Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Med hänsyn som vapen

Tror vi på allas lika värde gäller det att stå upp för det och behandla all lika, hävdar mentala tränaren Igor Ardoris. Vi ska jobba för det vi tror på och inte försöka mobba ut oliktänkande.
Igor Ardoris Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En nationell identitetskris smög sig över oss efter valnattens stora anti-klimax. Kunde det vara möjligt? I Sverige?

Nu när vintern och mörkret kryper på, kan det vara skönt att ägna sig åt lite eftertanke. Det har varit ett omtumlande år och det finns en hel del för oss att smälta. Efter en hetsig upptakt under sommaren, väntade vi alla på att valkampanjen någon gång skulle greppa tag i våra hjärtan, men förgäves.

I den omedelbara chocken och förvirringen efter varlresultatet reagerade etablissemanget som man skulle kunna förvänta sig av en nioåring vars kalas precis havererat: tjurigt och med förnekelse. Vi ska aldrig... Vi vill inte... Det kan inte vara så... De som sade sig värna om demokratin och allas lika rättigheter vägrade plötsligt hantera medmänniskor på ett moget sätt.

Efter att ha upplevt etniska förföljelser och krig i mitt forna hemland är jag den siste som vill ha apartheidpolitik i Sverige, men jag tycker det är svårt att hävda respekt för allas lika värde när man systematiskt försöker mobba ut oliktänkande. Står vi för allas lika värde ska vi behandla alla efter dessa värderingar och inte göra åtskillnad.

Vill vi värna våra värderingar, ska vi kämpa för dem på ett sätt som ligger i linje med dessa, annars blir det i längden svårt att hämta kraft och engagemang för rätt saker. Står vi för allas lika värde och demokratiska rättigheter, gäller det även de som har en annan åsikt än vi själva. Vi behöver prata mer om vad vi är för, vilket samhälle vi vill ha och hur vi kan nå dit. Genom att jobba för det vi tror på istället för mot det vi inte vill ha, får vi en helt annan utväxling av vår kraft och vårt engagemang.

Själv skulle jag föreslå att det bästa sättet att bota denna kris är att vi gjorde upp med några seglivade myter, men inte om oss invandrare, utan om svenskar: det finns faktiskt en svensk kultur, den har många positiva sidor och samhällets institutioner bygger i grunden på dessa gemensamma värderingar. Kultur är inte bara något andra människor i världen bär med sig när de kommer till Sverige, utan är även här det kitt som håller oss samman, de gemensamma värderingar och spelregler vi behöver för att hantera vår samvaro. Visst, de förändras och omförhandlas ständigt, men de finns.

Att förneka att det skulle finnas en svensk kultur gör det inte bara svårare för oss nya svenskar att på ett bra sätt navigera i samhället, utan öppnar också upp för populistiska entreprenörer vars projekt på kort tid växt till ett företag i 100-miljonersklassen. Ska vi verkligen låta dem ha ensamrätt på att definiera svenskhet, svensk kultur, på vad som är gemensamma värderingar i samhället? Eller ska vi åter börja tala om att det faktiskt finns något mellan individ, stat, marknad, något vi alla behöver värna om och utveckla för att vår vardag ska fungera bättre?

För egen del var det fantastiskt att få komma hit och avnjuta den hänsyn som jag tycker det svenska samhället bygger på. Bara att ställa sig i en kö och förvänta sig att alla kommer att vänta på sin tur var för mig helt otroligt. Att visa hänsyn till varandra så att ingen tränger sig före, tränger sig på eller behöver känna sig trängd, är något jag tycker vi borde värna om, ständigt återerövra och förmedla till alla som bor här. Vi kan betrakta det hela som ett gemensamt konto där alltför många egna uttag till slut kan få andra att vägra göra insättningar.

Genom att alltid ha både det egna och det allmännas intresse för ögonen och balansera de två, kan vi tillsammans skapa ett hänsynsfullt samhällsklimat där alla får plats och har chansen att blomma ut. Det för oss lite närmare det samhälle jag själv skulle vilja ha och därför är beredd att kämpa för, med hänsyn som främsta vapen.

Ståndpunkter:

  • Chockade efter valresultatet reagerade etablissemanget som en nioåring vars kalas just havererat, tjurigt och med förnekelse.
  • Vi behöver prata mer om det samhälle vi är för och tror på istället för mot det vi inte vill ha.
  • Gör upp med seglivade myter och förneka inte att det finns en svensk kultur. Det gör det inte bara svårare för oss nya svenskar att navigera på ett bra sätt i samhället utan öppnar också upp för populistiska entreprenörer.
  • Genom att alltid ha både det egna och det allmännas intresse för ögonen och balansera de två kan vi tillsammans skapa ett hänsynsfullt samhällsklimat.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: A-kassans regler skadar kulturen

Det måste gå att bedriva hobbyverksamhet i mindre skala utan att kastas ut från alla trygghetssystem.
Alexander Forselius Publicerad 9 juni 2026, kl 09:15
Svårt för personer med hobby att få a-kassa
A-kassans regler kring att ha hobbyprojekt som genererar pengar behöver ses över, skriver Alexander Forselius. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För exakt tio år sedan hade jag a-kassa efter att jag förlorat min anställning vid ett it-bolag. Vid sidan av producerade jag så kallad “yoga-musik” och hade precis fått in låtarna på en större spellista på Spotify.

Intäkterna för ett år var under normen som räknades som hobbyverksamhet. Jag började plugga och året därpå ansåg Skatteverket att jag tjänade så mycket på min musik att jag skulle registrera en firma. Detta triggade en kaskad av oönskade konsekvenser. 

Alexander Forselius

Jag slängdes ut från Arbetsförmedlingen, blev av med min SIUS-konsulent (en specialicerad arbetsförmedlare som hjälper arbetssökande med funktionsnedsättning reds. anm.) efter att jag blev färdig med utbildningen 2018. För att överleva lyfte jag även in konsultuppdrag i min firma jag hade fått genom musikverksamheten och gav även ut egna böcker. 

Sedan kom pandemin och vände upp och ned på världen, dock till min fördel då påbuden om distansarbete bidrog till att jag kunde hitta uppdrag i Stockholm som jag kunde sköta hemifrån. 

Det har alltid varit mina egna projekt som lett till jobb

Men när det gick dåligt sommaren 2021 försökte jag söka a-kassa igen. Men inte ens de tillfälliga pandemireglerna rådde på deras kalla inställning.

I hemkarantän såg jag en annons för restplatser på en utbildning i Malmö som jag tack vare restriktionerna kunde gå på distans . Den utbildningen ledde till praktik på ett musikföretag, och jag var kvar där ända fram tills mars 2026, då jag blev övertalig vid en omorganisation.

Då, exakt tio år senare, sökte jag a-kassa igen, och ärendet drar ut på tiden. För att jag har så många järn i elden, som musiker, författare, medverkar i Miljöpartiet och förtroendevald till Unionen samt har egna hobbyprojekt med bland annat en app för “digitala bad”. 

Detta innebar att jag på heder och samvete i ansökan fick rada upp precis allt jag gör och tänker göra för den stora “herren” till a-kassa, som sedan skall bedöma om jag är berättigad ersättning.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare

Och det drar ut på tiden. Jag fick under tiden gå till socialkontoret och söka försörjningsstöd, vilket innebar att jag drog in ytterligare en aktör, kommunens socialtjänst och Arbetsmarknadsenhet i hela härvan. 

Det var som att teleporteras tillbaka 28 år bakåt i tiden och skriva ut tonvis med papper på kontoutdrag, hyror och ansökningar, bara för att sedan få avslag. 

Roten till allt elände är just de musikintäkter jag fått från yogamusiken jag producerade. Det som gjorde att jag var tvungen att registrera enskild firma på Skatteverkets begäran, något som sedan gör att jag blev utkastad från samtliga trygghetssystem.

Samtidigt har det alltid varit mina egna projekt, som musik och sidoprojekt, som lett till jobb. Men det var sedan svårt att konkurrera och hålla sig kvar på listorna mot AI, produktionsbolag och andra konkurrenter som hade bättre utrustning.

Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det

Systemets utforming som det är i dag har försatt mig i en mycket prekär sits med diaboliska ekonomiska följder, på grund av en kombination av beskattningsregler, a-kassans regler och andra ålderdomliga regelverk från 1990-talet som inte fungerar med 2020-talets arbetssätt.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare så att det går att fortsätta bedriva kulturverksamhet i mindre skala. Även om man lagt ned ett företag på grund av bristande lönsamhet, även om man klassas som företagare, då kulturintäkter är mer som ett lotteri och inte en direkt ersättning för antal timmar jobb.

Man borde  ha möjlighet att fortsätta öva sin passion som hobby. Dagens regler innebär i princip att man måste ta bort alla sociala medier och hemsidor som är kopplade till en firma. Ingenting som varit del i det företag som man lagt ned, får säljas eller marknadsföras.

Men inom kulturen är det svårt att ta bort musik eller böcker på grund av förlags och skivbolagsavtal. Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det, till skillnad från till exempel en butik där man kan sälja lokalen och varulager.

Kulturverksamhet som musik och böcker är ofta kopplad till dig personligen, vilket gör den svår att göra sig av med, både av juridiska, ekonomiska men inte minst emotionella skäl.

Om jag skulle ta bort allt skulle jag behöva radera allt från Spotify och gå hem till alla kunder som köpt en bok av mig och ta tillbaka den. Det är omänskligt.

Förra gången det inträffade var enda utvägen att mot en engångssumma överlåta mina rättigheter till min distributör. Jag vill undvika detta igen.

Alexander Forselius, musiker och it-konsult i Lidköping