Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ropen skalla – nåbarhetspolicy för alla

Arbetsgivare utnyttjar medarbetares lojalitet, vilket leder till att människor jobbar gratis och riskerar sin hälsa. Det är dags för en arbetskultur som respekterar medarbetarens fritid, skriver Dimce Storm.
Publicerad
En klocka med visare
Att ha en tillgänglighetspolicy är inte bara bra för arbetsmiljön på jobbet utan hälsan i stort, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dagens digitala arbetsliv suddas gränserna mellan arbete och fritid ut allt mer. Medarbetare känner sig tvungna att svara på e-post och meddelanden efter arbetstid för att visa sin lojalitet eller framstå som engagerade. Men det här beteendet riskerar att skapa en osund arbetsmiljö – och det är dags att ta sig en funderare.

En motion om nåbarhetspolicy som behandlades vid Unionens Förbundsråd 2024 lyfter just detta problem. En del arbetsgivare utnyttjar medarbetares lojalitet, vilket leder till att människor jobbar gratis och riskerar sin hälsa. Det är dags för en arbetskultur som respekterar medarbetarens fritid.

Att svara på mejl eller meddelanden efter arbetstid handlar ofta om en kombination av faktorer:

1. Visa engagemang: Många vill framstå som ansvarstagande och tillgängliga. Det är lätt att tro att snabb respons är nyckeln till att bli uppskattad på jobbet.

2. Otydliga signaler: Arbetsgivare kanske inte uttryckligen kräver svar på kvällar, men genom att skicka mejl utanför arbetstid skapas en outtalad förväntan.

3. Rädsla att missa något (FOMO): I konkurrensutsatta arbetsmiljöer vill ingen riskera att verka oengagerad eller missa viktig information.

4. Kulturproblem: I vissa organisationer är det normen att vara konstant tillgänglig, vilket pressar medarbetare att alltid vara ”på”.

Ständig tillgänglighet är ett strukturellt problem

Denna kultur av ständig tillgänglighet leder till flera problem för medarbetare:

Stress och utbrändhet: Att aldrig koppla bort arbetet skapar långvarig stress och riskerar medarbetares hälsa.

Sämre arbetsmiljö: Om det blir normen att jobba på fritiden får vi en kultur där gränser suddas ut, vilket leder till missnöje och låg moral.

Dålig balans mellan arbete och privatliv: Medarbetare behöver fritid för att återhämta sig och vara produktiva på lång sikt.

Det är tydligt att ständig tillgänglighet är ett strukturellt problem som kräver lösningar på flera nivåer. Här är några konkreta steg som man kan jobba med:

1. Ställ krav på tydliga riktlinjer: Arbeta för att få infört en nåbarhetspolicy på din arbetsplats. En sådan policy ska klargöra att arbete utanför ordinarie arbetstid inte är ett krav.

2. Utmana arbetskulturen: Kommunicera tydligt med dina kollegor och chefer. Om det inte är brådskande, vänta med att svara på mejl till nästa arbetsdag.

3. Kräv att chefer visar vägen: Chefer måste vara förebilder. Om de skickar mejl efter arbetstid utan tydlig kommunikation, skapas osäkra signaler. Be dem vara tydliga med förväntningarna.

4. Utnyttja teknik: Föreslå att schemalägga mejl och meddelanden så att de skickas på ordinarie arbetstid.

5. Ta hjälp av facket: Fackförbund som Unionen arbetar aktivt med frågan. Genom att driva motioner, som den om nåbarhetspolicy, kan vi skapa gemensamma regler för ett hållbart arbetsliv.

Nåbarhetspolicy är en fråga om vår hälsa

Som medarbetare har man rätt till sin fritid – och det är dags att vi tar tillbaka den. Genom att ställa krav på tydliga riktlinjer, kommunicera förväntningar och utmana osunda normer kan vi bidra till en mer balanserad och hållbar arbetskultur. Nåbarhetspolicy är inte bara en facklig fråga; det är en fråga om vår hälsa, vårt välmående och vår rätt att leva ett liv utanför jobbet.

Nu är det upp till oss att visa vägen som medarbetare!

/Dimce Storm

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag