Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Rekryteringsbranschen borde apa efter e-handeln

Konsumenter är vana att jämföra utbud av produkter inför ett köp. Jobbsökare däremot förväntas söka jobb de knappt vet något om, skriver Sofia Edvardsson, som anser att dagens rekryteringsprocess är förlegad.
Publicerad
En hemsida med bilder på profiler. Till höger Sofia Edvardsson
Hur ska företag attrahera personal? Inte genom texttunga annonser, skriver Sofia Edvardsson Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Säg att du är ute efter en ny bostad. Men innan du bestämmer dig för vilken vill du förstås veta dina valmöjligheter. Så du jämför villor och radhus. Filtrerar bland priser och boarea. Och självklart svajpar du bland bilder på bostäder – både på insidan och utsidan.

Den här processen i vilken en konsument underbygger ett beslut kallas för discoveryfasen. Det är en undersökande fas där personen samlar in så mycket information som möjligt för att skapa sig en helhetsbild av sina valmöjligheter, och som sedan mynnar ut i ett beslut. Frågan är: hur smidig är den här fasen för jobbsökare?

Den som är intresserad av att byta arbetsplats kan i dag förvänta sig följande upplägg: Du går in på Platsbanken, knappar in den önskade rollen och möts av ett 50-tal rubriker i samma font. Själva annonsen är ofta texttung och fokuserar mer på dig än företagets erbjudande. Därefter skjutsas du vidare till en ny hemsida med eventuellt ännu mera text. Kanske vill du nu veta mer om företaget och tar då omvägen via företagets webbplats. Sen tillbaka till ansökningssidan där du behöver skapa ett nytt konto. Om du nu inte redan hunnit ge upp av ren tristess kanske du sparar länken till ansökningssidan och går in på en ny jobbannons med samma invecklade process.

Var är bilderna på kontoret och blivande kollegor?

Användarvänlighet är en viktig del av en beslutsprocess. Och är det något e-handeln är bra på så är det att skapa bra kundupplevelser. För människor har i dag höga förväntningar på den digitala upplevelsen. Förväntningar som rekryteringsbranschen sällan möter. Vad finns det till exempel för möjligheter att smidigt jämföra arbetsplatser och dess förmåner, jobbkultur och värderingar? Var är bilderna på kontoret? Blivande kollegor?

Vi har en generation på väg in i arbetslivet som vuxit upp med snabb, lättillgänglig och till största delen visuell kommunikation. Dessutom visar forskning att människor generellt har lättare att ta till sig information som är just visuell. Men trots detta är jobbdjungeln snårig, med texttunga annonser som inte berättar mycket om hur det är att jobba på företaget.

En plattform som Hemnet lockar framförallt inte de som är desperata efter ett nytt hem. Snarare är det hus- och lägenhetsnyfikna personer som lockas till plattformen. Varför? För att den är lättnavigerad, lättsmält och visuell. Och det blir både enkelt och roligt att spana på hus när du kan filtrera fram ett boende utifrån dina egna preferenser.

Rekryteringsprocessen i dag är förlegad

Ett jobb är inte en produkt, nej. Men likväl behöver företag sälja in sig själva.
De som väljer att visa upp en transparent och inbjudande bild av företaget i jobbannonsen kommer inte bara locka dem som verkligen behöver ett nytt jobb, utan även de jobbnyfikna. De som redan trivs på sitt arbete men som kan tänka sig att byta om rätt jobb dyker upp.

Rekryteringsprocessen i dag är förlegad. Framtidens jobbsökare kommer vilja utforska och jämföra jobb lika smidigt som de jämför bostäder. 
Det är mer än läge för branschen att börja apa efter e-handelns digitala processer.

/Sofia Edvardsson, rekryterare på Jobnet. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD