Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Med hänsyn som vapen

Tror vi på allas lika värde gäller det att stå upp för det och behandla all lika, hävdar mentala tränaren Igor Ardoris. Vi ska jobba för det vi tror på och inte försöka mobba ut oliktänkande.
Igor Ardoris Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En nationell identitetskris smög sig över oss efter valnattens stora anti-klimax. Kunde det vara möjligt? I Sverige?

Nu när vintern och mörkret kryper på, kan det vara skönt att ägna sig åt lite eftertanke. Det har varit ett omtumlande år och det finns en hel del för oss att smälta. Efter en hetsig upptakt under sommaren, väntade vi alla på att valkampanjen någon gång skulle greppa tag i våra hjärtan, men förgäves.

I den omedelbara chocken och förvirringen efter varlresultatet reagerade etablissemanget som man skulle kunna förvänta sig av en nioåring vars kalas precis havererat: tjurigt och med förnekelse. Vi ska aldrig... Vi vill inte... Det kan inte vara så... De som sade sig värna om demokratin och allas lika rättigheter vägrade plötsligt hantera medmänniskor på ett moget sätt.

Efter att ha upplevt etniska förföljelser och krig i mitt forna hemland är jag den siste som vill ha apartheidpolitik i Sverige, men jag tycker det är svårt att hävda respekt för allas lika värde när man systematiskt försöker mobba ut oliktänkande. Står vi för allas lika värde ska vi behandla alla efter dessa värderingar och inte göra åtskillnad.

Vill vi värna våra värderingar, ska vi kämpa för dem på ett sätt som ligger i linje med dessa, annars blir det i längden svårt att hämta kraft och engagemang för rätt saker. Står vi för allas lika värde och demokratiska rättigheter, gäller det även de som har en annan åsikt än vi själva. Vi behöver prata mer om vad vi är för, vilket samhälle vi vill ha och hur vi kan nå dit. Genom att jobba för det vi tror på istället för mot det vi inte vill ha, får vi en helt annan utväxling av vår kraft och vårt engagemang.

Själv skulle jag föreslå att det bästa sättet att bota denna kris är att vi gjorde upp med några seglivade myter, men inte om oss invandrare, utan om svenskar: det finns faktiskt en svensk kultur, den har många positiva sidor och samhällets institutioner bygger i grunden på dessa gemensamma värderingar. Kultur är inte bara något andra människor i världen bär med sig när de kommer till Sverige, utan är även här det kitt som håller oss samman, de gemensamma värderingar och spelregler vi behöver för att hantera vår samvaro. Visst, de förändras och omförhandlas ständigt, men de finns.

Att förneka att det skulle finnas en svensk kultur gör det inte bara svårare för oss nya svenskar att på ett bra sätt navigera i samhället, utan öppnar också upp för populistiska entreprenörer vars projekt på kort tid växt till ett företag i 100-miljonersklassen. Ska vi verkligen låta dem ha ensamrätt på att definiera svenskhet, svensk kultur, på vad som är gemensamma värderingar i samhället? Eller ska vi åter börja tala om att det faktiskt finns något mellan individ, stat, marknad, något vi alla behöver värna om och utveckla för att vår vardag ska fungera bättre?

För egen del var det fantastiskt att få komma hit och avnjuta den hänsyn som jag tycker det svenska samhället bygger på. Bara att ställa sig i en kö och förvänta sig att alla kommer att vänta på sin tur var för mig helt otroligt. Att visa hänsyn till varandra så att ingen tränger sig före, tränger sig på eller behöver känna sig trängd, är något jag tycker vi borde värna om, ständigt återerövra och förmedla till alla som bor här. Vi kan betrakta det hela som ett gemensamt konto där alltför många egna uttag till slut kan få andra att vägra göra insättningar.

Genom att alltid ha både det egna och det allmännas intresse för ögonen och balansera de två, kan vi tillsammans skapa ett hänsynsfullt samhällsklimat där alla får plats och har chansen att blomma ut. Det för oss lite närmare det samhälle jag själv skulle vilja ha och därför är beredd att kämpa för, med hänsyn som främsta vapen.

Ståndpunkter:

  • Chockade efter valresultatet reagerade etablissemanget som en nioåring vars kalas just havererat, tjurigt och med förnekelse.
  • Vi behöver prata mer om det samhälle vi är för och tror på istället för mot det vi inte vill ha.
  • Gör upp med seglivade myter och förneka inte att det finns en svensk kultur. Det gör det inte bara svårare för oss nya svenskar att navigera på ett bra sätt i samhället utan öppnar också upp för populistiska entreprenörer.
  • Genom att alltid ha både det egna och det allmännas intresse för ögonen och balansera de två kan vi tillsammans skapa ett hänsynsfullt samhällsklimat.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Stress slår sönder organisationer

Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. När ska organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början, skriver Mikael Buskas.
Mikael Buskas Publicerad 17 februari 2026, kl 09:15
stress på kontoret
Rimliga förväntningar och en kultur som känns i väggarna gör att medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera, skriver Mikael Buskas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år i arbetslivet, varav flera i ledande roller, trodde jag att jag hade en ganska stabil bild av hur förändring, ledarskap och utveckling fungerar i praktiken. De senaste åren har dock gett mig en ny och mer bekymrande insikt om hur dagens arbetsliv ofta är organiserat, och varför så många människor känner sig slitna, stressade och uppgivna.

Min resa tog fart efter att jag valde att avsluta en anställning i ett företag som var på väg in i rekonstruktion, en arbetsplats jag trivdes mycket bra på. Jag behövde säkra min ekonomi och ta mig vidare. Därefter följde två chefsroller på relativt kort tid. I ena fallet på en arbetsplats där personen som anställt mig redan hade lämnat när jag själv klev in. I andra fallet fanns inte tidigare anställd för rollen längre på plats. Jag fick senare information om att det blivit för mycket för den personen. 

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet 

Det jag möttes av var organisationer som knappt visste vilket håll de skulle springa åt. Onboarding kunde vara otydlig eller obefintlig. De personer som enligt plan skulle fungera som stöd var så pressade av sin egen vardag att de knappt gick att få tag på. Samtidigt förväntades man leverera, sätta riktning och skapa hållbara resultat.

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet. Trötthet på ständiga omorganisationer, nya chefer och ännu en ”ny väg framåt”. I korridorerna kunde man nästan känna hur förväntningarna var låga, hur länge skulle den här ledaren hålla? Jag förstår dem fullt ut. Förändring kan vara både nödvändig och utvecklande, men när den kommer för ofta, för snabbt och utan stabil grund skapar den snarare motstånd än engagemang.

Ansvar breddas, resurser minskar

Allt oftare ser jag också hur roller slås ihop. Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. I flera fall har personer före mig gått rakt in i den berömda väggen. Ändå fortsätter man, som om det bara handlade om att hitta ”rätt person” nästa gång. Som om problemet vore individen och inte grunden i bolaget.

Kalendrarna fylls av möten. Powerpointpresentationer avlöser varandra. Listor med initiativ och satsningar växer. Men tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar. Istället får vi utbildningar i prioriteringstekniker och effektivitet, allt för att pressa in ännu mer i redan överfulla arbetsdagar.

Arbetsmiljöverket kan man hitta information om att en arbetsplats med ohälsosam arbetsbelastning kan ge hjärtproblem, stroke, depression, utmattningssyndrom och i förlängningen för tidig död. 
Kanske är det dags att diskutera om Arbetsmiljöverkets tillsyn i framtiden även kan bidra till ökad transparens, så att arbetssökande lättare kan förstå vilken arbetsmiljö de faktiskt kliver in i.

Tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar

När ska fler organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början? Rimliga förväntningar. En kultur som känns i väggarna och där medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera.

Ett fungerande arbetsliv är ett samspel mellan företag, ledare och medarbetare. Det kräver respekt för människors begränsningar, oavsett titel. De företag som lyckas med detta finns redan. Studera dem. Lär av dem och kopiera det som faktiskt fungerar.

/Mikael Buskas

Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell