Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Replik: Unionen missar bollen

Att kategoriskt säga nej till att se över Märket är anmärkningsvärt. Och att hänvisa till lönekartläggningar som bevis på att man jobbar för jämställdhet är ett spel för galleriet – många företag gör dem inte, skriver Unionenmedlemmen Susanne Persson.
Publicerad
Colourbox
Att hänvisa till lönekartläggningar är att ducka frågan om att förändra synen på Märket, anser Susanne Persson. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på debattartikeln: Unionen står upp för lika löner

Förbundsordförande Martin Linder kliver fram och berättar tydligt hur Unionen står upp för kvinnors löner genom att bland annat kämpa för att alla arbetsgivare ska genomföra lönekartläggningar varje år, att få DO att ha mer tillsyn, förändra diskrimineringslagen och göra delar semidispositiv och arbeta för ett mer föräldravänligt arbetsliv men missar helt poängen i det jag säger.

Nämligen att så länge normen i märket utgår från en mansdominerad bransch sänder Unionen ut signalen att det viktigaste arbetet är det som utförs av industrin, det vill säga av männen.

Dessa signaler omvandlas sedan till de normer och strukturer som återspelas i våra fikarum och i hela samhället.

Normen säger att industrin är viktigt och skapar pengar vilket betyder att normen samtidigt säger att allt som inte skapar saker och genererar pengar är onödigt och inte lika viktigt, det vill säga vården och andra så kallade klassiska kvinnoyrken är underställda industrin.
 

Sen vet Martin lika väl som jag att långt ifrån alla företag genomför lönekartläggningar även om det är lagstadgat samt att då kartläggningen genomförs är den undermålig och utan egentlig påverkan i slutändan. Den blir de facto ett spel för galleriet och något företaget kan sätta “check!”på och sedan påstå sig ha arbetat ordentligt med jämställdheten.

Det Martin, som förbundsordförande, borde backa tillbaka till är just vilka normer vi har idag och vilka vi vill ha i morgon och hur vi kan arbeta för att faktiskt skapa reell förändring. Märket till exempel sänder ut samma signaler idag som det gjorde 1997 och borde således ses över. De normer och strukturer vi hade då är inte representativa för det samhälle vi har idag och framförallt inte för det samhälle vi vill ha i morgon och att då, så kategoriskt, säga nej till att ens fundera på att se över märket är ganska anmärkningsvärt.

Hela samhället går framåt och moderninseras men inte märket? Det är en helig ko som ingen ens ska fundera på att förändra?
Följdfrågan blir helt klart, att Unionen i alla lägen påstår att allt kan bli bättre....men gäller inte det märket?

/Susanne Persson Unionenmedlem, upphovsman till instagramkontot det_rycker_i_baguetten vilket belyser sexism på arbetsplatser samt ägare till det nystartade företaget EQLY .

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: niklas.hallstedt@kollega.se eller lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag har rätt att få finnas

Jag kan inte arbeta heltid, men det betyder inte att jag är mindre värd. Människor som är sjuka eller har en funktionsnedsättning beskrivs som ett problem. Därför vill jag påminna om en sak: Vi har alla rätt att få finnas, skriver Carolina Alexandrou.
Carolina Alexandrou Publicerad 15 september 2026, kl 05:59
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Om du har en funktionsnedsättning som gör att du aldrig kommer kunna arbeta, eller endast kan arbeta efter förmåga, ses du som en belastning, skriver Caroline Alexandrou. Stina Stjernkvist/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vad är det som pågår i Sverige egentligen?  

I dag ser vi en sönderslamsad välfärd. Att bo i Sverige i dag handlar inte om att leva, det handlar om att överleva, om man inte råkar vara bemedlad. För Sverige tar inte hand om de som befinner sig på botten. Tvärtom. Råkar du bli sjuk, vara funktionsnedsatt eller annat som gör att du inte kan “bidra”, blir du ignorerad. Du slängs till vargarna. 

Om du har en funktionsnedsättning som gör att du aldrig kommer kunna arbeta, eller endast kan arbeta efter förmåga, ses du som en belastning. Jag lever på sjukersättning på 50 procent eftersom jag inte kan arbeta heltid. Resterande halvan är CSN-bidrag då jag studerar. Innan var jag arbetslös, men fann det svårt att hitta ett anpassat arbete på halvtid, och min sius från Arbetsförmedlingen (särskilt introduktions och uppföljningsstöd) var knappast till någon hjälp. 

Snälla, hade jag blivit rik på den ersättning jag får hade jag kunnat stå på Stureplan varje kväll och vaska champagne

I ett samhälle där alla förväntas fungera på 100 procent är det svårt för mig att hitta ett arbete utifrån mina egna förutsättningar. Så jag valde att studera i hopp om att en examen ska leda till anställning. Men pengarna från CSN räcker inte långt. 

Och ersättningarna från Försäkringskassan är väldigt låga, och det är knappt att det går runt. Medan politikerna tjatar om arbetslinjen och att alla minsann ska bidra och göra “rätt för sig”, så struntar man i dem som av olika anledningar inte kan arbeta, eller de som vill arbeta men inte får chansen.

Istället pratas det om bidragsfusk och att alla som lever på bidrag och olika ersättningar skulle vara kriminella och staplar bidrag på bidrag. Snälla, hade jag blivit rik på den ersättning jag får hade jag kunnat stå på Stureplan varje kväll och vaska champagne, men det gör jag inte, för det har jag inte råd med. 

I media pratar politikerna om att vi arbetslösa antingen är kriminella eller så nämns vi inte alls. Som om vi inte existerade

Den lilla ersättningen jag har räcker knappt till att betala alla räkningar. Det handlar om överlevnad. Är du sjuk, funktionsnedsatt eller av någon anledning inte kan arbeta, eller inte får chansen, blir du misstänkliggjord och förlorar din plats i samhället. 

Fortsätter det i denna takt så lär vi snart se vanliga arbetare och barnfamiljer bli bostadslösa och stå vid ruinens brant. Vad kan rädda oss? kanske återinförandet av fattigstugan.

Hjälp folk i stället för att stampa på dem. 

Därför skriver jag denna text. För att berätta att jag har rätt att få finnas lika mycket som någon annan. Vi har rätt att få finnas, oavsett funktionsförmåga.

/Carolina Alexandrou