Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Replik: Unionen missar bollen

Att kategoriskt säga nej till att se över Märket är anmärkningsvärt. Och att hänvisa till lönekartläggningar som bevis på att man jobbar för jämställdhet är ett spel för galleriet – många företag gör dem inte, skriver Unionenmedlemmen Susanne Persson.
Publicerad
Colourbox
Att hänvisa till lönekartläggningar är att ducka frågan om att förändra synen på Märket, anser Susanne Persson. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på debattartikeln: Unionen står upp för lika löner

Förbundsordförande Martin Linder kliver fram och berättar tydligt hur Unionen står upp för kvinnors löner genom att bland annat kämpa för att alla arbetsgivare ska genomföra lönekartläggningar varje år, att få DO att ha mer tillsyn, förändra diskrimineringslagen och göra delar semidispositiv och arbeta för ett mer föräldravänligt arbetsliv men missar helt poängen i det jag säger.

Nämligen att så länge normen i märket utgår från en mansdominerad bransch sänder Unionen ut signalen att det viktigaste arbetet är det som utförs av industrin, det vill säga av männen.

Dessa signaler omvandlas sedan till de normer och strukturer som återspelas i våra fikarum och i hela samhället.

Normen säger att industrin är viktigt och skapar pengar vilket betyder att normen samtidigt säger att allt som inte skapar saker och genererar pengar är onödigt och inte lika viktigt, det vill säga vården och andra så kallade klassiska kvinnoyrken är underställda industrin.
 

Sen vet Martin lika väl som jag att långt ifrån alla företag genomför lönekartläggningar även om det är lagstadgat samt att då kartläggningen genomförs är den undermålig och utan egentlig påverkan i slutändan. Den blir de facto ett spel för galleriet och något företaget kan sätta “check!”på och sedan påstå sig ha arbetat ordentligt med jämställdheten.

Det Martin, som förbundsordförande, borde backa tillbaka till är just vilka normer vi har idag och vilka vi vill ha i morgon och hur vi kan arbeta för att faktiskt skapa reell förändring. Märket till exempel sänder ut samma signaler idag som det gjorde 1997 och borde således ses över. De normer och strukturer vi hade då är inte representativa för det samhälle vi har idag och framförallt inte för det samhälle vi vill ha i morgon och att då, så kategoriskt, säga nej till att ens fundera på att se över märket är ganska anmärkningsvärt.

Hela samhället går framåt och moderninseras men inte märket? Det är en helig ko som ingen ens ska fundera på att förändra?
Följdfrågan blir helt klart, att Unionen i alla lägen påstår att allt kan bli bättre....men gäller inte det märket?

/Susanne Persson Unionenmedlem, upphovsman till instagramkontot det_rycker_i_baguetten vilket belyser sexism på arbetsplatser samt ägare till det nystartade företaget EQLY .

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: niklas.hallstedt@kollega.se eller lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack vare utrikesfödda har vi klarat sysselsättningen

Utan utrikesfödda hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få människor att flytta härifrån, skriver Christian Lindell.
Christian Lindell Publicerad 17 mars 2026, kl 09:15
utrikesfödda på arbetsmarknaden
Utan utrikesfödda skulle Sverige stanna, skriver Christian Lindell. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

2010 markerar ett skifte på arbetsmarknaden som har fått obetydlig uppmärksamhet. Det var det senaste året då ökningen av antalet förvärvsarbetande var större bland inrikesfödda än bland utrikesfödda.

Sett över hela perioden 2010–2024 har antalet arbetande inrikesfödda ökat med 90 000 och antalet födda utanför Sveriges gränser med 565 000 personer.

Christian Lindell

2016 markerar ett annat skifte. Då steg sysselsättningsgraden för personer födda i Sverige, alltså förvärvsarbetande som andel av befolkningen i åldern 20–64 år, till 84 procent. Sedan dess har andelen pendlat mellan 84–85 procent, oavsett konjunktur och bara marginellt påverkad av pandemin. Det visar att vi nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta. Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda.

vi har nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta

För de utrikesfödda ser det helt annorlunda ut. 2010 låg andelen förvärvsarbetande på 55 procent. 2024 hade den ökat till 70 procent. Det finns flera förklaringar till att deras arbetsmarknad utvecklas så snabbt.

Ett skäl är att flyktingar och anhöriga kommer in på arbetsmarknaden mycket snabbare än de gjorde tidigare. År 2000 tog det i genomsnitt åtta år innan hälften hade ett jobb efter att de kommunplacerats. För dem som fick sin kommunplacering 2020 tog det tre år – och då låg ändå en pandemi emellan. En annan förklaring är en annan sammansättning av invandringen, med färre flyktingar.

En ytterligare förklaring är att efterfrågan på arbetskraft ökat. När efterfrågan på arbetskraft stiger visar det sig att tidigare ”inte anställningsbara” plötsligt blir högst anställningsbara – men kanske i behov av kompetensutveckling på jobbet.

Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda

Den ökande andelen arbetande de senaste 15 åren har fått flera effekter, vilka även de fått liten uppmärksamhet. Sverige har inte haft en så hög andel arbetande av befolkningen i förvärvsarbetande ålder som de senaste tre–fyra åren, sedan början av 1990-talet. Vi har inte haft så låg andel av befolkningen som försörjs av sociala ersättningar och bidrag.  Det här är dock inte bara positivt. Ett skäl till de låga nivåerna bidragsförsörjda är att det blivit svårare att kvalificera sig in i systemen, men det är en annan diskussion.

Andelen barn under 18 år som inte har någon vuxen i hushållet som går till jobbet har minskat från 8,5 procent 2013 till 4,9 procent 2023.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden. Tittar vi på de områden som hade den lägsta andelen förvärvsarbetande 2012 kan vi till exempel se att andelen förvärvsarbetande i Herrgården Norr i Malmö stigit från 18 till 54 procent 2023. Så ser det ut längs hela linjen. Av de hundra områdena som hade lägst andel förvärvsarbetande 2012 har nästan alla markant ökat andelen arbetande.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden

Än mer spektakulär är sysselsättningsutvecklingen för till exempel afghaner och somalier. Mellan 2010 och 2024 steg andelen förvärvsarbetande afghaner från 40 till 70 procent. Under samma period ökade andelen förvärvsarbetande somalier från drygt 20 till nästan 60 procent.

Som jag skrev tidigare, om vi verkligen har nått ett tak för inrikesföddas sysselsättningsgrad (84 procent) får det stora konsekvenser, framför allt om invandringen är låg eller om vi till och med skulle se en nettoutflyttning av utrikesfödda, vilket ibland framstår som ett politiskt mål.

Låt oss göra ett enkelt räkneexempel. Tänk att antalet förvärvsarbetande stiger med två procent. Det motsvarar knappt 100 000 personer. Om det inte finns inrikesfödda att rekrytera och hela ökningen ska hämtas bland utrikesfödda, så ökar sysselsättningsgraden för utrikesfödda från 70 till 76 procent. Utan en tillströmning av invånare från andra födelseländer skulle vi snabbt slå i taket för sysselsättningen.

Utan utrikesfödda att tillgå hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få en nettoutflyttning.

Massmedier har helt misslyckats med att förmedla utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste decennierna. Bilden har satt sig av ett stigande bidragsberoende, förorter i fritt fall och allt fler barn som inte ser sina föräldrar gå till arbetet. Inget av detta stämmer.

/Christian Lindell, senior utredare