Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
En nationell identitetskris smög sig över oss efter valnattens stora anti-klimax. Kunde det vara möjligt? I Sverige?
Nu när vintern och mörkret kryper på, kan det vara skönt att ägna sig åt lite eftertanke. Det har varit ett omtumlande år och det finns en hel del för oss att smälta. Efter en hetsig upptakt under sommaren, väntade vi alla på att valkampanjen någon gång skulle greppa tag i våra hjärtan, men förgäves.
I den omedelbara chocken och förvirringen efter varlresultatet reagerade etablissemanget som man skulle kunna förvänta sig av en nioåring vars kalas precis havererat: tjurigt och med förnekelse. Vi ska aldrig... Vi vill inte... Det kan inte vara så... De som sade sig värna om demokratin och allas lika rättigheter vägrade plötsligt hantera medmänniskor på ett moget sätt.
Efter att ha upplevt etniska förföljelser och krig i mitt forna hemland är jag den siste som vill ha apartheidpolitik i Sverige, men jag tycker det är svårt att hävda respekt för allas lika värde när man systematiskt försöker mobba ut oliktänkande. Står vi för allas lika värde ska vi behandla alla efter dessa värderingar och inte göra åtskillnad.
Vill vi värna våra värderingar, ska vi kämpa för dem på ett sätt som ligger i linje med dessa, annars blir det i längden svårt att hämta kraft och engagemang för rätt saker. Står vi för allas lika värde och demokratiska rättigheter, gäller det även de som har en annan åsikt än vi själva. Vi behöver prata mer om vad vi är för, vilket samhälle vi vill ha och hur vi kan nå dit. Genom att jobba för det vi tror på istället för mot det vi inte vill ha, får vi en helt annan utväxling av vår kraft och vårt engagemang.
Själv skulle jag föreslå att det bästa sättet att bota denna kris är att vi gjorde upp med några seglivade myter, men inte om oss invandrare, utan om svenskar: det finns faktiskt en svensk kultur, den har många positiva sidor och samhällets institutioner bygger i grunden på dessa gemensamma värderingar. Kultur är inte bara något andra människor i världen bär med sig när de kommer till Sverige, utan är även här det kitt som håller oss samman, de gemensamma värderingar och spelregler vi behöver för att hantera vår samvaro. Visst, de förändras och omförhandlas ständigt, men de finns.
Att förneka att det skulle finnas en svensk kultur gör det inte bara svårare för oss nya svenskar att på ett bra sätt navigera i samhället, utan öppnar också upp för populistiska entreprenörer vars projekt på kort tid växt till ett företag i 100-miljonersklassen. Ska vi verkligen låta dem ha ensamrätt på att definiera svenskhet, svensk kultur, på vad som är gemensamma värderingar i samhället? Eller ska vi åter börja tala om att det faktiskt finns något mellan individ, stat, marknad, något vi alla behöver värna om och utveckla för att vår vardag ska fungera bättre?
För egen del var det fantastiskt att få komma hit och avnjuta den hänsyn som jag tycker det svenska samhället bygger på. Bara att ställa sig i en kö och förvänta sig att alla kommer att vänta på sin tur var för mig helt otroligt. Att visa hänsyn till varandra så att ingen tränger sig före, tränger sig på eller behöver känna sig trängd, är något jag tycker vi borde värna om, ständigt återerövra och förmedla till alla som bor här. Vi kan betrakta det hela som ett gemensamt konto där alltför många egna uttag till slut kan få andra att vägra göra insättningar.
Genom att alltid ha både det egna och det allmännas intresse för ögonen och balansera de två, kan vi tillsammans skapa ett hänsynsfullt samhällsklimat där alla får plats och har chansen att blomma ut. Det för oss lite närmare det samhälle jag själv skulle vilja ha och därför är beredd att kämpa för, med hänsyn som främsta vapen.
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
