Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Det här är en debattreplik på Rebecca Oldenfelts debattartikel.
Rebecca Oldenfeldts debattartikel Makt korrumperar chefer är både intressant och tankeväckande. Att makten kan berusa människor har historien visat allt för många dåliga exempel på. Detta fenomen har funnits i alla tider och kulturer och verkar vara något som ligger latent hos vissa personligheter.
Men när jag läser artikeln får jag intrycket av att maktfullkomlighet och ett med tiden allt sämre beteenden hos chefer är ett påtagligt problem på svenska arbetsplatser, är det verkligen så?
Jag vänder mig emot att chefers utvecklingsområden skulle röra sig om maktfullkomlighet, dåliga beteenden, känslor av att man har rätt till saker man inte har rätt till. Att vissa personligheter har en benägenhet att utveckla sådana beteenden när de får formell makt, självklart kan det vara så. Men att just sådana beteenden är ett bekymmer på ett generellt plan hos chefer i Sverige är mycket tveksamt.
Formell makt är absolut inget krav för att kunna försämra arbetsmiljön
När det gäller oacceptabla beteenden på arbetsplatser, är min övertygelse att det förekommer i alla yrkeskategorier. För utöver den dubbelparkerande chefsmannen i SUV:en, kan nog de flesta även se personen i den betydligt mindre och äldre bilen.
Personen utan formell makt, som har jobbat länge på arbetsplatsen, som gör klart för de nya kollegorna att det är total anställningstid på arbetsplatsen som betyder något och vars humör styr den kollektiva stämningen. Formell makt är absolut inget krav för att kunna försämra arbetsmiljön.
Det finns gott stöd i ledarskapsforskningen att beteenden som vårdslöshet, maktfullkomlighet och brist på empati inte är de primära problemen inom negativt ledarskap. Ett bra och tydligt exempel är den nyligen publicerade studien Ledarskapets betydelse för medarbetares välbefinnande och prestation.
Här skiljer författarna på konstruktivt och destruktivt ledarskap. Det destruktiva ledarskapet delas i sin tur upp i aktivt och passivt. Aktivt i form av arrogans, orättvis, hotfull, utdelar bestraffningar, ställer överkrav, egoinriktad och falsk. Passiv i form av feghet, passivitet, osäkerhet, otydlighet och rörighet. Studiens resultat visar att det passiva ledarskapet både är mer vanligt och mer skadligt än det aktivt destruktiva. Chefer som inte vågar ta beslut, som tar ett kliv bakåt och är otydliga i sin kommunikation skadar mer än de aktivt destruktiva cheferna.
Oacceptabla beteenden på arbetsplatsen förekommer inom alla yrkeskategorier
I Oldenfeldts artikel ges råd på vad som kan göras för att vara en omtyckt och uppskattad chef. Faktorer som anges är bland annat att visa på prosociala beteenden, vara uppmärksam på signaler hos sig själv, se på sina egna beteenden och fråga andra hur de uppfattar dig själv. Jag menar att det i dessa faktorer finns en inbyggd passivitet som generellt sett inte är vare sig lika uppskattad eller gynnsam som nedanstående. Enligt en undersökning från Sifo och Talentsofts är de tre mest uppskattade beteendena hos chefer följande:
1. Ge frihet under ansvar – visa tillit.
2. Vara rak och tydlig.
3. Våga ta beslut.
Sammanfattningsvis hävdar jag följande: Oldenfeldts artikel gör gällande att chefer tenderar att bli berusade av makten, tar sig friheter, är vårdslösa och upplever sig ha särskilda rättigheter. Det är naturligtvis mycket negativa beteenden som vissa personligheter kan ha en benägenhet att utveckla och som behöver hanteras när de uppstår.
Men jag vill hävda att de primära problemen kopplat till negativt ledarskap snarare består av att chefer inte alltid vågar fatta beslut, blir passiva och backar. Jag anser att arbetsgivare och överordnade chefer behöver stimulera och stötta underordnade chefer så att de i en högre utsträckning än i dag ska känna sig bekväma med att kommunicera tydligt, leda, styra och fatta beslut.
/Hampus Karlsson, chef inom kommunal förvaltning
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
