Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Med hänsyn som vapen

Tror vi på allas lika värde gäller det att stå upp för det och behandla all lika, hävdar mentala tränaren Igor Ardoris. Vi ska jobba för det vi tror på och inte försöka mobba ut oliktänkande.
Igor Ardoris Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En nationell identitetskris smög sig över oss efter valnattens stora anti-klimax. Kunde det vara möjligt? I Sverige?

Nu när vintern och mörkret kryper på, kan det vara skönt att ägna sig åt lite eftertanke. Det har varit ett omtumlande år och det finns en hel del för oss att smälta. Efter en hetsig upptakt under sommaren, väntade vi alla på att valkampanjen någon gång skulle greppa tag i våra hjärtan, men förgäves.

I den omedelbara chocken och förvirringen efter varlresultatet reagerade etablissemanget som man skulle kunna förvänta sig av en nioåring vars kalas precis havererat: tjurigt och med förnekelse. Vi ska aldrig... Vi vill inte... Det kan inte vara så... De som sade sig värna om demokratin och allas lika rättigheter vägrade plötsligt hantera medmänniskor på ett moget sätt.

Efter att ha upplevt etniska förföljelser och krig i mitt forna hemland är jag den siste som vill ha apartheidpolitik i Sverige, men jag tycker det är svårt att hävda respekt för allas lika värde när man systematiskt försöker mobba ut oliktänkande. Står vi för allas lika värde ska vi behandla alla efter dessa värderingar och inte göra åtskillnad.

Vill vi värna våra värderingar, ska vi kämpa för dem på ett sätt som ligger i linje med dessa, annars blir det i längden svårt att hämta kraft och engagemang för rätt saker. Står vi för allas lika värde och demokratiska rättigheter, gäller det även de som har en annan åsikt än vi själva. Vi behöver prata mer om vad vi är för, vilket samhälle vi vill ha och hur vi kan nå dit. Genom att jobba för det vi tror på istället för mot det vi inte vill ha, får vi en helt annan utväxling av vår kraft och vårt engagemang.

Själv skulle jag föreslå att det bästa sättet att bota denna kris är att vi gjorde upp med några seglivade myter, men inte om oss invandrare, utan om svenskar: det finns faktiskt en svensk kultur, den har många positiva sidor och samhällets institutioner bygger i grunden på dessa gemensamma värderingar. Kultur är inte bara något andra människor i världen bär med sig när de kommer till Sverige, utan är även här det kitt som håller oss samman, de gemensamma värderingar och spelregler vi behöver för att hantera vår samvaro. Visst, de förändras och omförhandlas ständigt, men de finns.

Att förneka att det skulle finnas en svensk kultur gör det inte bara svårare för oss nya svenskar att på ett bra sätt navigera i samhället, utan öppnar också upp för populistiska entreprenörer vars projekt på kort tid växt till ett företag i 100-miljonersklassen. Ska vi verkligen låta dem ha ensamrätt på att definiera svenskhet, svensk kultur, på vad som är gemensamma värderingar i samhället? Eller ska vi åter börja tala om att det faktiskt finns något mellan individ, stat, marknad, något vi alla behöver värna om och utveckla för att vår vardag ska fungera bättre?

För egen del var det fantastiskt att få komma hit och avnjuta den hänsyn som jag tycker det svenska samhället bygger på. Bara att ställa sig i en kö och förvänta sig att alla kommer att vänta på sin tur var för mig helt otroligt. Att visa hänsyn till varandra så att ingen tränger sig före, tränger sig på eller behöver känna sig trängd, är något jag tycker vi borde värna om, ständigt återerövra och förmedla till alla som bor här. Vi kan betrakta det hela som ett gemensamt konto där alltför många egna uttag till slut kan få andra att vägra göra insättningar.

Genom att alltid ha både det egna och det allmännas intresse för ögonen och balansera de två, kan vi tillsammans skapa ett hänsynsfullt samhällsklimat där alla får plats och har chansen att blomma ut. Det för oss lite närmare det samhälle jag själv skulle vilja ha och därför är beredd att kämpa för, med hänsyn som främsta vapen.

Ståndpunkter:

  • Chockade efter valresultatet reagerade etablissemanget som en nioåring vars kalas just havererat, tjurigt och med förnekelse.
  • Vi behöver prata mer om det samhälle vi är för och tror på istället för mot det vi inte vill ha.
  • Gör upp med seglivade myter och förneka inte att det finns en svensk kultur. Det gör det inte bara svårare för oss nya svenskar att navigera på ett bra sätt i samhället utan öppnar också upp för populistiska entreprenörer.
  • Genom att alltid ha både det egna och det allmännas intresse för ögonen och balansera de två kan vi tillsammans skapa ett hänsynsfullt samhällsklimat.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson