Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Replik: Unionen missar bollen

Att kategoriskt säga nej till att se över Märket är anmärkningsvärt. Och att hänvisa till lönekartläggningar som bevis på att man jobbar för jämställdhet är ett spel för galleriet – många företag gör dem inte, skriver Unionenmedlemmen Susanne Persson.
Publicerad
Colourbox
Att hänvisa till lönekartläggningar är att ducka frågan om att förändra synen på Märket, anser Susanne Persson. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på debattartikeln: Unionen står upp för lika löner

Förbundsordförande Martin Linder kliver fram och berättar tydligt hur Unionen står upp för kvinnors löner genom att bland annat kämpa för att alla arbetsgivare ska genomföra lönekartläggningar varje år, att få DO att ha mer tillsyn, förändra diskrimineringslagen och göra delar semidispositiv och arbeta för ett mer föräldravänligt arbetsliv men missar helt poängen i det jag säger.

Nämligen att så länge normen i märket utgår från en mansdominerad bransch sänder Unionen ut signalen att det viktigaste arbetet är det som utförs av industrin, det vill säga av männen.

Dessa signaler omvandlas sedan till de normer och strukturer som återspelas i våra fikarum och i hela samhället.

Normen säger att industrin är viktigt och skapar pengar vilket betyder att normen samtidigt säger att allt som inte skapar saker och genererar pengar är onödigt och inte lika viktigt, det vill säga vården och andra så kallade klassiska kvinnoyrken är underställda industrin.
 

Sen vet Martin lika väl som jag att långt ifrån alla företag genomför lönekartläggningar även om det är lagstadgat samt att då kartläggningen genomförs är den undermålig och utan egentlig påverkan i slutändan. Den blir de facto ett spel för galleriet och något företaget kan sätta “check!”på och sedan påstå sig ha arbetat ordentligt med jämställdheten.

Det Martin, som förbundsordförande, borde backa tillbaka till är just vilka normer vi har idag och vilka vi vill ha i morgon och hur vi kan arbeta för att faktiskt skapa reell förändring. Märket till exempel sänder ut samma signaler idag som det gjorde 1997 och borde således ses över. De normer och strukturer vi hade då är inte representativa för det samhälle vi har idag och framförallt inte för det samhälle vi vill ha i morgon och att då, så kategoriskt, säga nej till att ens fundera på att se över märket är ganska anmärkningsvärt.

Hela samhället går framåt och moderninseras men inte märket? Det är en helig ko som ingen ens ska fundera på att förändra?
Följdfrågan blir helt klart, att Unionen i alla lägen påstår att allt kan bli bättre....men gäller inte det märket?

/Susanne Persson Unionenmedlem, upphovsman till instagramkontot det_rycker_i_baguetten vilket belyser sexism på arbetsplatser samt ägare till det nystartade företaget EQLY .

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: [email protected] eller [email protected] 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Mest läst just nu

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Kollega nummer 6 2024

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
Chef & Karriär nummer 3 2024 omslag

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Döva är inte andra klassens medborgare

Trots att det finns lagar som säger att döva inte får diskrimineras på grund av sin funktionsnedsättning hamnar personer mellan stolarna, då myndigheter väljer att tolka lagarna som de vill, skriver Isabel Engwall.
Publicerad 15 oktober 2024, kl 06:00
En grön och röd lampa lyser på väggen av en tingsrättssal
Diskrimineringslagen skyddar arbetstagare, men inte personer som tar uppdrag som exempelvis att vara nämndeman i en domstol, skriver Isabel Engwall.
foto: Christine Ohlsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I januari i år fick jag, som Sveriges första döva nämndeman, uppdraget som nämndeman vid Örebro tingsrätt. Tidigare har jag arbetat vid Södertörns tingsrätt. 

Det borde ha varit en möjlighet att bidra till rättvisan. Men i stället har jag, snart ett år senare, ännu inte kunnat påbörja mitt uppdrag – allt på grund av en strukturell konflikt om vem som ska bekosta svensk teckenspråkstolkning för uppdraget. 

Örebro tingsrätt har beslutat att de inte anser sig ha ansvaret och hänvisar i stället till Tolkcentralen i Örebro, medan jag står mitt emellan. Tolkcentralen i Örebro hävdar att det är tingsrättens eller Domstolsverkets ansvar att täcka tolkkostnaden.

Hur är det möjligt att samma lag kan tolkas så olika?

Men i två andra domstolar, exempelvis Södertörns tingsrätt – har jag fått svensk teckenspråkstolkning bekostad. Även en annan döv nämndeman som i dag sitter i Göta hovrätt får sin teckenspråkstolkning betald. Hur är det möjligt att samma lag kan tolkas så olika mellan olika domstolar? 

Detta visar en orättvis spiral där ingen vill ta ansvar, och där vi döva lämnas utan rättigheter. Under denna kamp och tid har jag fått en smärtsam inblick i hur rättssystemet sviker oss döva. 

Diskrimineringslagen, som är tänkt att skydda oss döva, är påtagligt tandlös. Den skyddar arbetstagare – men vad händer med oss som tar uppdrag? Som döv nämndeman omfattas jag inte av lagen eftersom jag inte är anställd i Örebro tingsrätt. Jag faller mellan stolarna. 

Så vad gör jag? Ska jag anmäla både Örebro tingsrätt och Tolkcentralen till Justitieombudsmannen? För att få rätt måste jag bevisa att både tingsrätten och Tolkcentralen har brutit mot lagen, och det är där utmaningen ligger. 

Lagens tolkning är så snäv att det blir svårt att påstå att något fel har begåtts. Lagen sviker oss döva eftersom myndigheterna kan tolka den fritt, och detta möjliggör att diskriminering kan fortsätta.

Diskrimineringslagen som är tänkt att skydda oss döva är tandlös

Varken förvaltningslagen eller hälso- och sjukvårdslagen ger mig rätt att överklaga beslut om nekad ersättning för tolkkostnader. Hälso- och sjukvårdslagen är ingen rättighetslag utan är enbart skyldighetslag. Det innebär att jag inte kan kräva att Tolkcentralen ska bekosta teckenspråkstolkning i domstolen. 

Frågan kvarstår: Vem ska egentligen stå för min teckenspråkstolkning?

Detta är inte första gången jag drabbas, utan det visar på ett grovt systemfel som drabbar oss döva i samhället, där våra rättigheter är ofullständiga. Hur orättvist är inte detta? Så länge lagarna inte erkänner våra behov kommer vi döva att fortsätta diskrimineras. 

Och detta är ett mönster vi ser om och om igen – det är vi döva som tvingas betala priset. Vi döva är inte andra klassens medborgare. Lagen måste ändras, men vem hör oss? 

Isabel Engwall, Sveriges första döva nämndeman