Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ropen skalla – nåbarhetspolicy för alla

Arbetsgivare utnyttjar medarbetares lojalitet, vilket leder till att människor jobbar gratis och riskerar sin hälsa. Det är dags för en arbetskultur som respekterar medarbetarens fritid, skriver Dimce Storm.
Publicerad
En klocka med visare
Att ha en tillgänglighetspolicy är inte bara bra för arbetsmiljön på jobbet utan hälsan i stort, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dagens digitala arbetsliv suddas gränserna mellan arbete och fritid ut allt mer. Medarbetare känner sig tvungna att svara på e-post och meddelanden efter arbetstid för att visa sin lojalitet eller framstå som engagerade. Men det här beteendet riskerar att skapa en osund arbetsmiljö – och det är dags att ta sig en funderare.

En motion om nåbarhetspolicy som behandlades vid Unionens Förbundsråd 2024 lyfter just detta problem. En del arbetsgivare utnyttjar medarbetares lojalitet, vilket leder till att människor jobbar gratis och riskerar sin hälsa. Det är dags för en arbetskultur som respekterar medarbetarens fritid.

Att svara på mejl eller meddelanden efter arbetstid handlar ofta om en kombination av faktorer:

1. Visa engagemang: Många vill framstå som ansvarstagande och tillgängliga. Det är lätt att tro att snabb respons är nyckeln till att bli uppskattad på jobbet.

2. Otydliga signaler: Arbetsgivare kanske inte uttryckligen kräver svar på kvällar, men genom att skicka mejl utanför arbetstid skapas en outtalad förväntan.

3. Rädsla att missa något (FOMO): I konkurrensutsatta arbetsmiljöer vill ingen riskera att verka oengagerad eller missa viktig information.

4. Kulturproblem: I vissa organisationer är det normen att vara konstant tillgänglig, vilket pressar medarbetare att alltid vara ”på”.

Ständig tillgänglighet är ett strukturellt problem

Denna kultur av ständig tillgänglighet leder till flera problem för medarbetare:

Stress och utbrändhet: Att aldrig koppla bort arbetet skapar långvarig stress och riskerar medarbetares hälsa.

Sämre arbetsmiljö: Om det blir normen att jobba på fritiden får vi en kultur där gränser suddas ut, vilket leder till missnöje och låg moral.

Dålig balans mellan arbete och privatliv: Medarbetare behöver fritid för att återhämta sig och vara produktiva på lång sikt.

Det är tydligt att ständig tillgänglighet är ett strukturellt problem som kräver lösningar på flera nivåer. Här är några konkreta steg som man kan jobba med:

1. Ställ krav på tydliga riktlinjer: Arbeta för att få infört en nåbarhetspolicy på din arbetsplats. En sådan policy ska klargöra att arbete utanför ordinarie arbetstid inte är ett krav.

2. Utmana arbetskulturen: Kommunicera tydligt med dina kollegor och chefer. Om det inte är brådskande, vänta med att svara på mejl till nästa arbetsdag.

3. Kräv att chefer visar vägen: Chefer måste vara förebilder. Om de skickar mejl efter arbetstid utan tydlig kommunikation, skapas osäkra signaler. Be dem vara tydliga med förväntningarna.

4. Utnyttja teknik: Föreslå att schemalägga mejl och meddelanden så att de skickas på ordinarie arbetstid.

5. Ta hjälp av facket: Fackförbund som Unionen arbetar aktivt med frågan. Genom att driva motioner, som den om nåbarhetspolicy, kan vi skapa gemensamma regler för ett hållbart arbetsliv.

Nåbarhetspolicy är en fråga om vår hälsa

Som medarbetare har man rätt till sin fritid – och det är dags att vi tar tillbaka den. Genom att ställa krav på tydliga riktlinjer, kommunicera förväntningar och utmana osunda normer kan vi bidra till en mer balanserad och hållbar arbetskultur. Nåbarhetspolicy är inte bara en facklig fråga; det är en fråga om vår hälsa, vårt välmående och vår rätt att leva ett liv utanför jobbet.

Nu är det upp till oss att visa vägen som medarbetare!

/Dimce Storm

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD