Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Med hänsyn som vapen

Tror vi på allas lika värde gäller det att stå upp för det och behandla all lika, hävdar mentala tränaren Igor Ardoris. Vi ska jobba för det vi tror på och inte försöka mobba ut oliktänkande.
Igor Ardoris Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En nationell identitetskris smög sig över oss efter valnattens stora anti-klimax. Kunde det vara möjligt? I Sverige?

Nu när vintern och mörkret kryper på, kan det vara skönt att ägna sig åt lite eftertanke. Det har varit ett omtumlande år och det finns en hel del för oss att smälta. Efter en hetsig upptakt under sommaren, väntade vi alla på att valkampanjen någon gång skulle greppa tag i våra hjärtan, men förgäves.

I den omedelbara chocken och förvirringen efter varlresultatet reagerade etablissemanget som man skulle kunna förvänta sig av en nioåring vars kalas precis havererat: tjurigt och med förnekelse. Vi ska aldrig... Vi vill inte... Det kan inte vara så... De som sade sig värna om demokratin och allas lika rättigheter vägrade plötsligt hantera medmänniskor på ett moget sätt.

Efter att ha upplevt etniska förföljelser och krig i mitt forna hemland är jag den siste som vill ha apartheidpolitik i Sverige, men jag tycker det är svårt att hävda respekt för allas lika värde när man systematiskt försöker mobba ut oliktänkande. Står vi för allas lika värde ska vi behandla alla efter dessa värderingar och inte göra åtskillnad.

Vill vi värna våra värderingar, ska vi kämpa för dem på ett sätt som ligger i linje med dessa, annars blir det i längden svårt att hämta kraft och engagemang för rätt saker. Står vi för allas lika värde och demokratiska rättigheter, gäller det även de som har en annan åsikt än vi själva. Vi behöver prata mer om vad vi är för, vilket samhälle vi vill ha och hur vi kan nå dit. Genom att jobba för det vi tror på istället för mot det vi inte vill ha, får vi en helt annan utväxling av vår kraft och vårt engagemang.

Själv skulle jag föreslå att det bästa sättet att bota denna kris är att vi gjorde upp med några seglivade myter, men inte om oss invandrare, utan om svenskar: det finns faktiskt en svensk kultur, den har många positiva sidor och samhällets institutioner bygger i grunden på dessa gemensamma värderingar. Kultur är inte bara något andra människor i världen bär med sig när de kommer till Sverige, utan är även här det kitt som håller oss samman, de gemensamma värderingar och spelregler vi behöver för att hantera vår samvaro. Visst, de förändras och omförhandlas ständigt, men de finns.

Att förneka att det skulle finnas en svensk kultur gör det inte bara svårare för oss nya svenskar att på ett bra sätt navigera i samhället, utan öppnar också upp för populistiska entreprenörer vars projekt på kort tid växt till ett företag i 100-miljonersklassen. Ska vi verkligen låta dem ha ensamrätt på att definiera svenskhet, svensk kultur, på vad som är gemensamma värderingar i samhället? Eller ska vi åter börja tala om att det faktiskt finns något mellan individ, stat, marknad, något vi alla behöver värna om och utveckla för att vår vardag ska fungera bättre?

För egen del var det fantastiskt att få komma hit och avnjuta den hänsyn som jag tycker det svenska samhället bygger på. Bara att ställa sig i en kö och förvänta sig att alla kommer att vänta på sin tur var för mig helt otroligt. Att visa hänsyn till varandra så att ingen tränger sig före, tränger sig på eller behöver känna sig trängd, är något jag tycker vi borde värna om, ständigt återerövra och förmedla till alla som bor här. Vi kan betrakta det hela som ett gemensamt konto där alltför många egna uttag till slut kan få andra att vägra göra insättningar.

Genom att alltid ha både det egna och det allmännas intresse för ögonen och balansera de två, kan vi tillsammans skapa ett hänsynsfullt samhällsklimat där alla får plats och har chansen att blomma ut. Det för oss lite närmare det samhälle jag själv skulle vilja ha och därför är beredd att kämpa för, med hänsyn som främsta vapen.

Ståndpunkter:

  • Chockade efter valresultatet reagerade etablissemanget som en nioåring vars kalas just havererat, tjurigt och med förnekelse.
  • Vi behöver prata mer om det samhälle vi är för och tror på istället för mot det vi inte vill ha.
  • Gör upp med seglivade myter och förneka inte att det finns en svensk kultur. Det gör det inte bara svårare för oss nya svenskar att navigera på ett bra sätt i samhället utan öppnar också upp för populistiska entreprenörer.
  • Genom att alltid ha både det egna och det allmännas intresse för ögonen och balansera de två kan vi tillsammans skapa ett hänsynsfullt samhällsklimat.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Ingen arbetsgivare tackar en prestationsprinsessa

Varför väljer så många att stanna hos arbetsgivare som inte ger dem förutsättningar att göra ett bra jobb? Anställda jobbar i motvind, tar ansvar ända in i väggen bara för att bli ersatta när de går sönder, skriver Elin Åberg.
Elin Åberg Publicerad 7 april 2026, kl 09:38
Extra arbetsuppgifter leder till stress och ohälsa
Att vara en prestationsprinsessa märks sällan i lönekuvertet. Däremot genom ohälsa, skriver Elin Åberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Elin Åberg

Du är den mest ansvarstagande, den folk lutar sig mot när något behöver lösas och ingen annan har lust. Du översätter klumpigt formulerade uttalanden till något konstruktivt och du är den enda som är klar med åtgärdspunkterna till mötet. 

Du blir sällan bekräftad, varken som människa eller för det du åstadkommer, eftersom det du gör ser så enkelt ut. Vad som inte syns är övertidstimmarna, nätter av tankeprocesser, huvudvärk och sena hämtningar på förskolan.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst. Ingen kommer till din räddning och allt för sällan berättar någon hur underbar du är –  även när det verkligen vore på sin plats.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst

Det ligger förstås ett stort ansvar på arbetsgivaren när det gäller medarbetares hälsa och välmående på jobbet. Avsaknad av en stödjande arbetsmiljö och ett fungerande ledarskap kan man skriva hyllmeter om. Men i slutändan behöver vi själva ta ansvar för vårt eget liv och mående. 

I både tidigare och nuvarande arbetsroll har jag hört hårresande historier om vad människor tolererar på sina jobb. Märkligt nog slutar dessa samtal ofta i den till synes helt ogrundade slutsatsen: “det blir nog bättre sen.“ Alternativt: “det är i alla fall inte lika dåligt nu.” 

Vi fortsätter hoppas på någon slags förbättring, fast vi blivit besvikna gång på gång.

Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla?

Vi borde utöva vår konsumentmakt mer, när det gäller arbetsgivare. Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla fyra gånger i rad, hade du sannolikt inte tänkt “Det blir nog bättre sen” och köpt samma mjölk en femte gång? Ändå går många tillbaka till samma sura arbetsgivare år efter år.

Vi behöver slå fast att det inte bara är tillåtet, utan ibland helt nödvändigt, att dra en gräns. Att lämna en arbetsplats när förutsättningar saknas, bekräftelse uteblir, eller påverkan på hälsa och mående blir för stor.  

Att sluta hoppas och komma till din egen räddning är ofta det mest ansvarstagande och faktiskt det enda du kan göra. 

/Elin Åberg, egenföretagare inom ledarskapsutveckling