Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Replik: Lägstalöner skyddar anställda i alla åldrar

Lägstalöner i Unionens avtal är inte ungdomslöner. Det är ett skydd mot utnyttjande av anställda i alla åldrar, skriver Unionens förbundsordförande Martin Linder i en debattreplik.
Publicerad
Camilla Svensk/TT JanErik Henriksson
Så snart du har skaffat dig arbetslivserfarenhet ska individuell lönesättning ta över. Då ska din lön sättas efter arbetsuppgifternas komplexitet, svårighetsgrad och ansvar, skriver Unionens förbundsordförande Martin Linder. Camilla Svensk/TT JanErik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på en tidigare debattartikel av Arvid Taawo:  Slopa ungdomslönerna!

Läsgstalön ska vara den lägsta lön som en arbetsgivare kan betala när du är ny och oprövad på arbetsmarknaden. Det kan gälla personer som varit långtidssjukskrivna och arbetslösa, eller nyanlända utan erfarenhet av liknande arbete. Lägstalöner skyddar inte bara unga, utan anställda i alla åldrar.

Så snart du har skaffat dig en viss arbetslivserfarenhet ska individuell lönesättning ta över. Då ska din lön sättas efter arbetsuppgifternas komplexitet, svårighetsgrad och ansvar samt utifrån din arbetsprestation.

I dag har bara några enstaka procent av Unionens medlemmar lägstalön. För att förbättra er situation har Unionen i flera år krävt att den som varit anställd i mer än ett år ska få sin lön höjd till den nya avtalade lägstalönen, innan årets lönehöjningar görs. Det för att inte lönehöjningen bara ska ge en uppflyttning till nästa års lägstalön. Hittills har arbetsgivarorganisationerna vägrat att gå med på det.

Vi har även krävt lägstalönen för 24-åringar ska gälla för alla, men arbetsgivarsidan vill avskaffa åldersgränserna helt och hållet. Avskaffar vi 24-årsgränsen får alla åldrar en lägstalön som motsvarar 20-årsgränsen. På callcenter är den i dag 17 881 krronor per månad. Det skulle vara en kraftig försämring för alla, oavsett ålder, som tvingas ta jobb med lägstalön.

De flesta lägstalöner i kollektivavtalen är mellan 18 000 och 21 000 kronor i månaden. Det är betydlig högre än i till exempel Migrationsverkets regler för arbetstillstånd, där arbetsgivaren måste erbjuda en lön på 13 000 kronor i månaden.

Den som jobbar heltid ska kunna leva på sin lön. Därför förhandlar Unionen om att det ska finnas en lägsta lön i avtalen.

/ Martin Linder, förbundsordförande i Unionen

Vill du skriva för Kollega Debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se
eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Den reformerade lagen om a-kassa slår hårt mot arbetslösa. Till hösten kliver jag av kraven och lever på sparpengar, skriver Eddy Nehls. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det som skrämmer mig, som blev arbetslös i februari i år, efter närmare 30 som anställd, är att den nya lagen om arbetslöshetsersättning utan att möta särskilt mycket kritik, kunde lanseras som en förbättring, trots att den är misstänkt lik en lag som reglerar försörjningsstöd.

Det största hotet mot min egen frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i alla år, i tron att det var en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. 

Jag trodde i princip att det skulle vara en formalitet, men först tvingades jag sväva i ovisshet i fem veckor innan jag fick min ansökan om ersättning godkänd. Sedan jag fick vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar min F-skattsedel som bisyssla. 

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag. Det känns galet; inte minst med tanke på att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Att tvingas till passivitet och ”staplande av bidrag” av ett regelverk skapat av politiker som hävdar att det är just detta man ska sätta stopp för om man får mandat att styra vårt land i fyra år till, känns minst sagt märkligt. Vad hände med arbetslinjen?

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten

På a-kassans hemsida står det att man kan ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag hade inte sökt om jag inte var övertygad om att verksamheten uppfyllde kraven. Men så är det alltså inte. ”Lagen är tydlig” sa handläggaren som jag talade med. När jag googlade för att själv bilda mig en uppfattning ser jag att i den nya lagen har begreppet bisyssla raderats, vilket gör beslutet begripligare. Texten på hemsidan har dock inte ändrats.

Enligt den nya lagen räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid sedan före millennieskiftet, och har drivit verksamheten som en bisyssla vid sidan av sedan 2007. Inget år sedan starten har jag tjänat mer än en månadslön, och det är också motivet för avslaget. Jag har således försatts i ett moment 22, för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd hade högskolan inte godkänt det som bisyssla. 

Regeringen hävdar att den nya lagen är bättre, och det är den kanske, men inte för mig som ofrivilligt arbetslös. Jag kan inte förstå hur någon som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning ska kunna få verksamheten godkänd av a-kassan, så varför ger man sken av att det är möjligt? 

Det var som att golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden

På vilket sätt ligger det i skattebetalarnas intressen att jag förhindras att – parallellt med sökandet efter en ny anställning – fortsätta meritera mig genom att utföra enstaka uppgifter som kan förbättra mina chanser att få jobb? Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så, och jag hindras dessutom att använda kunskaperna och kompetenserna i min jakt efter en ny anställning.

När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan gick upp för mig, var det som golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden. Efter att ha räknat fram och tillbaka på olika scenarios har jag dock, med viss vånda, beslutat mig för följande: Hittar jag inget nytt jobb innan hösten följer jag a-kassans tvingande direktiv och söker det antal jobb som Arbetsförmedlingen tvingar mig till, fram till dess. Men sedan meddelar jag myndigheterna (som jag trodde skulle visa förståelse för mig och den prekära situation jag försatts i) att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar.

Priset jag får betala för att slippa den livegenskap som arbetslösa i dag tvingas in i är att mitt sparkapital ryker och min pension blir längre, vilket känns orättvist. Friheten är dock viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna om jag inte blivit uppsagd av min tidigare arbetsgivare några år innan pensionen. Jag hoppas verkligen att detta inte var regeringens intention med den nya lagen, men det är jag långt ifrån säker på.

/Eddy Nehls