan policy ska klargöra att arbete utanför ordinarie arbetstid inte är ett krav.

2. Utmana arbetskulturen: Kommunicera tydligt med dina kollegor och chefer. Om det inte är brådskande, vänta med att svara på mejl till nästa arbetsdag.

3. Kräv att chefer visar vägen: Chefer måste vara förebilder. Om de skickar mejl efter arbetstid utan tydlig kommunikation, skapas osäkra signaler. Be dem vara tydliga med förväntningarna.

4. Utnyttja teknik: Föreslå att schemalägga mejl och meddelanden så att de skickas på ordinarie arbetstid.

5. Ta hjälp av facket: Fackförbund som Unionen arbetar aktivt med frågan. Genom att driva motioner, som den om nåbarhetspolicy, kan vi skapa gemensamma regler för ett hållbart arbetsliv.

Nåbarhetspolicy är en fråga om vår hälsa

Som medarbetare har man rätt till sin fritid – och det är dags att vi tar tillbaka den. Genom att ställa krav på tydliga riktlinjer, kommunicera förväntningar och utmana osunda normer kan vi bidra till en mer balanserad och hållbar arbetskultur. Nåbarhetspolicy är inte bara en facklig fråga; det är en fråga om vår hälsa, vårt välmående och vår rätt att leva ett liv utanför jobbet.

Nu är det upp till oss att visa vägen som medarbetare!

/Dimce Storm

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: A-kassans regler skadar kulturen

Det måste gå att bedriva hobbyverksamhet i mindre skala utan att kastas ut från alla trygghetssystem.
Alexander Forselius Publicerad 9 juni 2026, kl 09:15
Svårt för personer med hobby att få a-kassa
A-kassans regler kring att ha hobbyprojekt som genererar pengar behöver ses över, skriver Alexander Forselius. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För exakt tio år sedan hade jag a-kassa efter att jag förlorat min anställning vid ett it-bolag. Vid sidan av producerade jag så kallad “yoga-musik” och hade precis fått in låtarna på en större spellista på Spotify.

Intäkterna för ett år var under normen som räknades som hobbyverksamhet. Jag började plugga och året därpå ansåg Skatteverket att jag tjänade så mycket på min musik att jag skulle registrera en firma. Detta triggade en kaskad av oönskade konsekvenser. 

Alexander Forselius

Jag slängdes ut från Arbetsförmedlingen, blev av med min SIUS-konsulent (en specialicerad arbetsförmedlare som hjälper arbetssökande med funktionsnedsättning reds. anm.) efter att jag blev färdig med utbildningen 2018. För att överleva lyfte jag även in konsultuppdrag i min firma jag hade fått genom musikverksamheten och gav även ut egna böcker. 

Sedan kom pandemin och vände upp och ned på världen, dock till min fördel då påbuden om distansarbete bidrog till att jag kunde hitta uppdrag i Stockholm som jag kunde sköta hemifrån. 

Det har alltid varit mina egna projekt som lett till jobb

Men när det gick dåligt sommaren 2021 försökte jag söka a-kassa igen. Men inte ens de tillfälliga pandemireglerna rådde på deras kalla inställning.

I hemkarantän såg jag en annons för restplatser på en utbildning i Malmö som jag tack vare restriktionerna kunde gå på distans . Den utbildningen ledde till praktik på ett musikföretag, och jag var kvar där ända fram tills mars 2026, då jag blev övertalig vid en omorganisation.

Då, exakt tio år senare, sökte jag a-kassa igen, och ärendet drar ut på tiden. För att jag har så många järn i elden, som musiker, författare, medverkar i Miljöpartiet och förtroendevald till Unionen samt har egna hobbyprojekt med bland annat en app för “digitala bad”. 

Detta innebar att jag på heder och samvete i ansökan fick rada upp precis allt jag gör och tänker göra för den stora “herren” till a-kassa, som sedan skall bedöma om jag är berättigad ersättning.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare

Och det drar ut på tiden. Jag fick under tiden gå till socialkontoret och söka försörjningsstöd, vilket innebar att jag drog in ytterligare en aktör, kommunens socialtjänst och Arbetsmarknadsenhet i hela härvan. 

Det var som att teleporteras tillbaka 28 år bakåt i tiden och skriva ut tonvis med papper på kontoutdrag, hyror och ansökningar, bara för att sedan få avslag. 

Roten till allt elände är just de musikintäkter jag fått från yogamusiken jag producerade. Det som gjorde att jag var tvungen att registrera enskild firma på Skatteverkets begäran, något som sedan gör att jag blev utkastad från samtliga trygghetssystem.

Samtidigt har det alltid varit mina egna projekt, som musik och sidoprojekt, som lett till jobb. Men det var sedan svårt att konkurrera och hålla sig kvar på listorna mot AI, produktionsbolag och andra konkurrenter som hade bättre utrustning.

Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det

Systemets utforming som det är i dag har försatt mig i en mycket prekär sits med diaboliska ekonomiska följder, på grund av en kombination av beskattningsregler, a-kassans regler och andra ålderdomliga regelverk från 1990-talet som inte fungerar med 2020-talets arbetssätt.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare så att det går att fortsätta bedriva kulturverksamhet i mindre skala. Även om man lagt ned ett företag på grund av bristande lönsamhet, även om man klassas som företagare, då kulturintäkter är mer som ett lotteri och inte en direkt ersättning för antal timmar jobb.

Man borde  ha möjlighet att fortsätta öva sin passion som hobby. Dagens regler innebär i princip att man måste ta bort alla sociala medier och hemsidor som är kopplade till en firma. Ingenting som varit del i det företag som man lagt ned, får säljas eller marknadsföras.

Men inom kulturen är det svårt att ta bort musik eller böcker på grund av förlags och skivbolagsavtal. Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det, till skillnad från till exempel en butik där man kan sälja lokalen och varulager.

Kulturverksamhet som musik och böcker är ofta kopplad till dig personligen, vilket gör den svår att göra sig av med, både av juridiska, ekonomiska men inte minst emotionella skäl.

Om jag skulle ta bort allt skulle jag behöva radera allt från Spotify och gå hem till alla kunder som köpt en bok av mig och ta tillbaka den. Det är omänskligt.

Förra gången det inträffade var enda utvägen att mot en engångssumma överlåta mina rättigheter till min distributör. Jag vill undvika detta igen.

Alexander Forselius, musiker och it-konsult i Lidköping