I sommar kan psykiskt våld i nära relation bli straffbart. Upprepad kontroll, hot, isolering och systematisk nedbrytning föreslås erkännas som det brott det är. Men lagstiftning i sig förändrar inte människors vardag. För att den nya lagen ska få verklig effekt måste fler aktörer än rättsväsendet ta ansvar. Arbetslivet är en av dem.
I en tidigare debattartikel i Kollega argumenterade jag för att våld i nära relationer är en arbetsgivarfråga. Den slutsatsen står fast. När våld påverkar arbetsförmågan är det en arbetsmiljöfråga.
Våldets konsekvenser stannar inte i hemmet. Det påverkar arbetsförmåga, trygghet och sjukfrånvaro. Den som lever under ständig kontroll bryts ner över tid. Koncentrationen sviktar, orken försvinner och självförtroendet urholkas.
Våldets konsekvenser stannar inte i hemmet
Psykiskt våld kan innebära att en medarbetare får sin arbetsdag störd av kontrollerande samtal, lever under hot som kan nå arbetsplatsen eller utvecklar stressrelaterade symtom som påverkar prestation och närvaro. I förlängningen riskerar det att leda till sjukskrivning och att värdefull kompetens går förlorad.
Det är arbetsmiljökonsekvenser. Och de omfattas av arbetsgivarens ansvar.
Enligt arbetsmiljölagen ska arbetsgivare förebygga ohälsa och agera på signaler om risk i arbetet. Arbetsmiljöansvaret avgörs inte av var orsaken uppstår, utan av om arbetet påverkas.
Psykiskt våld är den vanligaste formen av våld i nära relation och statistik visar att tusentals sjukskrivningar varje år har sin grund i våldsutsatthet. Kvinnor har nästan dubbelt så hög sjukfrånvaro som män, och psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning.
När chefer vågar ställa frågor kan våld upptäckas tidigare
Trots det integreras sällan våld i nära relation som en möjlig arbetsmiljörisk i organisationers riskbedömningar och systematiska arbetsmiljöarbete. Därmed förbises en dokumenterad faktor bakom psykisk ohälsa, sjukfrånvaro och otrygghet med konsekvenser för både individ och verksamhet.
Våld i nära relation beräknas kosta samhället tiotals miljarder kronor varje år. En del av den kostnaden bärs av arbetslivet genom sjukfrånvaro, minskad produktivitet och förlorad kompetens.
Det finns mycket att vinna på att arbeta strukturerat med frågan.
Organisationer som tidigt uppmärksammar signaler, har tydliga rutiner och ger chefer rätt stöd minskar risken för långa sjukskrivningar och oplanerade avbrott i verksamheten. De stärker sin förmåga att behålla kompetens, säkra kontinuitet och skapa en stöttande och inkluderande arbetsmiljö.
Det handlar därför inte om en ”mjuk” fråga. Det är en fråga om riskhantering, kompetensförsörjning och långsiktig hållbarhet. Problemet är inte att kunskap saknas. Det finns i dag etablerade vägledningar för arbetsgivare. Problemet är att de inte alltid omsätts i praktik.
Genom att inkludera våld i nära relationer i sina riskbedömningar kan arbetsgivare ta frågan på allvar. Det förutsätter att chefer, HR och företagshälsovård har kunskap om hur psykiskt våld påverkar arbetsförmågan, kan identifiera signaler och ställa frågor, samt har förankrade rutiner för stöd och hänvisning.
Det gör skillnad.
När chefer vågar ställa frågor kan våld upptäckas tidigare. När stöd och resurser är tydliga, sänks tröskeln för att söka stöd. När arbetsplatsen erbjuder flexibilitet och trygghet ökar möjligheten att behålla arbete och inkomst vilket ofta är avgörande för att kunna lämna en våldsam relation.
Samtidigt stärks organisationens stabilitet genom färre akuta frånvaroperioder, bättre kontinuitet och minskad risk för kompetensförlust.
Det handlar inte om en ”mjuk” fråga
Den nya lagen syftar till att stoppa psykiskt våld i ett tidigt skede. Arbetsplatsen är ofta en av få platser där förändringar i beteende, prestation och mående kan uppmärksammas i tid.
Men det förutsätter struktur. Utan strukturer blir stödet beroende av enskilda chefers mod. Med rätt kunskap och verktyg kan arbetsgivare bli en del av lösningen och samtidigt stärka sin egen verksamhet.
Den nya lagstiftningen, som väntas träda i kraft i sommar, markerar att psykiskt våld är ett brott. Nu behöver arbetslivet visa att konsekvenserna tas på allvar.
Arbetsmiljöansvaret finns redan. Nu är det dags att använda det.
/Zenobia Rizvi, HR-strateg med inriktning mot social hållbarhet
